...men fröhuset finns kvar.

För inte så länge sedan kände man sig ung och odödlig. Man ville utvecklas, utmana sig själv, lära sig nya saker. Man trodde att ingenting var omöjligt om man bara ansträngde sig tillräckligt mycket.

Men plötsligt en dag står man där och upptäcker att "Kronbladen har trillat av blomman". Skönheten, styrkan, viljan, ja den ena förmågan efter den andra börjar avta.

I stället för att säga till varandra: "Det ska vi lära oss" eller "Det ska vi skaffa oss" så har jag märkt att maken och jag allt oftare säger till varandra: "Det ska vi göra medan vi fortfarande kan"

Tala om att ha sänkt garden.

Det värsta är att jag inte vet när den här svängningen skedde, det måste ha kommit plötsligt. Några lindriga sjukdomsattacker, litet stelare leder, oförmåga att göra armhävningar. Är det allt som behövs för att man ska sluta väva drömmar?

Har vi skrumpnat ihop som vissnade höstlöv i frosten redan?

Om så skulle vara fallet vet jag i alla fall att fröställningen står kvar långt efter att blomman vissnat och den garanterar en ny vår i en ny tid på en annan plats.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0