Visst gör det ont när bladen gulnar

Att det har varit en torr sommar kan naturligtvis förklara att löven redan i juli börjar skifta färg och ändå framkallar det en vemodig känsla hos mig. Visst går det åt fel håll?

Allt vi skulle hinna denna sommar när vi nu var fullvaccinerade.

Det blev en sommar utan dess like när termometern ofta har visat över trettio grader, vi har svettats och stånkat men inte vill vi att sommarn ska ta slut för det. Vi vill suga på smultronen ett tag till. Vi vill inte se gula blad än. Vi har inte jublat färdigt över sommaren. Det där med broderade borddukar på nymålad trädgårdsmöbel och hallonsaft i bersån, vad blev det av det? Kanske vi inte hade hoppats på det bokstavligt talat i vuxen ålder men känslan,  den vill vi behålla. Jag ville så gärna återfå en känsla liknande den, den där ultimata sommarfestglädjen med blommig examensklänning, vita spetsstrumpor och hårband i håret.

Men nu är det som det är, vi får vi acceptera tidens gång. Hur mycket vi än vill behålla det ungdomligt gröna så dyker de gula bladen obarmhärtigt upp förr eller senare.

Samma vind som varje år blåser bort vår sommar blåser genom vårt liv och fortare än vi anar börjar vi tappa färg och vissna. Jag måste erkänna att det gör mig melankolisk.  Jag vet att hösten också är vacker men visst kan det göra ont.

Karin Boye skrev att det gör ont när knoppar brister och det har väl alla prövat men gör det inte ännu mera ont när "tredje åldern" inträder och allt ska vissna ner. Det är så mycket som är ovisst. Hur lång tid tar det att vissna och förmultna? Hur mycket tid återstår till allt det man så gärna ville?

Visst gör det ont när bladen gulnar.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0