Nostalgivandring

Att flytta innebär en nostalgivandring genom hela ens eget liv men också genom föregående generationers arbete och drömmar.

Inför flytten i slutet av juli har jag börjat gå igenom allt som vi kan göra oss av med. Bunten med gulnade lakan längst upp i ett skåp var det första jag tänkte på som jag skulle skiljas ifrån men när jag började titta på det gedigna arbetet min mormor (som var död redan när jag föddes) hade utfört förmådde jag mig inte fullfölja min plan. I stället fick de en omgång med Vanish i 95 grader och lufttorkning utomhus. Att skiljas från de här lakanen vore att förneka sitt ursprung.

Mormors lakan är handvävda av lin. Hon hade inte vävstol som var bred nog till hela lakansbredden så hon har sytt ihop två längder med de minsta handstygn jag någonsin sett (och som utan vidare höll för maskintvätt med centrifugering). Det vackra broderiet i plattsöm, hålsöm och franska knutar täcker skarven fint. Broderiet är märkt med år 1939, då hade min morfar varit död i 9 år och det kändes väl naturligt för mormor att bara brodera in sina egna initialer EC som står för Edna Carlsson.

Jag hittade ett lakan med liknande mönster som min mamma broderat, det är märkt med BC (Birgit Carlsson) och jag tänker mig att mormor och mamma satt och broderade tillsammans, mammas syster som var tre år äldre hade då flyttat hemifrån för att studera. 1939 var mamma 17 år och det var viktigt att man hade hunnit brodera lakan med sitt flicknamn innan man ingick äktenskap, det minns jag mamma präntade in i mig (Därför finns det också lakan och örngott som jag broderade i slutet på 60-talet. ME står för Margit Engström. Senare när man gifte sig skulle man förstås ha brudlakan som skulle vara märkta med bådas initialer. Bokstaven för efternamnet skulle stå i mitten och vara lite större än de andra. Våra brudlakan fanns också kvar i den här samlingen märkta med MKJ. 

Det känns som man är hundra år minst när man tänker tillbaka på allt det här men jag får nästan lust att skriva en roman om min mamma (fast jag har bestämt mig för att sluta skriva) och dessutom ska jag på något vis försöka sy om våra brudlakan till påslakan vid något tillfälle. Det hade ju varit lämpligt att göra det till vår 50-åriga bröllopsdag som infaller första dagen i vårt nya hus i Klippan men det lär väl inte bli tid till det. Allt jag skulle göra mig av med finns nu kvar och ger mig ännu mera arbete. Så går det till när en nostalgiker ska rensa.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 2
  • #1

    Ellenor (lördag, 06 juni 2020 20:46)

    Vad roligt att läsa och bra beslut att spara. Det finns ju flera arvtagare som säkert vill ha de sen. Jag har mammas och pappas lakan som jag också tänkt göra om till påslakan. Får se vilket årtionde det blir❤️Kram

  • #2

    Margit (söndag, 07 juni 2020 07:04)

    Ja, det är en kulturskatt som allt för få förstår att uppskatta just nu men tiderna kan förändras.