Häng kvar!

"Det var inte så här jag hade tänkt mig det skulle bli att bli gammal"

Orden kom från en vän jag mötte i vårdcentralens väntsal.

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Som man längtade de sista arbetsåren efter att få gå i pension och få fullständig frihet. 

I verkligheten är det så att friheten begränsas när man får den ena diagnosen efter den andra.

Man har kanske förlorat klorofyllet, det som gör att man kan lysa ungdomligt grönt. Som bilden intill visar bleknar man.

Det är ett ganska skamfilat löv som hänger där. Sprött, tunt och genomskinligt inget av den klorofyllgröna färgen finns kvar. Ändå var det just det här lövet som blev min uppmuntran en vintergrå promenad. Mitt i det gråa "hänger" det med mig. Det ser ensamt ut, de andra löven har förstås gett upp men tänk att det finns kämpar som hänger vintern igenom.

Blir man tillräckligt gammal blir man ensam, vänner går bort den ena efter den andra och det blir svårt i hög ålder att skaffa nya, det är något min svärmor som är 97 år känner till. Hon lyser ändå av tacksamhet och det är nog hemligheten. Med ett tacksamt sinne kan man hänga kvar längre än de som låter tankarna syssla med bitterhet och besvikelser.

Man hade kanske trott att man skulle ha lite klorofyll kvar på gamla dar men ett gult löv är också vackert och kan bli till glädje en grå dag så häng kvar så länge du kan!

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0