Vissen blommas tankar

Nu är det en månad sedan jag drabbades av stroke. Jag klarade mig ju undan väldigt lindrigt och i början hade jag fullt upp med att vara tacksam, vilket jag fortfarande är, men den här veckan har insikter kommit ikapp mig som gör att jag inte känner igen  mig själv.

Det börjar kännas som om jag har tagit första steget på stegen som leder till ett mörkt källarhål där allt tar slut. 

Trötthet, koncentrationssvårigheter och oförmåga till initiativ är bara några av de ord som surrar i min hjärna. Jag har börjat jämföra mig med mamma och tänker att om jag följer samma mönster som henne har jag högst 9 år av någorlunda livskvalitet kvar. Deprimerande eller hur? (med tanke på hur fort åren går numera) Men så gick jag in på strokeförbundets hemsida och ser att mina reaktioner är helt normala efter en stroke. Allt det jag känner finns uppräknat där: trötthet, depression, koncentrationssvårigheter, svårt att minnas, sämre simultanförmåga, allt går långsammare.

Dessutom lär det vara typiskt att reaktionen kommer en tid efter stroken (I början har man fullt upp med att kolla sin fysiska förmåga) så nu får jag försöka förhålla mig till det här och lära känna mitt nya jag även om jag gör det motvilligt. Det är inte roligt att inse att man nått den punkt där ens förmågor börjar avta. Jag skulle ju helst vilja vara ung hela livet men det går inte att vända på den här vägen. Man måste hela tiden fortsätta framåt, dessutom måste man följa trafikrytmen som bara går fortare och fortare.

Som så många gånger förr går jag till mina foton och hämtar tröst. Där finns beviset på allt fint jag har hunnit uppleva i livet. Där ser jag också alla mina favoritmotiv på vissnade blommor som har så mycket utstrålning och skönhet kvar fast de förlorat vartenda kronblad. Det finns så mycket fint där innanför som får chansen att framträda när ögonfägnaden fallit av. Det är som att nu när de nått det stadiet har de inga krav på sig. De bara står där som ett bevis på att livet har sin gång och deras förmåga att framhäva solens ljus är faktiskt större än de nyutslagna blommornas. Jag tycker om att jämföra mig med blommor som faktiskt kan ha en hel del att ge sin omgivning fast de tappat allt. Det är inte så tokigt att vara en vissen blomma heller.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0