Vem möter dig i spegeln?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sanningshalten i speglar kan variera. "Nu ser vi på ett dunkelt sätt, som in spegel" skrev Paulus i ett av sina brev och jag har undrat många gånger vilken typ av spegel de hade på den tiden. Kanske var vattensamlingar deras enda sätt att spegla sig, då kan det finnas breda variationer i den bild man ser beroende av  vattnets rörlighet.

De första speglarna som uppfanns lär ha varit ganska dunkla och antagligen inte alltför avslöjande. I dagens speglar kan vi se varenda liten rynka och prick. Det känns nästan som den till och med räknar rynkorna åt oss och skriker till varje morgon att nu har det minsann kommit en rynka till.

Provrummens speglar är lite vänligare. Man ser onekligen lite trevligare ut när man blir längre och smalare och dessutom lite solbränd, så de kläderna man har på där köper man gärna och går hem glad i hågen. Det är bara det att när man provar samma kläder här hemma så är det samma lilla runda, bleka gumma som jag brukar se i spegeln.

På min tidigare arbetsplats hade vi en sädesärla på parkeringen som brukade spegla sig i bilarnas backspeglar. Han var inte nöjd med det han såg så han  brukade gå till attack mot spegeln och hacka med sin vassa näbb. Även om hans motiv till attack var ett annat än de motiv jag har så förstår jag hans handlande väl. Han trodde sig nog ha en rival i spegeln, jag tror ibland att det är min mamma jag ser. Det borde väl inte vara något fel med att se sin mamma i spegeln, det är bara det att känns som att jag plötsligt har blivit en generation för gammal och jag vet inte ens när det hände.

Visst kan vi förändra vår spegelbild lite med smink och uppfräschning av frisyren men viktigare är nog ändå att vi lär oss acceptera den bild vi ser och låta den där personen du möter i spegeln få känna sig uppskattad av dig. Det kan "göra dagen" för den där stackars gumman med hängande mungipor.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0