Vitsippans farväl.

Jag skulle tro att vitsippan är en av de mest efterlängtade blommorna.

När trädens grenar spretar gråa och marken är täckt av fjolårets bruna löv blir lyckan total när man får se den där rena vita blomman sticka upp mellan löven. Stjälken är tunn men ändå är den tålig. Några frostnätter får den alltid uppleva men det överlever den. Den drar bara ihop sig när det blir mörkt och kallt men när solen kommer öppnar den sig och lyser med all sin kraft.

Det är som att den står där för att förmedla hopp. Den hämtar sin glans och styrka från solen och ger vidare till oss människor allt vad den fått.

Några veckor får den leva, så småningom övergår det vita skimret alltmer i rodnad innan kronbladen långsamt faller av ett efter ett. Det händer när trädens väldiga kronor utvecklat sina löv och solens strålar inte längre når ner till det vita täcket. Tyst och stilla, nästan omärkligt drar den sig tillbaka. När kronbladen fallit av börjar de gröna bladen gulna och helt plötsligt har de försvunnit. Andra växter lämnar vissna rester som står och skräpar långt efter att de är överblommade men inte vitsippan, den drar sig tillbaka helt och försvinner, som om den har förstått att förutsättningen för människans kärlek är att man inte lämnar spår efter sig. Det märlkliga är att hur mycket den än breder ut sig i sin blomningstid så är den aldrig ett hot för andra växter som de invasiva är.

När den är färdig med sin tid här hos oss kryper den tillbaka i jorden där den stila väntar på nästa vår.

Tänk om mitt liv kunde få vara som vitsippans. En efterlängtad, älskad, hoppingivande, ljusförmedlande glädjespridare ville jag vara och när jag är färdig önskar jag att få dra mig tillbaka tyst och stilla utan att lämna efter mig något som någon ska behöva rensa i.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0