Erfarenheten visar vägen

Har haft förmånen att tillbringa en fin weekend i Köpenhamn tillsammans med dotter och dotterdotter. Jag reste med tåg till Göteborg där de plockade upp mig.

Medan jag väntade på att bli hämtad av dottern på Göteborgs station, fick jag tillfälle att bekanta mig med den lilla gråtande flickan som vände sig mot väggen. Hon är en del av utställningen  "weeping children" och trots att hon bara är en avbild av ett gråtande barn blev jag berörd. Bilden av den gråtande flickan dyker upp i min tanke då och då. Vi kan uppleva det besvärligt i alla skeden av livet, samtidigt som det kan vara alldeles fantastiskt, Oavsett vid vilken tid i livet tårarna kommer så infinner sig känslan av att det inte finns någon lösning på det problem man står inför. Allt efter som vi gör nya erfarenheter i livet börjar vi inse att det går att ta sig igenom varje svårighet. På något sätt (som vi ofta inte kan förutspå) löser det sig förr eller sedan och glädjen kommer tillbaka.

 

När vi tre kvinnor från varsin generation för en gångs skull fick tid att umgås slog det mig att med våra erfarenheter av att växa upp under olika tidsepoker har vi en del att lära varandra.

Hon som är på väg in i tonårslivet känner det stundtals tungt kanske beroende på osäkerhet inför nya saker, krävande skolliv o.s.v men andra stunder är allt bara underbart..

Hon som står mitt i livet har jämnat ut humörsvängningarna lite men känner ansvaret att räcka till för alla med allt vad det innebär och jag som uppnått pensionsåldern känner mig då och då irriterad över att jag inte längre orkar allt det jag gärna vill.

 

Vi upplevde ett par härliga dagar, där vi flanerade runt på Köpenhamns gator och mindre gränder, satt och njöt på kaféer  och även shoppade  lite smått här och där. Främst av allt hämtade vi inspiration av att iaktta den danska designen och vi återvände hemåt med nya idéer inför det stundande julpyntandet.

 

Innan vi åkte hemåt stannade vi till och besökte svärmor, farmor och oldemor, allt i en och samma person. Vi var alltså fyra generationer som umgicks en stund där. När svärmor satt och samtalade med min dotter och pekade med sitt nittiofemåriga  finger kunde jag inte motstå frestelsen att smygfota hennes vackra hand.

Om man är så fylld av tacksamhet som min svärmor är har man lyckats fånga kärnan i livets mening och då inser jag hur viktigt det är att vi låter erfarenheten visa oss vägen.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 4
  • #1

    ChristinaB (tisdag, 28 november 2017 16:41)

    Fin berättelse! Härligt att umgås med barn o barnbarn!

  • #2

    Margit Klehn (tisdag, 28 november 2017 17:35)

    Ja, så skönt att bara få umgås utan att ha en massa krav som trängde på.

  • #3

    Ingegerd Norman (tisdag, 28 november 2017 20:21)

    Jag tittar extra på den där vackra handen. Visst är den rynkig och ådrorna syns så väl , men den är vacker.

  • #4

    Margit Klehn (tisdag, 28 november 2017 20:26)

    Ja, visst har åldrandet sina vackra sidor