Tilltufsad men hel

När kroppen börjar bli olydig blir det  problem. Fast jag sade till min vänstra fot att ställa sig "här" så ställde den sig "där" och när jag bad mitt ben att bära mig så tog det sig för med att gå i strejk. Det blev en besvärande situation, medan jag funderade på om jag skulle ta till outlock så började armen sympatistrejka och handen släppte allt som den var beordrad att hålla. Nu blev det knepigt. Men, tänkte jag det är inget fel på mig, det brukar det aldrig vara så lite tröttare än vanligt gick jag i säng tidigt och tänkte att när jag vaknar i morgon är allt som vanligt igen, men det var det inte.

För säkerhets skull ska jag kanske ringa vårdcentralen och höra vad de tror, tänkte jag då.

 - Du ska inte ringa hit, du ska ringa efter ambulans, svarade de där

-Vilket nummer ringer jag då?" undrade jag tafatt.

- Larmcentralen förstås, svarade de.

- Men jag kan väl inte ringa 112, jag är ju inte sjuk.

- Jo, du ska ringa 112 snarast då blir akuten förvarnade också.

Fast jag inte förstod varför gjorde jag ändå som de sade och redan när larmcentralen hade rekvirerat ambulans började bevis på gudomlig och mänsklig omsorg visa sig. 

Samtidigt som jag lade på luren hörde jag att makens telefon ringde.

- Ja, ambulans är på väg, hörde jag att han sade som första mening i samtalet. Det där var märkligt tänkte jag, hur kan man börja ett telefonsamtal så, det finns ju ingen som vet att jag har ringt larmcentralen men hans märkliga inledning av samtalet berodde på att det var vännen Leif i andra änden av luren.

- Jag måste höra hur det är med er, sade han, jag kände så starkt att jag skulle ringa er.

Då förstod jag att vad som än händer härefter så är jag inte ensam. Jag har både Gud och vänner.

Ambulanspersonalen började genast sticka och göra kontroller fast jag försökte förklara för dem att jag är ju egentligen inte sjuk på riktigt, jag har bara lite lätta besvär men de har varit med förr så de lyssnade inte så mycket på mig, de körde mig till akuten och så var karusellen i gång. Massor av vänliga människor tog hand om mig, talade vänligt till mig och rullade mig hit och dit till olika undersökningar.

Så småningom hamnade jag på Strokeavdelningen och när jag såg alla patienter där som satt i rullstol med sneda ansikten och talproblem fick jag känslan av att ha kommit fel. De här människorna, tänkte jag, de är sjuka, det är ju inte jag, jag har bara lite domningar. Så dumt av mig att sätta i gång en sån här stor apparat. För varje gång den vänliga personalen kom och pysslade om mig fick jag dåligt samvete över att jag som var så frisk skulle ta deras tid i anspråk. Tänk om jag har bara har inbillat mig alltihop.

De behandlade mig precis som övriga enligt det strokeprogram de hade. Kom och väckte mig var tredje timme dygnet runt för att höra om jag visste hur gammal jag var och vilken månad det var och mellan alla dessa tester väckte de mig för att ta blodprov, blodtryck, syretillförsel och jag vet inte allt. Och hela tiden tänkte  jag;  så förargligt det ska bli när magnetkameraröntgen är avklarad och det visar sig att det inte är något fel på mig.

De fortsatte sin fina behandling, pysslade om och gav mig god mat. Både personal och medpatienten var trevliga och ju trevligare de var ju mera kände jag att jag var på fel ställe ända tills en läkare kom och väckte mig i min skönaste middagssömn. 

_ Vi har fått svar på MRröntgen, säger han. Du har flera proppar på höger sida av hjärnan vilket förklarar dina problem med vänster sida.

Aha tänkte jag, då platsar jag  här ändå men då hade de ju hittat felet så då skulle jag hem. I doktorns hand låg en lista över kommande medicinering och ett formulär där jag fick skriva under på att inte kör bil de närmaste månaderna. Om tre månader skulle jag kallas till kontroll på läkarstationen för att bedöma om jag kunde börja köra bil.

- Är det något du undrar över? Nej, naturligtvis var det inte det jag hade ju inte fattat att det var allvar förrän nu. Så här i efterhand inser jag att jag skulle ha frågat om det inte planerades något efterbesök för att se om medicinerna hade avsedd effekt och hur jag mådde av alla biverkningar som brukar följa men det viktigaste var förstås  ändå att kolla så att jag inte får för mig att köra bil.

Hur som helst nu är jag hemma och har sovit oavbrutet i över tio timmar i natt. Jag har till och med varit och handlat  (med chaufför) och nu får jag be alla "åldringar" om ursäkt. Jag har ju gruffat på er att ni aldrig kan ställa ifrån er kundvagnen, hur trångt det än är i gångarna. Nu vet jag  varför ni inte släpper den. Vi är flera nu som är beroende av att alltid ha en kundvagn att stödja sig på.

En sak till har jag lärt mig under de här dagarna. Jag har många fler vänner än jag anade. Så många har varit bekymrade och hört av sig. Tack alla goa vänner för er omsorg. Jag är på gång igen, kanske lite långsammare än vanligt men i övrigt är allt sig likt.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0