Allt var ljust
när du blåklocksspäd
påbörjade livets resa
Du hade mod att resa dig
mot jättarna
som bröstade sig över dig
Ditt ljusblåa huvud höjde sig
över den slätstrukna mängden
Vad brydde du dig om
att de där uppe
hade järnstyrka
och var färgade av erfarenhet
Du såg inga omöjligheter
Vagnen var framkörd
Livets resa kunde börja
Kupe´n var elegant
blankpolerat trä
och sammetsmjuka dynor
Tjusiga, uniformsklädda konduktörer
klippte din tummade biljett
Du lutade dig slappt tillbaka
blicken sökte spänning
i det drama som utspelade sig
i det förbipasserande landskapet
Vackra vyer susade förbi
Du njöt av resan
önskade att allt det vackra
skulle vara för evigt
...men fortare än du anade
rostade spåren
Broarnas trävirke murknade
Ogräs tog över
Bultar som burit upp tryggheten
rostade och lossnade
Avgrundsdjupa faror lurade
Du insåg att resan
snart måste avbrytas
Allt du med möda samlat
under din livsresa
kommer att bli liggande
på en rostig vagn
där ogräset barmhärtigt
försöker dölja
det som gått förlorat
Resan blev spännande
och innehållsrik
men kändes alltför kort
Ta dock i beaktning att det här bara var förordet i boken om ditt liv! Vad som väntar när sista bron har rasat vet du inte än. Kanske blir det liv som aldrig tar slut ännu vackrare och ännu mera spännande.
Skriv en kommentar