Där vägen tar slut

När blicken inte ser längre än dit näsan  når har jag ofta tänkt att där borta bakom nästa krök tar nog vägen slut.

Ju äldre man blir ju mera medveten blir man om livets korthet. När den ena vännen efter den andra försvinner dyker frågan upp: Vem blir det nästa gång?

Ja jag vet, det är ett dystert tänkesätt men det är ändå ett bevis på att man fortfarande älskar livet och är tacksam för varje ny dag man får.

Sedan jag fick min stroke för ett par år sedan har jag inte kunnat låta bli att följa upp andra som drabbats på liknande sätt men som fått mycket svårare följder och som får kämpa varje dag för att komma tillbaka till ett normalt liv.

Fast det är hårt kämpar de vidare, ger inte upp tron på livet så lätt. De är beundransvärda. Det gäller att acceptera den väg man fått att färdas på.

Vi har alla en väg som leder oss till det mål vi har, ibland är den slät och fin och kanske till och med bred men andra gånger är den knagglig, gropig och besvärlig. Ibland är den utstakad och man kan se den långt framåt men ofta vet man ingenting hur den blir eller om den ens finns kvar bortom nästa krön. Nu har börjat ta några steg på 2022, vägen ser fin ut än så länge men vi vet inte om den bär genom hela året.

Jag hoppas att min utstakade väg, vare sig den är kort eller lång, går rakt in i en himmel som strålar av ett ljussken så starkt att det kan ses från jorden.

(Bilden ovan är från Lejre i Danmark där svärmor ligger begravd)

(bilderna nedan är tagna i Klippan)

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0