Vår värld behöver stenrösen

 

 

I Bibeln berättas det om Jakob som sändes av sina föräldrar till Paddan Aram för att finna sig en hustru ur sin mors släkt. Den första han mötte var Rakel och det blev kärlek vid första ögonkastet. När han sökte upp svärfar Laban och bad om hennes hand fick han ja men på villkoret att han först jobbade sju år hos Laban. Förälskad som han var tyckte han det var en lätt överenskommelse, det var bara det att Laban lurade honom, efter de sju åren fick han inte Rakel utan Labans äldsta dotter Lea. Besvikelsen var stor hos Jakob men när Laban lovade honom Rakel också bara han jobbade sju år till hos honom så lovade han utan vidare. Han blev kvar och skötte sin svärfars boskap. Jakob och Laban var nog lika goda på lura till sig fördelar, så småningom hade Jakob lurat till sig stora delar av Labans boskap och ägodelar. Sämjan mellan dem började bli lite skamfilad, så illa att Jakob bestämde sig för att ta sina fruar,  barn och alla ägodelar han samlat på sig och bege sig tillbaka till sin släkt.

För att inte Laban skulle kunna hindra honom smög han iväg i hemlighet. Det här retade förstås upp Laban som drog iväg med sin manstyrka och förföljde honom. Snart blev Jakob och hans följe upphunna av Laban. Laban menade att allt som Jakob nu ägde egentligen var hans och Jakob ansåg att han jobbat hårt och förtjänat det.

Eftersom de båda nu hade ett stort följe med tjänare kunde ett krig ha uppstått men i stället bestämde de sig för att sluta ett förbund.

I stället för att kasta sten på varandra började de bygga ett stenröse som bevis på deras fredliga överenskommelse. Jakob lade första stenen och sedan fortsatte allt deras manfolk och all deras släkt, alla lade var sin sten. Röset blev så stort att de kunde fira en måltid tillsammans på det. 

Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det för Galed. Båda namnen betyder Edsröse. Edsröset skulle stå där som ett evigt bevis på att de hade slutit fred.

Den typen av rösen behöver vår värld i dag.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0