Förakta aldrig en maskros!

En bänk i solen, ett andrum för trötta vandrare, en hjälpare i nöden.

 

Här har slitna människor vilat, här har de funnit ro, här har förtroenden delats, här har oroliga tankar hittat problemens lösning. Här har nyförälskade närmat sig varandra, här har kanske någon friat och fått JA.

 

Bänken har inte gjort annat än funnits där för behövande, den anar inte hur många kriser den fått vara med att lösa eller hur många lyckorus den startat.

Den har längtat efter att få känna varma kroppar vila mot sin rygg, den har noga bevarat alla hemligheter som den hört.

Nu är den utsliten och bortglömd, duger inte till så mycket, ingen ids ge de rostiga armstöden nya bräder. Den får inte så mycket uppskattning längre men maskrosorna (de hatade) inser dess värde och gör sitt bästa för att lyfta fram den skönhet som finns kvar.

 

Vackra och sorgliga minnen, förtroenden, hemliga viskningar och kärleksförklaringar vilar fortfarande osynliga på de sköra brädorna mellan de rostiga sidostyckena. Solen går upp och solen går ned den ena dagen efter den andra men bänken kommer aldrig att skvallra om vad den hört. Det är en form av skönhet som bara maskrosor (de avskydda) ser.

 

Man kanske tror att man inte duger men man kan vara till nytta bara genom att finnas till, speciellt om man är den sorten som inte föraktar en maskros.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0