Stjärnor i natten tindrar

Luciadagen är ett vackert avbrott i den mörkaste årstiden. Mitt i decembermörkret tycker vi om att tända ljus och  påminna varandra om att mörkret inte är oövervinnligt. 

Ändå känner jag det nästan som att mörkret i tiden blir mer och mer kompakt för varje år som går. Vi hör om hatbrott, ondska och kränkningar varje dag och i de mörkaste stunderna tänker man "finns det inget slut,  ingen gräns för hur långt det onda får gå?"

Lösningen är ändå inte att hänge sig åt hopplösheten, vi måste fortsätta se på de ljusa punkterna som finns överallt.

Det finns människor som oavbrutet kämpar för det goda som aldrig vacklar i sin tro på ljuset. De lyser som stjärnor i en mörk natt och ljuspunkterna  skapar en trösterik bild för oss som ibland tvivlar. Kraften får de i det sanna ljuset som skulle komma i världen.

 

När stjärntydarna i Österlandet studerade stjärnbilderna upptäckte de en ny stjärna som hade tänts. De var vana att studera stjärnhimlen och förstod genast att det var en stor händelse, när de upptäckte den nya stjärnan som lyste starkare än alla andra. De tvekade inte att följa den, de ville finna och hylla den nya konungen som kommit till världen. De gav sig av för att söka och deras sökande ledde till  Jesus. En gudason som fötts av en ung mor i ett stall.

Om Jesus står det i Johannesevangeliet att han fanns i begynnelsen, i det ord som skapat allt och i det ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0