En vindfläkt, en flyktig skugga

 

Hon står framför väggalmanackan som hänger på köksväggen, den visar fel månad igen, det har blivit ganska vanligt den sista tiden. Det är svårt att hinna vända blad.

Hon funderar på alla dessa sekunder som susar förbi. Det påstås att tid är tid, den förändras inte, den är ett statiskt begrepp men hon tänker att vetenskapen kanske har fel. Hon har en känsla av att det är någon eller något som skyndar på solens gång. Nog är det väl så att sekunderna blir kortare och kortare, nog blir det tätare och tätare mellan solnedgångarna.

När hon ser sig över axeln och låter blicken söka sig fram genom två miljarder sekunder, som bara genom sitt stora antal får en viss tyngd, ser hon den lilla flickan med blonda lockar. Hon sitter på pinnsoffan i ett kök med ljusblå skåpdörrar och hemvävda trasmattor på golvet, de röda ränderna kommer från hennes urvuxna examensklänning. Hon dricker förmiddagskaffe tillsammans med sin mamma. Det är hälften kaffe och hälften mjölk i koppen, i handen har hon en nybakad bulle. Bredvid henne på den blommiga vaxduken, som snart ska bytas ut mot en med julmotiv, ligger Hakons adventskalender. Hon har inte öppnat en enda lucka än, hon har karaktär och ska hålla sig tills det blir dags men hon längtar efter advent och ännu mera efter jul, efter alla de goda dofterna och så klart efter julklapparna. Det känns som om hon rider på en sengångare som aldrig kommer att nå fram.

Men på något underligt vis nådde hon fram och till och med förbi sitt uppnådda mål.

360 miljoner sekunder senare ser hon flickan som nu är tonåring med cendréfärgade lockar (råttfärgat enligt kamraterna). Hon längtar efter att bli färdig med sin utbildning, att få lägga läxor och tentor bakom sig och komma ut i arbetslivet. Hon längtar efter att hitta sitt livs kärlek och få bilda familj. Hon vet inte att det är ett ekorrhjul hon strävar efter när hon svänger piskan och driver på sköldpaddan som hon numera rider på, visserligen snabbare än sengångaren men det tar tid.

Sköldpaddor förflyttar sig sakta men säkert  och 720 miljoner sekunder senare har hon nått fram dit där rollerna blir ombytta. Nu är det tiden som börjar rida på henne och slå henne i ryggen med sin piska. Hon har ett arbete som kräver sitt, ett hem som ska skötas, barn som ska vårdas, försöker hitta tiden som ska vårda henne men den lyckas alltid slinka undan. Lockarna som nu har blivit mörkbruna blir våta av svett när hon jagas av sekunderna som med god marginal slår gepardens hastighetsrekord.

Det är väl en underlig tanke hon får men nu börjar hon nedräkningen till pensionen när hon ska få tid med sig själv, om hon tittar noga i spegeln ser hon att det faktiskt finns några grå strån vid tinningen redan.

 

I dag står hon här i köket, med ansiktet inramat av silvergråa lockar framför almanackan som visar föregående månad. Inte är det konstigt att hon förundras över tidsbegreppen.

Bakom henne alla dessa sekunder som samlats och ger tyngd åt den bild hon ser.  Sekunder av lycka, tacksamhet, sorg och bekymmer har blandats i ett abstrakt mönster. Hon ser stråk av sina passerade livsepisoder, de skjuter ut som explosiva pilar i den annars harmoniska bilden. Det är både vackert och skrämmande på en och samma gång. Hon söker i konstverkets  nedersta hörn för att upptäcka vem konstnären är och inser att det är hon själv som skapat verket när hon doppat sekunderna i de olika nyanser som livet och paletten har tillhandahållit. 

Livet blev hälften glädje, hälften sorg precis som blandningen i kaffekoppen för två miljarder sekunder sedan.

