När gångjärnen till det förflutna rostat

Suddigare och suddigare blir de dunkla konturer man ser när man blickar bakåt i sitt liv. Ibland vill man glömma, ibland längtar man tillbaka men hur man än försöker så har det förflutnas gångjärn rostat så illa att det är omöjligt att gå tillbaka. Om det nu vore möjligt att rucka på gångjärnen så hänger ändå rostiga kedjor med lås över grind och grindstolpar. Det finns ingen väg bakåt, bara en väg framåt men det krävs mod att vandra framåt, in i det okända.

I min senaste diktsamling, som jag delat upp i tre avsnitt, inleds den sista avdelningen med orden: "När känslan infinner sig att allt är för sent börjar något nytt".

Förutsättningen för att det där nya ska börja är förstås att man vågar ta det där avgörande  klivet. Rädslan för att hoppa in i det okända verkar bli större ju äldre man blir och samtidigt vill man inte stagnera allt för tidigt. Med vetskapen om att man har levt ca 75% av sitt liv kan man stanna upp, vara nöjd och vänta ut slutet. Men man kan också besluta sig för att om vi ska uppleva något mera i vårt liv är det nu det ska ske.

 

Maken och jag har precis bestämt oss för det senare. Efter tjugo år i Mullsjö tar vi klivet in i något nytt och okänt. Efter sommaren går flyttlasset till Skåne (Om inget händer som sätter käppar i hjulet för vår plan). Vi har skrivit under på ett husköp i Klippan och betalat handpenningen. Nu hoppas vi bara på att få huset här i Mullsjö sålt. I dag har fotografen gått runt och fotat varje vrå av vårt samlade liv (känns det som) och sedan ska det läggas ut till offentligt åskådande. 

Det gör ont och är spännande på samma gång att utsätta sig för den här anspänningen men jag är säker på att det fortfarande finns mycket som vi inte upptäckt än, människor vi inte mött än, utmaningar vi inte tagit tag i än...

vi blundar och hoppar, det handlar ju inte om världens ände, fortfarande kan våra "gamla" vänner komma och besöka oss i vårt "nya liv".

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0