Det där med knoppar och smärta

 

 

Jag ser att det nästan gått en månad sedan jag skrev sist och undrar varför? Har jag inte haft tid? Jo, det är klart att jag har haft. Det finns ju inte så mycket som kan ta ens tid så länge pandemin styr våra liv.

Förklaringen finns nog snarare i Karin Boyes dikt... visst gör det ont när knopar brister, vi skulle annars våren tveka. Våren är väl slitningarnas tid precis som i tonåren. Ena stunden sprudlar man av lycka när man ser livet som bryter fram i naturen, andra stunden känns det tungt och trögt som om ingenting händer.

De där stunderna man övermannas av lyckan har man verkligen inte tid för då vill man vara ute i naturen, vandra, paddla, fota, plantera och plantera om. Då tänker man att allt innegöra kan sparas till de tristare dagarna men det är bara så att de dagarna är energin förbrukad och man orkar inte röra ett finger.

Det som är ens största glädje kan också ta musten ur en men nu är det ju så att bloggandet ska vara något glädjefyllt så om inspirationen inte alltid finns där får det väl bli några pauser. Jag kommer nog igen när andan faller på. 

Om jag är slö så är naturen desto mer energisk. Det spritter, spricker och blommar överallt fast nordanvinden försöker säga stopp. Men vad har vinden att säga till om när solen styr? Naturen exploderar av livet som vill fram, vi måste ut nu och se allt som händer innan det är för sent. Glöm allt som borde göras nu är det VÅR.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0