Novemberljus

 

Hon stod inför ett vägskäl. Stigen hon hade framför sig var vältrampad av många skogsvandrare, dessutom var den nu täckt av en mjuk lövmatta i granna färger. Det skulle prassla skogstrevligt under hennes fötter om hon valde den stigen. Det var bara det att den låg i skugga. Hon sneglade åt sidan in mot skogen där fällda träd och grenar gjorde marken otillgänglig men där lyste solen med ett välkomnande sken.

Hon behövde inte fundera länge. Varför skulle hon traska runt i novemberskymning även om stegen skulle landa lätt och tryggt på den upptrampade stigen? Nej hon valde ljuset.

Hon lyfte fötterna högt, klev över nedfallna grenar, halkade på våta rötter och ibland landade fötterna olyckligt i geggig lera. Ibland hoppade någon gren liksom upp mot henne, trängde sig in mellan hennes fötter och försökte få henne att snubbla men hon ändrade inte kurs. Hon sökte sig närmare ljuset. Hon berusades av solens och döende lövens samspel och skönhet. (kanske för att hon kunde identifiera sig själv med löven som närmade sig slutfasen i sitt åldrande)

Det fanns så mycket som ingav hopp på den väg hon hade valt. Hon märkte att när löven tappade sitt fäste och dalade ner från sitt modersträd, där de levt sitt liv, kunde flera olika arter samsas på den gren som livet sträckte ut till dem att mellanlanda på.

När de slutligen nådde sitt mål samlades alla arter huller om buller i största sämja, deras gemensamma målsättning var att göda marken, skapa förutsättningar för nytt liv. Deras mission var att in i det sista skapa en sund miljö  för efterkommande generationer. Samtidigt slöt de sig samman och värmde varandra när de nu nått sitt klorofyllösa tillstånd där de inte förmådde eller orkade mera.

När hon kom hem var skor och strumpor blöta men hon hade valt rätt väg. Hon hade sett sanningen och ljuset i novembermörkret.

 

Skriv en kommentar

Kommentarer: 0