Att sakna det väsentliga

Det var en gång ett land där man hade uppnått fullständig jämlikhet.

Alla barn fostrades efter samma pedagogiska principer, vilket ledde till att alla människor tänkte samma politiskt "riktiga" tankar. Alla hade samma rättigheter och möjligheter. Ingenting i omgivningen fick inskränka på människans rätt att utvecklas i den riktning som var bestämt..

Politikerna var stolta. Landets befolkning fungerade som ett blixtlås. Den ena människan passade in och slöts till den andra precis som Wikipedia beskriver ett blixtlås.

 

"Ett blixtlås består av en löpare som dras mellan två rader av häktor. När den dras åt ena hållet låses de två radernas häktor i varandra och när den dras åt andra hållet lösgörs de från varandra."

 

Människorna stod givakt på rader som häktorna i ett blixtlås och bara väntade på löparen som skulle leda dem.

Nu tyckte politikerna att de nått så långt och det fungerade så bra att man kunde avskaffa den där löparen som bara var en rest av mänsklighetens uråldriga behov av gudomlighet. Sagt och gjort, löparen togs bort och ingen kunde förstå varför blixtlåset inte fungerade längre.

 

Ja, förlåt mitt ironiska tonfall men när den där lilla löparen på några millimeters storlek föll av blixtlåset på vår väl använda resegarderob och den blev oanvändbar insåg jag likheten med mänskligheten. 

Ju duktigare vi blir, ju mindre tror vi att vi behöver gudomligt stöd . Nu har vi nått så långt att det föreslås att vi ska kallas för en sekulär stat. Är det då så märkligt att allt håller på att falla sönder?

 

 

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0