Pepparkaksdoft

Det doftar pepparkakor i vårt kök i dag. Det är något speciellt i den doften som gör att man blir nostalgisk.

Fast jag står i mitt grå/vita kök i Mullsjö och bakar så ser jag bilder från köket i Färjan (Avesta kommun) med ljusblåa skåpluckor och trasmattor på golvet.

Jag ser mig själv och mina syskon komma springande längs grusgången utanför köksfönstret. Vi har just klivit ur den svarta droskan, skolskjutsen som både hämtade och lämnade oss som hade lång skolväg.

Vi känner pepparkasdoften på långt håll och skyndar oss in.

Därinne knastrar det i vedspisen och mamma har redan bakat de "fina" kakorna. Hon bakade alltid bjudkakorna. Välformade jämna hjärtan och stjärnor. Välgräddade i den exakt lagoma färgen.

Till oss hade hon sparat varsin degklick som vi fick baka precis som vi ville. Det blev mest uppnosiga grisar med bakåtböjda ben men en del gummor och gubbar blev det också. Gummorna med långa kjolar ner till fötterna brukade gå bra att klara men med gubbarna var det värre, de hade så långa ben. Det blev många benbrott, för att inte tala om bockarna som kunde bryta både ben och horn. Naturligtvis slank det in en och annan degklick i munnen också. 

En lång tid kände jag kravet på mig att jag som vuxen måste baka sådana där "fina bjukakor" som mamma gjorde men nu har jag släppt kravet. Pepparkakor ska vara precis så där som de själva vill vara. Vill dalahästarna vara på språng i full galopp så inte mig emot och grisarnas trynen får väl gärna peka uppåt om de vill fast i dag bakar jag nog helst änglar i den där bokmärkesmodellen. (Ni vet de som vilade på ett moln). Om de blir lite brända ibland tycker jag inte gör så mycket. Hellre bruna än bleka. Huvudsaken är att det doftar peparkakskrydda i hela huset.

Det är föraning av jul.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0