Tänk om det finns liv.

Makens ton är något irriterad när han hittar halvvissna krukväxter gömda under buskarna i vår trädgård. 

- Varför kastar du inte de här döda blommorna? Hans muttrande låter anklagande och jag blir lite ängslig, inte för att han är sur på mig utan för att jag är rädd att han kommer att slänga mina skyddslingar innan jag har lyckats bevisa att det finns liv i dem.

Jag kan inte slänga en växt så länge som det finns minsta lilla hopp om att den kan återhämta sig och grönska på nytt. Man utsläcker inte liv hur som helst och ibland tackar de mig faktiskt med all sin kraft genom att börja om på nytt och fyller hela sin stam med gröna skott och sköna blommor.

Jag vet ju själv hur det känns att vara vissen. Det finns perioder i livet när man känner sig så djupt nere i botten att man tror det är slut. Rötterna som alltid har orkat söka sig djupare där källorna finns har domnat, det går för trögt, jorden är för hård, de orkar inte mer. Bladen börjar sloka, blommorna faller av,  jag drar mig undan och gömmer mig under en "buske" (mitt hem är min buske vars existens jag är djupt tacksam över). Ingen får se mig i ett så hopplöst tillstånd. Själv kan man tro att livet är slut men så kommer regnet. Det finns någon som har sett mig hela den torra perioden som då och då  har tittat till mig där under min "buske" och nu börjar saker äntligen hända. Positiva saker faller över mig från ala håll. Sol, regn och näring tillförs och livet blir ljust igen. Det börjar spritta i lederna, krafterna tilltar och man inser att en ny blomstringstid  har inletts. Sluta aldrig tro på livskraften! Det kan finnas liv i den torraste planta.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0