Vägen fortsätter.

Ibland ser det ut som att vägar och stigar bara tar slut helt plötsligt. Man kan bara se någon meter framför sig och man tänker: Måste jag vända om? vilket djup hamnar jag i om jag fortsätter?

Men om man ändå fortsätter framåt inser man snart att stigen finns där bortom krönet eller kurvan man måste bara ända fram för att kunna se fortsättningen. Man inser också att djupet var inte så nära som det först såg ut. Man har fått ett annat perspektiv från den nya punkt man står på.

När man har passerat ett antal år i livet börjar man inse att det här varar inte i all evighet. Man får allt oftare känslan av att vägen kanske snart tar slut och även om det som syns bortom vägens förmodade slut är, som på bilden, ett vackert solbelyst hav så känns det ändå lite skrämmande. Hur blir fallet? Kommer det att göra ont? Kommer det att bli en långdragen övergång? 

Trevande fortsätter man framåt på livsvägen och på krönet ser man att vägen faktiskt fortsätter och att den sköna utsikten bara fanns där för att bli en följeslagare, det var inget farligt djup.

Om jag från samma utgångspunkt (Sjællands Oddde i Danmark i morgonsol och solnedgång) vänder mig om och ser vad som ligger bakom kan jag konstatera att utsikten är lika hisnande vacker åt det hållet.

Visserligen ligger det ett vrak bara några meter från stranden som förmodligen har gått på grund en gång i tiden och har en sorglig historia att berätta men både rosorna på stigen och grundstötningarna har format ett liv som jag inte kan vara annat än tacksam för.

Solen går upp och solen går ned medan livet går vidare.

Midsommar är en vändpunkt på året som kan framkalla lite melankoliska känslor men midsommar är ändå bara sommarens början. än väntar en lång sommar framför oss så fortsätt framåt även när vägen ser ut att ta slut. Allting är inte alltid som det ser ut, ibland är det vackrare än så och det finns alltid en väg framåt.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0