Sagan om Björken som ville vara Tall

 

Sagan om Björken som ville vara Tall...eller... Var dig själv!

 

År efter år har vi stått där sida vid sida, tallen och jag ( som är björk) i den lilla viken på Tidans strand.

Vi har sett stora sällskap komma flamsande och skrattande i hyrda kanoter från Kyrkekvarn. Vi har sett änder simma förbi, vi har sett skrakar, häger och tranor och så de där två i varsin kajak som kommer  paddlande lika fort som solen tittar fram. Han med en blekt mossgrön kajak och en keps så mörkgrön som tallens barr, hon i en limegrön kajak med en keps så ljusgrön som mina löv om våren. Alltid har de sina kameror i beredskap och fotar våra stränder om och om igen. (Att de aldrig blir mätta på bilder)

Oktobermånadens sista dag kom de åter paddlande och jag tänkte, nu vill jag sannerligen titta lite närmare på de där märkliga varelserna, så jag vinkade med mina veka björkgrenar och visslade till källan som har sitt utflöde längst in i viken.

- Snälla vattenflöde, porla lite högre nu så att de kan höra dig!

Planen lyckades, först kom den limegröna kajaken och körde nosen nästan in i utflödets mynning för att fota vattnet som kom  porlande över stock och sten i sin iver att få bli en del av Tidan.

- Det här utflödet har jag aldrig lagt märke till förut, ropade hon till den blekgröna som strax var på plats med kameran i beredskap.

Jag lyssnade noga till deras samtal samtidigt som jag försökte visa på alla vackra attribut vår lilla vik har, men jag lyckades inte behålla dem. De tittade på sina klockor, vände och paddlade ut ur viken igen.

Synd, tyckte jag, det hade varit intressant att höra deras åsikt om min nya identitet .....

... Ett tjoande tyskt sällskap passerade förbi i överfyllda kanoter och jag kände mig distraherad i mina funderingar men det dröjde inte  länge förrän den blekgröna och limegröna återvände.

- Det var mycket fridfullare här, sade de  till varandra och gick i land.

Strax bredvid mig slog de sig ner och öppnade ryggsäcken. För ett ögonblick lade ifrån sig kamerorna och koncentrerade sig på matsäckens innehåll.

Men ganska snart reste de  sig igen, de började  rusa runt och med sina kameror och då äntligen upptäckte den limegröna mig och tog sitt originella foto.

- Men varför i allsin dar bär du tallbar, du som är  en björk, undrade hon och då fick jag chansen att berätta om min kamp för jämställdhet....

....

- Tycker du det är rätt att tallen ska stå där med sina gröna barr året runt, sade jag, medan jag varje år tvingas slita av mig vartenda löv och se dem segla iväg, blekgula på vattnets yta.

Jag känner mig kränkt när tallen står där med sitt hånflin och blänger på mig i min nakenhet så jag tänkte att här måste en förändring ske. Jag kallade på stormen.

- Kom och slit barren av tallen också, så kanske han inte står där så rak och självgod mera, ropade jag. Och stormen kom. Den slet i mina grenar så jag vek mig dubbel och de sista gula resterna av löv flög iväg, men tallen stod lika rak och oberörd, han tappade bara ett fåtal barr. Då sträckte jag ut mina grenar och fångade alla de tallbar som seglade förbi och nu är vi nästan jämlika....

....

- Visst kan de där tallarna vara självgoda, arroganta och självupptagna och inbilla sig att de är världens medelpunkt, svarade den limegröna men du klär inte i deras kläder. Prova att spegla dig i vattnet. Dina barr har gulnat. 

Skaka av dig skräpet du har samlat på dig och var stolt över den du är i dig själv.

Titta på andra stranden. Ser du hur avklädda lövträd och åretruntgröna barrträd kompletterar varandra. Var den du är och visa din styrka, då kan de inte le åt dig och inte kränka dig!

Så nu väntar jag på nästa storm som ska skaka av min tillgjordhet och sen ska jag rycka på axlarna och le åt tallens höga tankar om sig själv.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0