Det började så lovande

Här var det meningen att jag skulle skriva ett allvarligt blogginlägg om naturens årstidsväxlingar och sorgen över mitt eget åldrande men det blev inget sådant inlägg. I stället rusade fingrarna på tangentbordet och jag skrev några rader fulla av tokerier.

 

Det började så lovande

med knoppar som satt tätt

man var så glad och yster

och allting kändes lätt

 

Knopparna slog ut

och blommor lyste grant

man kände inga lögner

och trodde allt var sant

 

Men kortvarig var glansen

och snart föll bladen av

Man flåsade i dansen

man duckade för krav

 

Man trodde ungdomen var evig

man skulle aldrig tappa färg

och nog var drömmen trevlig

men kopparglans blev ärg

 

Dagar gick och andra kom

Allt bleknade till sist

Nu finns det inga kronblad kvar

Det sista har jag mist

 

Snart ska vinden fånga

mitt sista gråa fjun

Då ska ny släktled sjunga

på mitt gamla tun

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0