Vår största rikedom - Ingen handelsvara

Jag blir ledsen när jag hör hur människor anser sig ha sin fulla rätt till allt. Det verkar som att när man har sprängt en gräns kan man spränga nästa, allt för att tillskansa sig allt som har "rätt till".

Jag tänker på en diskussion jag hörde i TV;s morgonprogram angående surrogatmammor. En kvinna talade sig varm för fenomenet. Man menar att eftersom många redan åker utomlands för att finna surrogatmammor kan vi lika gärna godkänna det i Sverige. Den typen av påtryckning har vi hört förut, hur absurda förslag man än kommer med får man det genomfört och accepterat förr eller senare med stark propaganda.

...Men, barn är inga handelsvaror !

Jag vet att jag är privilegierad som utan problem har fått både barn och barnbarn men jag anser inte att det var min "Rätt" att få bli mamma, det var tre gåvor som jag tacksamt tog emot.  Jag tog emot dem ganska tidigt i livet. 

Jag blir lite beklämd när man först prioriterar sina egna behov och skjuter barnafödande på framtiden när det passar bättre. Den dagen det passar bättre är det kanske inte så lätt att bli gravid längre men då ska man till varje pris se till att få sin "rättighet." Även två av samma kön som normalt inte kan få kärleksbarn, anser att de har rätt till barn.

Vems rättigheter tänker man på, inte är det väl barnets? Vilka rättigheter har barnen? Borde de inte så långt det är möjligt få se sina biologiska föräldrar i ögonen och veta vilket ursprung de har. Barn är varken en produkt av avelsindustri eller handelsvara. När ska man vakna upp över sambandet mellan växande psykologiska besvär och otrygghet i tillvaron på grund av identitetskriser.

För övrigt undrar jag varför det är så viktigt med barn när man sedan inte har tid med dem. Fortast möjligt ska de enligt regeringens önskan in på förskola och det ska vara så utvecklande för dem. Låt mig berätta vad jag har sett flera gånger här i vårt samhälle: Jag har sett grupper på upp mot 20 förskolebarn vara ute med en enda vuxen som ser till dem. I går räknade jag till 18 barn (ca. 5 årsåldern), som jag mötte på min promenad, med en enda vuxen. Den vuxne gick med de första barnen och sedan kom de andra efter med allt längre och längre mellanrum. Den sista var flera hundra meter efter den första, och vad som helst kunde ha hänt honom utan att förskolläraren märkt det. Det var också nära till en ganska trafikerad väg.

Jag är glad att jag skippade karriären och lät mina barn vara hemma lite längre. Förutom mina tre barn kunde det ibland finnas två till, så mer än fem barn per vuxen var det aldrig på den tiden.

Jag förstår att det här låter som "backstegspropaganda". 

Men nu måste väl svenska folket snart vakna upp och fråga sig varför vi har så mycket psykiska problem bland ungdomar och varför skolorna har problem med disciplinen. Kan det bero på att barnen betraktas som självklar

 "rättighet" och inte som en ovärderlig gåva? 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 4
  • #1

    Christina Brengesjö (torsdag, 01 mars 2018 11:40)

    Bra Margit!

  • #2

    Lisbeth Skarin (torsdag, 01 mars 2018 18:31)

    Tack Margit, håller med dig till fullo.

  • #3

    Susanne Larsson (torsdag, 01 mars 2018 18:42)

    Susannelarsson21@gmail.com

  • #4

    Ingegerd Norman (torsdag, 01 mars 2018 20:46)

    Tack Margit! Det är "huvudet på spiken" det du skriver. Barn är ingen rättighet, inget man skaffar. De är en gåva.