Den bakomliggande tiden är en tung mantel med ränder från livets alla slutprov som vill dra henne bakåt men när hon vänder på huvudet, rullar de stela axlarna ett par gånger och ser framåt uppfattar hon tiden som en lättflyktig gas som stiger uppåt med hissnande hastighet. Hon försöker hinna med, springer av alla krafter hon kan uppbåda med den tunga manteln hängande över axlarna. Hon blir trött och andfådd, klarar inte det här på egen hand men med list har hon räddat sig förr, hon ser en chans, sträcker ut armarna, får fatt i ett par partiklar i den flyktiga tidsmassan och åker snålskjuts. Hon vill inte framåt så snabbt men hon vill inte heller stanna i förgången tid så vad annat kan hon göra?

Läpparna rör sig, hon citerar ett poem, skrivet för flera tusen år sedan av kungen och poeten David.

"Människan är som en vindfläkt, hennes levnad en flyktig skugga". 

Den alltmer uttunnade tiden fortsätter med ljusets hastighet att stiga högre och högre tills både tyngdlagen och Beer-Lamberts lag om ljusets brytning och alla andra lagar förintas, de behövs inte här. Hon följer med ända till slutdestinationen, där släpper hon greppet och placeras mitt under det eviga ljusets källa. Det är här skuggan viker undan och lämnar henne.

Här finns inte ens skuggan av en sekund, begreppet tid finns inte mer, man talar varken om dåtid eller kommande tid. Här lever man i det som för evigt kallas nu.

 

Text och foto @ Margit Klehn

 

 

Osynligt arv   (Ur novellsamlingen nybakat 2017)

 

Du är gravrättsinnehavare till en grav på Ovanby nya kyrkogård med nr. 27-28 på kvarter 5. Denna grav har ett skötselavtal som upphör den 31 dec. Gravsatta är Arnold och Elsa Engmar.

Ann stirrade på brevet som hon höll i handen ett par minuter innan hon kom sig för att hämta en röd penna och rätta den slarviga kyrkoförvaltningens felskrivelse. Hon drog två kraftiga streck över Elsa innan hon skrev sin mammas verkliga namn Britta i marginalen. Bredvid texten skrev hon OBS! med stora bokstäver och drog en pil till sin mammas namn. Obehaget var stort att hennes bortgångna mamma berövats sitt namn, att hon efter ett genomskinligt liv inte ens i döden kunde få ha en egen identitet.

Tyst hade hon tassat genom livet, ständigt fylld av ångest för att inte passa in, inte vara till lags. Hennes viktigaste målsättning alltsedan barndomen var att inte sticka ut, att inte synas, att inte utsätta sig, eller någon av de närmaste, för några risker.

Hela livet hade Ann undrat vem hennes mamma var. Vad hade hon för drömmar under ytan. Det kunde väl inte vara så att en människa inte hade högre drömmar i livet än att få vara till lags.

När hon lämnade det här jordelivet tänkte Ann att nu får vi veta vem hon var. När vi går igenom hennes privata saker hittar vi säkert anteckningar med hennes vackra, välformade bokstäver, då får vi veta vad hon ville, vad hon drömde om och vilka glädjeämnen hon satte högst. Efter att ha rensat ut allt i hela huset tvingades  Ann och syskonen konstatera att det inte fanns något som kunde förklara.

I någon almanacka stod en tid till håfrisörskan, det var allt. Ja, om man inte räknar med alla dödsannonser. Det fanns lådor fyllda med dödsannonser efter släktingar, grannar, bekanta. Hade barndomens sorgeupplevelser gjort henne besatt av döden? Hur kan en människa kväva sin vilja och sina drömmar så, hur kan ett liv bli så intetsägande? Ann ville förstå och sökte i minnesskärvorna bland mamma Brittas lågmälda berättelser.

