Min relation till Erik Axel Karlfeldt

 

Det var inte alls  så att jag medvetet tittade efter min lilla diktsamling när jag var in på biblioteket häromdagen, det får ni inte tro. Jag är ju inte alls intresserad av att få veta om den är utlånad eller inte. Att den nu stod där i hyllan får man väl försvara med att folk inte lånar poesi på biblioteket, den minoritet som läser poesi vill äga boken själv.

Som den "rumpkulla" jag är, uppvuxen ganska nära Karlfeldtsgården blev jag ändå stolt när jag noterade att jag fick stå vid sidan av Erik Axel Karlfeldt. Visserligen är min lilla bok så smal att det varken finns plats för boktitel eller författarnamn på ryggen men nog tyckte jag att vi från Dalarna matchade varandra ganska bra.

Den relation jag tidigare hade till Erik Axel Karlfeldt inskränker sig till en kopp genomskinligt kaffe. Jag försökte en gång övertala min mamma att vara lite kulturell så jag föreslog att vi skulle göra ett besök i Karlfeldtsgården. Efter lite övertalning gick hon med på förslaget även om hon  först argumenterade med sitt standardsvar: "Vad skull hä tjäna te".

Vi gick runt och såg hela husets inredning, studerade hans skrivarlya och mamma beundrade de tidstypiska spetsgardinerna.

Jag tyckte besöket var ganska lyckat ända tills vi skulle ta en kopp kaffe i kafeterian. Vi slog oss ner vid ett av de antika borden och förväntade oss en angenäm avslutning på besöket men in kom ett svagt brunfärgat vatten som inte ens doftade kaffe och efter det hade mamma inte lust att vara kulturell mer.

"Höllu nog had vi fäl fått better kaffe  hemma"

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0