Här var det meningen att jag skulle skriva ett allvarligt blogginlägg om naturens årstidsväxlingar och sorgen över mitt eget åldrande men det blev inget sådant inlägg. I stället rusade fingrarna på tangentbordet och jag skrev några rader fulla av tokerier.
Det började så lovande
med knoppar som satt tätt
man var så glad och yster
och allting kändes lätt
Knopparna slog ut
och blommor lyste grant
man kände inga lögner
och trodde allt var sant
Men kortvarig var glansen
och snart föll bladen av
Man flåsade i dansen
man duckade för krav
Man trodde ungdomen var evig
man skulle aldrig tappa färg
och nog var drömmen trevlig
men kopparglans blev ärg
Dagar gick och andra kom
Allt bleknade till sist
Nu finns det inga kronblad kvar
Det sista har jag mist
Snart ska vinden fånga
mitt sista gråa fjun
Då ska ny släktled sjunga
på mitt gamla tun
Skriv en kommentar