Ett skrumpet skal

Ett självporträtt med den deppige lupinens självömkan

En del dagar är dystra, särskilt så här de första månaderna på året. Ibland hjälper det att försöka vara positiv och karska upp sig men i dag känner jag mig som ett tomt skal.

Alla frön har trillat ur och det känns inte ens som att de föll i god jord. Det kommer nog aldrig att  gro någon planta av det jag sått tänker jag och nu är det för sent, titta bara på mitt självporträtt härintill. Det ena tomma kala skalet efter det andra i snö och kyla.

Vad hjälper det att ta sig samman och försöka göra något nyttigt när man ser ut så där. Så dumt, tänker jag, att jag inte gjorde mera av livet medan jag kunde. Nu är det så mycket som är för sent.

Ja, jag vet att det finns energiska människor som ligger i och engagerar sig överallt högt upp i åldern men jag blir trött bara av tanken att engagera mig. Som det tomma skal jag är längtar jag bara efter att få gömma längst in i komposten där det fortfarande alstras lite värme och där jag slipper synas så eländig som jag ser ut och känner mig.

Ja, jag vet att det kommer dagar igen när allt känns roligt och energin flödar, men just nu vill jag gömma mig i ett hörn och tycka synd om mig själv. Det värsta är att det dumma samvetet ska plåga en också för så här får man inte känna sig när man bor i ett land som Sverige och har hus, kläder, mat och äger alla möjligheter men sin tanke och känsla råder man inte alltid över.

Det här inlägget skriver jag för trösta mig själv i min självömkan, jag kanske tar bort det en dag när jag har återfått en gnutta förnuft. Men om det finns medsystrar/bröder så trösta er med att ni inte är ensamma.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0