Har kunskapen förträngt visdomen

Människan anser sig vara den varelse på jorden som har högst intelligens. Forskare ser inga gränser, allt är möjligt på grund av vår växande kunskap. Det som var omöjligt för några år sedan är möjligt i dag. Många uppfinningar har underlättat vårt liv men kan det vara så att människans nyfikenhet leder oss in på vägar som vi inte kan hantera.

Jag tänker till exempel på drömmen om självkörande bilar som man räknar med kan bli verklighet inom en inte allt för fjärran framtid. Självkörande bussar finns redan.

Har ni varit med om att köra efter GPS och fått uppmaningen att köra rakt in i skogen? Ja, det har hänt mig men om det sitter en förnuftig människa vid ratten lyder hon inte uppmaningen. Hon förstår att det saknas någon uppdatering i vägnätet och prövar något annat. En enda liten missad uppdatering kan orsaka stor skada. Jag vill inte sitta i en självkörande bil som kör ut över en gångbro eller på en väg som tar slut.

Ett scenario som är värre ändå är att de med onda uppsåt, som  också är uppfinningsrika, kan greppa fjärrkontrollen och bestämma var du ska hamna.

När vi har lagt våra liv i robotars händer vet vi inte vem som programmerar dem och därmed oss. Det finns nog ingen ångervecka som gäller i det läget.

 

Nästan alla våra uppfinningar är dessutom beroende av el. Det är lätt för den som vill skada oss att strypa tillförseln och så fungerar ingenting av det vi dagligen använder, en sanning som vi nog försöker förtränga.

 

Men om människan förlitar sig för mycket på sin egen genialitet och lägger sitt liv i händerna på sina egna uppfinningar är utgången ganska säker, förr eller senare tappar hon greppet. När man tillåter någon eller någonting annat att ta makten över sitt liv upphör den egna kontrollen och det funkar så länge mänsklighetens goda avsikter överväger men är farligt när onda makter börjar programmera oss.

 

Är människan intelligent nog att lägga sig i händerna på sina egna uppfinningar eller blir det hennes fördärv?

När människan inte hade så mycket utbildning och kunskap som vi har i dag förlitade man sig på varandras empati och omsorg och man lyssnade på de gamlas erfarenheter och visdom.

I rena förtjusningen över vad tekniken kan åstadkomma glömmer vi lätt att vi behöver varandra och blir ensamvarelser som klarar oss själva med teknikens hjälp.

 

Att enbart förlita sig på teknikens och moderna uppfinningars kunskap är att lägga sitt liv i händerna på en robot som drivs av ett chip. Att förlita sig på visdom är att lägga sitt liv i händerna på någon med själ, hjärta och empati.

Har vår stora kunskap förträngt visdomen?

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0