Obekväma besked

Trötta och yrvakna trots nattens oroliga sömn gick vi till fots de tre kilometrarna till stationen. Den uppgående solen pushade på oss i ryggen och gjorde våra tunga steg lättare när vi började vår resa till Stockholm för att få det besked som ingen vill ha.

Väl framme vid stationen kunde vi vända oss om och se solen i ansiktet. Trots alla stolpar och ledningar som belamrade bilden kändes solen som ett löfte om man bortsåg från den förhatliga kråkan som höll ett vakande öga på oss.

Hur som helst, tåget kom i tid och resan genom landet gav oss många fina vyer, något försenade anlände vi till Stockholms Central men hann ändå ta en uppfriskande promenad till St. Erics ögonsjukhus där vi fick det besked som vi redan anade. Maken har en tumör i ena ögat som måste behandlas. Det kändes ändå fint med varsamma, medkännande läkare som förklarade hur allt kommer att gå till och vi kände oss trots allt lugnare när vi gick därifrån än när vi kom.

Dagens svenska sjukvård fungerar så fantastiskt så att vår region bekostade både resa och hotell för oss båda då man anser att en medföljare är viktigt vid besked av det här slaget. (Vi ska bara betala en självkostnadsavgift)

Efter beskedet tog vi en lugn stund på hotellrummet, smälte beskeden vi fått och njöt en god kopp kaffe innan vi påbörjade promenaden mot Årstaviken på Söder där sonen med familj bor. (Från Solna, där St Erics ögonsjukhus ligger, till söder blev det en promenad på 7 km.)

Nu lyste solen röd och löftesrikt över oss innan den sjönk ner i havet och från ett flytande isflak bredde en mås beskyddande ut sina vingar mot oss.

Sonen, sonhustrun och barnbarnen tog emot oss med god middag och gjorde att dagen som helhet avslutades fint. Tillbaka till hotellet fick vi skjuts, vi hade ju faktiskt ändå avverkat över 15 km till fots under dagen.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0