Ett skört skal

Att paddla kajak är en underbar avkoppling. Jag har alltid uppskattat möjligheten att kunna glida fram tyst och stilla på vattnet, höra kluckandet av vågor, fåglarnas lockrop och susningen av vind. Det är frihet i ordets rätta bemärkelse.

Efter att jag drabbades av stroke uppskattar jag det ännu mer, dels därför att jag har blivit mer känslig för allt som kan stressa och behöver den ron för att läka men också för att jag är så tacksam för livet som jag nu förstår inte är helt självklart. En vännina som fick stroke för några år sedan dog nästan ögonblickligen och av mina olyckskamrater på strokeavdelningen hade de flesta blivit beroende av rullstol och andra hjälpmedel. Jag fick inga fysiska men och kan röra mig fritt men jag saknar ord, kan inte hitta de ord jag vill och glömmer lätt det jag gjorde alldeles nyss. Det är klart att för en sådan som mig som alltid har älskat att "skapa" med ord är det en sorg som behöver bearbetas och jag önskar verkligen att jag kan lära mig hitta fram till orden igen.

Man sitter nära vattenytan när man paddlar och jag tycker om att iaktta små naturliga ting som flyter fram på vattnet, det kan vara en fjäder, ett vasstrå, ett löv som guppar där. Häromdagen mötte jag ett nästan helt förmultnat asplöv. Jag vet att det har passerat nästan alla stadier av färger i sitt korta liv. Det har varit grönt, gult, orange, rött och nu var det urholkat och grått men när jag höll upp det mot solen visade det sig ha förmågan att återspegla solens glans och då måste man väl ändå säga att det fortfarande har en uppgift att fylla. Det hade dessutom ett vackert mönster som aldrig kunde ses under dess glansdagar. Själva stommen fanns kvar och med den kunde lövet fånga ljuset och ge mig glädje. 

Visst är det en sorg när sjukdom av olika slag stjäl våra förmågor men så länge stommen finns kvar har våra liv en mening.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0