Karamellen som aldrig tar slut

Skulle tro att mina grannar tycker att jag är en underlig prick som smyger omkring i skogarna med kamera nästan dagligen. Till dem som undrar brukar jag säga: margitsskrivlada.se. Om de gör sig besväret att titta in kanske de förstår min galenskap men faktum är att naturupplevelser är bättre för själen än alla mediciner. Kan man dessutom fånga en upplevelse på bild och bevara så fungerar det som en karamell som man kan plocka fram och suga på då och då. Nu talar jag om en karamell som aldrig tar slut.

När man motionerar i skog och mark så mår kroppen bra, då håller man ett tempo som höjer pulsen  (när man kan), sedan kan man känna sig nöjd med prestationen efteråt. När man tar med sig kameran blir det en annan sak, det är mera motion för själen. man går sakta, sakta för att inte missa en enda blomma eller rörelse. Man upptäcker fåglar, ekorrar, rådjur och andra djur och ser solstrålar som ger det minsta lilla  grässtrå stor betydelse. Man kanske till och med inser att när jag "vandrar i Guds ansiktes ljus" så kan till och med lilla jag få betydelse.

Hur som helst betydelsefull eller inte så mår jag bra när jag suger på den här karamellen och det är värt mycket.

Det finns en evighetskaramell som botar rastlöshet, stress och melankoli. Varför inte prova.

Det är ju inte absolut nödvändigt att släpa med kamera, det viktiga är att man slår ner på tempot så att man kan höra gräsets viskningar. Det är tröstefulla ord.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0