Väntan-vånda-glädje

Det började för länge sedan. I 8-9årsåldern läste jag Enid Blytons femböcker och blev begeistrad, sådana böcker ville jag också skriva.

Jag började skriva i en anteckningsbok. Om jag minns rätt var det väldigt samma mönster som i Femböckerna. Jag insåg nog att det inte var någon succé´och övergick till dikter, någon blev också publicerad och jag fick honorar. Det var stort.

I ungdomsåren läste jag kärleksdikter som t.ex.

Varför skulle jag väl älska

älska den jag ej kan få

Varför tändes i mitt hjärta

kärlek vid så unga år...

Varför skulle jag väl se dig

Varför korsa du min väg

Ödet förde oss tillsammans

Säg mig varför säg o säg.

 

Poesi fick bli mitt uttryckssätt ända tills jag fick barn. När jag satt och läste böcker för dem om kvällarna fick jag lust att skriva själv. När jag började skriva var det väl främst yngste sonen som blev min supporter. En kväll när jag läst ett nyskrivet stycke för honom sade han "Mamma, du blir nog författare". De orden slog rot i mig och  blev min dröm. 

Det första manus jag skrev var "Bara Malte vet". Jag skickade in den till en barnbokstävling som jag inte vann men däremot fick jag erbjudande om att publicera den som följetong i tidningen Dagen. Snart hörde de av sig från Norge och ville publicera den där också. Där fick den heta "Bare Bjarne vet det".

Lite sporrad av uppmärksamheten skrev jag vidare, Det blev "Gud har en solstråle i stormhatten" . Den skickade jag till Normans förlag och fick den utgiven men namnet blev kort och gott "Skrumpan" som bokens huvudperson kallades. Vid besked om utgivning hoppade jag förstås jämfota av glädje och började redan där drömma om att en dag få vara med på bokmässan. Förlaget tog dock snart ifrån mig entusiasmen. Allt skulle ändras. Om jag skrivit att en bänk var grön så ändrade de till blå och om jag skrev att det var en ko på en bonad så nog ändrade de till en älg o.s.v. Alla damer fick en kofta slängd över axlarna men när de ville hänga en kofta på en frälsningssoldat  protesterade jag. Vem har någonsin sett en frälsningssoldat i tjänst klädd i något annat än uniform? Där fick de  ge sig.  Det var en del annat också som jag fick kämpa hårt för att behålla, jag ville ju känna igen min egen historia.

Efter den kampen tröttnade jag och tappade lusten att skriva. Jag hade börjat skriva en fortsättning på Skrumpan men den kastade jag bort.

Det blev visst ett försök till barnbok som hette "Himlabarn", en typ science fiction men den refuserades och då var det helt slut med skrivlusten.

Sedan när barnen var utflugna började jag lite smått igen, då blev det mest noveller. Jag deltog i alla skrivtävlingar jag hittade och vann några priser lite här och där men särskilt läst blev jag nog inte. När jag slår ihop de novellantologier som jag fått plats i och ställer dem i bokhyllan tillsammans med mina tre utgivna böcker fyller de ändå en del av bokhyllan som ni ser på fotot ovan.

Så småningom började jag längta efter att skriva något större, Hagar  kom i mina tankar och tog allt större plats. Eftersom jag hade en period med många lugna kvällar där inspirationen flödade gick det ganska snabbt att pränta ner. Det var nästan som en gudomlig inspiration drev mig tyckte jag men när förlagen började refusera mig kom jag ner på jorden igen och gömde undan mitt manus.

Under många år gick jag helt upp i mitt dagliga arbete och trodde nog aldrig att jag skulle börja skriva igen fast drömmen om bokmässan fanns kvar.

För nio år sedan blev det ändå så att jag kom till bokmässan men inte för att själv delta utan för att se min yngste son ta emot ett pris för en novell. Eftersom jag själv hade slutat skriva men inte kunde låta bli att reagera när jag såg en skrivtävling hade jag tipsat honom. En dag ringde han och sa "Minns du den där skrivtävlingen du tipsade mig om, den vann jag".

Han som peppade mig att skriva har ärvt samma lust och han har hittat ett helt eget sätt att uttrycka sig.

Det var roligt att stå där och vara stolt över sin son men för egen del trodde jag att allt var över.

 

Så kom då den dagen när jag gick i pension. Då vällde skrivlusten över mig igen. Jag startade Margits skrivlada där jag tänkte hänga ut allt som låg i mina gömmor men när jag kom till Hagar kände jag att hon måste få en chans till. Jag gick igenom manuset ett par gånger till och rensade, ändrade och kompletterade och tänka sig... Nu finns texten där mellan vackra pärmar, om jag får säga vad jag tycker. (Bilden är förlagets så den kan jag skryta över) Om knappt två veckor ska jag signera min bok på bokmässan i Göteborg och jag är så glad att Hagar äntligen har fått chansen att berätta om sitt liv.

Nu har jag skaffat mig ett visitkort där det står. "Skrivande fotande pensionär". Där står också "Tankar och ord är vingar som bär dig dit du längtar" och vem vet, kanske flera kvinnor i Bibeln kommer att stiga fram en vacker dag.

 

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 2
  • #1

    Ingrid Sandström (torsdag, 27 september 2018 09:46)

    Önskar dig lycka till på bokmässan! Du är verkligen värd att vara där! Ha det riktigt roligt och njut av det hela! Intressant att läsa hur dina texter kommit till under åren, visar att allt har sin tid!
    kram
    Ingrid

  • #2

    Margit (torsdag, 27 september 2018 09:59)

    Tack för uppmuntran Ingrid!