Leva i märklig tid

Naturen är en stor tröst när vi lever under ett ständigt corona hot. Promenader i skogen är väl i stort sett det enda vi kan göra utan dåligt samvete.

Vi som kan gå och bor så att vi kan nå naturen är priviligierade. Just nu sprakar skogarna med hela färgskalans olika nyanser och man överrumplas varje gång man kommer ut, man kan till och med glömma att man längtar efter mötet med barn, barnbarn och vänner.

I sådana stunder känner man sig tacksam men lider med dem som inte har möjlighet att komma ut på grund av hälsa eller andra omständigheter och de som bor i ensamhushåll, så länge man är två har man i alla fall någon att dela sina upplevelser med.

För de ensamma kan Coronadagarna te sig ganska gråa (som de uttorkade bokollonen på bilden), alla dagar lika och inga upplevelser att se fram emot. 

Det gäller att hitta små glädjeämnen trots de dystra rapporter som nyheterna förmedlar.

Som jag sade är vi priviligerade men längtan efter barnbarnen blir stor ibland. Vi har barnbarn i Stockholm, Göteborg och Mullsjö. Några av dem har vi träffat under sommaren men de två yngsta som bor i Stockholm har vi inte settt sedan i november i fjol. Vi förstår att de har vuxit och förändrats en hel del på den tiden. Nu hade vi hoppats att det snart skulle bli möjligt att ses men då kommer en andra våg av detta envisa virus och vi får nog vänta ytterligare en tid. 

Ibland kommer i alla fall ett litet SMS från yngsta barnbarnet som nyss har börjat skolan, då blir man glad. Ett litet "Hej Farmor" kan man leva länge på.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0