Hoppfyllda knoppar i dimman

Året som gått känns som en gråzon i vår tideräkning. Det var året då så mycket stannade av, då vi avskärmade oss från varandra. Då vi ibland gick så långt att vi blev rädda för varandra och till och med gick omvägar när vi möttes.

En onaturlig känsla grep tag om hela världen. När vi som mest behövde varandra tvingades vi distansera oss..

Samtidigt som avståndet ökat har ändå en samhörighet förenat hela världen. Vi har en gemensam kamp att utkämpa och vi vinner genom att hålla avstånd.

Vi som fortfarande lever i hushåll med minst två personer är ändå lyckligt lottade.

Ibland möter jag människor på mina promenader som är helt främmande för mig men vi har en gemensam oro, därför stannar vi, står på två meters avstånd och samtalar. För dem som är ensamma är det kanske enda gången på dagen de har någon att tala med men jag har maken därhemma. Vi samtalar inte alltid men vi vet att det finns någon där hela tiden och det är viktigt.

Som vissnande löv hänger vi oss kvar vid den trygghet vi har fast gråzonen omger oss och faktum är att genom dimman kan vi se grenar fyllda av knoppar som gjort sig klara för en ny och bättre tid. Låt oss hoppas på dem.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0