Kanske blev mamman genomskinlig den dagen barnjungfrun nöp henne i armen för att hon inte skulle gråta. Hon måste vara duktig, hon fick inte skämma ut familjen. Hon var 8 år och svartklädd. Hatten kändes obekväm, gummibandet kliade under hakan. Svarta och gråa människor omringade henne. Kyrkklockorna klämtade skrämmande över Upplandsslätten, och kyrkorgeln ven som en olycksbådande storm. Genom stora, tunga, salta vattendroppar såg hon sin far begravas. I en dimma hörde hon prästen mumla.

- Av jord är du kommen, jord ska du åter vara.

I en kista pyntad med blommor, låg hennes far och de påstod att hon aldrig mer skulle få se honom.

- Kom tillbaka far, försökte hon ropa när dånet från tre skovlar mull slog emot kistlocket men barnjungfruns fasta nyp i armen fick henne att svälja sitt tysta sorgeskri. Om hon bara sett sin systers blick, hade hon varit tryggare men barnjungfruns manhaftiga gestalt stod som en mur emellan dem. När hon försökte luta sig fram för att nå hennes blick åkte hatten på sned och greppet om armen hårdnade, ändå såg hon ingenting. Var det tårar eller var det regndroppar som skymde blicken? Det måste ha varit regndroppar för duktiga flickor gråter ju inte. Dropparna blev större och större, fler och fler, hon kapslades in i dem och blev osynlig för all framtid.

Inte många lade märke till den blyga, lilla tysta och hon ville inte märkas. Hon lärde sig snabbt hur man svepte in sig i en osynlig hinna. Genom att vara som alla andra, inte sticka ut, kunde man bli en omärklig människa. Med sitt tysta sorgeskri värkande i halsen tassade hon runt i en frostnupen familj och försökte vara till lags. En bitter mor som nu skulle kämpa ensam för familjens överlevnad präglade in sina principer i henne. Inte vara märkvärdig, inte sticka ut sade hennes varnande finger ofta. Du gör som du blir tillsagd, punkt, slut. Hon brukade titta ner, ville inte möta sin mors blick. Det värkte i bröstet när hon svalde sitt skri men man kan lära sig nästan allt. Hon svalde ännu djupare när hennes senila morfar, som bodde i kammaren innanför köket tafsade på henne. Så växte sorgen inom henne dag för dag, dess tyngd fick den lilla kroppen att sjunka ihop. Barnjungfrun försökte avhjälpa det genom att tvinga tillbaka armarna så att hon kunde klämma in ett kvastskaft bakom ryggen. Det ansågs vara ett sätt att träna upp hållningen.

En liten trygghet i tillvaron var hennes storasyster som alltid visste hur man hanterade allt. Snabb, fingerfärdig och duktig var hon beundrad av alla. Hon ville vara som henne men orkade inte. Sorgsna människor är trötta, mycket trötta. Det var ändå skönt att systern fanns, skönt få hålla henne i handen när de gick till skolan om morgnarna. I skolan fick hon beröm, hon kunde skriva sida upp och sida ner med vackra, sirliga bokstäver. Alla var lika fina, man skulle kunna tro att hon hade en stämpel. Att skriva vackra bokstäver var hennes tröst. Det gick att göra något vackert utan att använda färger. Sin hemliga passion för färger kunde hon inte avslöja. Hon var ju ett sorgebarn och måste gå svartklädd, men djupt i sin inåtvändhet hade hon sparat en vrå där hon kunde samla på färger. Hon sög till sig alla vackra färger som fanns i skolkamraternas hemstickade tröjor och gömde dem djupt inom sig, medan hon noggrant skrev vidare rad efter rad.

Skolan var en fristad, läraren tyckte om flickor av hennes sort. Tysta, noggranna och lydiga skulle de vara. Här hade hon nytta av sin anpassningsförmåga, här hade hon lärt sig att passa in.

