Skapande - egenterapi eller konst?

En liten vattendroppe kan rymma så oändligt mycket. I den här droppen, som regnet glömde kvar när solen tagit över, kan jag ana mig själv upp och nervänd samtidigt som jag ser solens starka strålar. Det ser till och med ut som att solen försöker spränga bubblan som jag fångats i.

Den här droppens liv blev inte långt, jag råkade knuffa till busken när jag ville ta ett foto till och så var den droppens liv över. Vi vet så lite om när våra dagar ska sluta räknas men redan nu får jag tacksamt konstatera att jag har fått uppleva långt mycket mera än jag hade vågat hoppas. En del av det man varit med om hade man kanske önskat att det var ogjort medan andra upplevelser är sådana man ser tillbaka på med glädje.

De där mörka dagarna när solen inte lyser in i min bubbla har skrivandet blivit min terapi, jag har upptäckt att alla känslor, mörka som ljusa, kan vara upprinnelse till någon form av skapande och skapandet hjälper oss att ta oss igenom och komma ut oskadda och kanske till och med stärkta.

Det som kommer ur mörkret får nog räknas som egenterapi och kommer aldrig att offentliggöras medan det som kommer när ljuset börjar spränga mörkret oftast är det bästa, det som man känner att man vill dela med sig av.

Alla konstformer har nog samma effekt på oss men speciellt för oss som skriver gäller nog att vi ska sortera våra alster. Att offentliggöra alltför mycket egenterapi kan få läsaren att känna som om de gör intrång på privat mark och kan till och med få dem att hänsynsfullt dra sig tillbaka.

Kan vara klokt att censurera sina alster med mottagarens ögon ibland, visst får man vara personlig, det verkar som om många tycker om igenkänningen, men när det börjar närma sig ältande är man ute på sumpig mark.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0