Ibland är horisonten nära.

Efter att ha levt drygt ett år i ett vacuum, på grund av pandemin, börjar vi nu hoppas på en normalare framtid. Men hur vi än kniper med ögonen kan vi inte se särskilt långt.

Vi trodde kanske att vi med vaccinet som kikare skulle kunna se in i en trygg framtid där vi alla kan mötas, umgås, kramas och fira tillsammans men kikarsiktet är grumlat.

Det finns så många frågor och nyheterna om vaccinet svänger från dag till dag. Ena dagen ska det komma stora leveranser nästa dag är de indragna. Ena dagen ska ett vaccin ges till dem som är under 65, nästa dag till dem som är över.

Som det ser ut nu har vi fortfarande en brant med kullerstenar att ta oss över. När vi ser de lätta molnen på den blå himlen där borta känns det ändå värt besväret att ta sig upp till toppen. Fortfarande vill jag tro att det blir en magisk vy vi får se när vi kommer dit. Alla pandemier genom tiderna har nått ett slut, den här kommer också att ta slut men många har fått betala ett högt pris. Vi får nog räkna med att det finns en del mörka moln i horisonten också, genom att visa omsorg om varandra kan vi stötta dem som drabbats hårdast. Det är viktigt i kriser att egenskaper som omsorg, medkänsla och stöd får utvecklas mera än egoism och egenrofferi. 

Ibland är horisonten nära och ändå ser man inte särskilt långt.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0