Där solen lyser vackrast.

Jag hör till de personer som drömmer mycket och som oftast kommer ihåg vad jag drömt. Det är ofta helt meningslösa drömmar som inte på något sätt kan förklaras.

De ljuva drömmarna är sällan återkommande men mardrömmar har en benägenhet att komma igen med jämna mellanrum. För min del handlar de alltid om att jag är ute och klättrar på ett brant tak eller en skrovlig bergvägg, livrädd för att tappa greppet och falla i djupet.

Som genom ett under lyckas jag ändå alltid ta mig över från en brant sluttning till en skreva där jag kan sitta lite säkrare. Men så snart jag har tagit mig över dit inser jag att det är omöjligt att ta sig därifrån. Längre än så har jag aldrig lyckats drömma, det är ungefär där jag alltid vaknar och  lättad inser att det bara var en dröm.

En drömtydare kunde kanske förklara det med att jag har strävat högre än jag klarar i livet och det kanske jag har gjort ibland. Innerst inne vet jag att jag har ärvt den rädsla som styrde mammas liv. Men i stället för att låta mig styras av den valde jag att gömma den i mitt innersta rum. Varje gång den har försökt att poppa upp har jag tryckt tillbaka den bakom min konstgjorda, trygga fasad. Vilken av oss som gjorde rätt kan jag inte avgöra. En del är bergsbestigare, andra väljer den säkraste vägen och livet har både mörka och ljusa perioder vilken väg man än väljer.

Visst är livet ibland lik mörka bergsklyftor som är svåra att ta sig ur men då och då känner vi ändå att våra rötter har funnit ett stadigt fäste på en klippa där solen lyser. Och mot den mörka bakgrunden lyser solen alltid som allra vackrast.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0