Att släppa taget

Så har allhelgonahelgen passerat. Många har tänt ljus på gravar och tänkt på dem som man förlorat.

I vår familj har de senaste veckorna handlat om att ta avsked av en älskad mor, svärmor, farmor mormor och "oldemor". Hon skulle ha fyllt 99 år i dag men orkade inte ända fram. För tre veckor sedan somnade hon in. alla barnen och vi "svigerbørn" (min svärmor var dansk) hade förmånen att få vara hos henne den sista dagen i livet. Hon kände att hon var färdig men självklart är det ändå lite svårt att släppa taget.

Precis som de gulnande löven vill vi nog behålla livet, sitta kava på vår gren in i det längsta, även om vindarna sliter i oss.

På begravningen stod kistan så att vi kunde se ut genom fönstret där gula löv hela tiden seglade förbi så tyst och stilla. Fast hösten är dyster och på sitt eget sätt påminner om livets slut så blev det ändå en tröst att se hur lätt löven bars av vinden. De föll inte platt ner till marken, de seglade som änglavingar runt kistan.

När jag nu strosar i skogarna häromkring ser jag hur grenarna redan har förberett sig för ett nytt liv och en ny vår. De gamla löven vill inte riktigt släppa taget förrän nästa vår och nästa liv är förberett. När allt är klart kan de släppa taget och överlämna till dem som kommer. Livet har sin gång i alla livsformer.

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0