Hemma var det jobbigare, hon blev aldrig så snabb och duktig som sin syster och när systern försvann ut i världen för att studera blev hon ensam kvar med ansvaret och hushållssysslorna. Hon gjorde sitt bästa men kände att det aldrig blev gott nog. Kanske är det ändå så att ögon vattnade av tårar får en särskild glans och hud som ständigt fuktas förblir slät. Med sitt svarta långa hår blev hon så småningom askungelik där hon gick i vardagssysslorna och tog hand om sin åldrande morfar och ensamstående mor som blev alltmer sjuk av bitterhet.

Hon var femton år när den nya drängen kom till gården. Han såg hennes askungelika skönhet och tyckte om den aura av blid försynthet som omgav henne. Ganska snart var han klar över vad han ville.

För en flicka som bodde på en enslig gård ute på landsbygden var det inte vanligt att träffa pojkar, särskilt inte om man var så blyg som hon. Visserligen kände hon sig besvärad av hans blickar och det hettade i kinderna när han tittade på henne men hon insåg snart att han kunde bli hennes fribiljett till det liv som förväntades av varje flicka. Man skulle gifta sig, skaffa barn och bli en familj. Bli som alla andra, inte sticka ut.

Nu krävde anständigheten att man inte skulle gå för snabbt fram, så han fick lugna sig. Efter att ha tjänat på gården i sex år tillät svärmor giftermål.

Hon var en vacker brud i laxrosa sidenklänning. Kyrkans tunga guldkrona höll slöjan på plats och brudbukettens rosor matchade klänningen. På brudfotot ler hon ett blygt leende och kinderna rodnar svagt. Han är vattenkammad, bär för första gången i sitt liv en lånad frack och lackskorna blänker högtidligt. Vem skulle tro att han var gårdens dräng. Hennes mor tyckte att det fick duga. Morfar var död och det behövdes en karl på gården. Själv var hon svag och tänkte att livet kan vara slut snart.

I världen runt omkring dem krigades det och de måste ha ransoneringskuponger för att handla mat men de hindrade dem inte att bygga upp sin lilla familj, precis som så många andra gjorde.

Mor dog när hon väntade sitt första barn. Hon kände sig osäker och rädd, hon skulle möta något nytt i livet och hon var ensam. Ensam fast hon var gift, för inte hade hon vågat öppna sina hemligaste rum för sin man.Karlarna har sitt och kvinnor sitt, det hade mor lärt henne.

Naturen och instinkten kom henne till hjälp och allt gick precis som planerat. Efter några år var de en idealfamilj. En pojke som bar hennes döda fars namn och en glad, utåtriktad flicka som påminde om hennes syster. Nu var de en familj som alla andra. Målet var nått.

Men snart märkte hon att något hon inte räknat med hade hänt. Hon var gravid igen. Hela graviditeten kändes tung och omöjlig. Det räckte så bra att ha två barn som klängde omkring henne när hon mjölkade kor, mockade och släpade hö. Tanken slog henne till och med att det inte skulle göra något om de tunga lyften med mjölkkrukor skulle förorsaka missfall, men det lilla liv hon bar var envist och gav inte upp. Hon fullföljde graviditeten och födde en flicka till.

Med den nyfödda i sin famn var det nära att hon steg ur sitt osynliga hölje. Hon ville fatta ett eget beslut och ge dottern det vackra namn hon tänkt på under graviditeten. Försiktigt uttalade hon det, men det fanns en svärmor med i bilden och hon hade planerat ett annat namn. För Britta var det bara att svälja sitt korta ögonblick av lycka, naturligtvis skulle hon inte sticka upp och trotsa sin svärmor, hon drog sig tillbaka in sitt hölje igen. Duktiga flickor gråter inte, de lyder, hon hade det ju inpräntat i sig. Hennes dotter fick bli en annan än den hon hade hoppats.

Här kände Ann att hon summerat allt hon visste om sin mamma, hon hade lyckats skapa en berättelse av de få fragment som historien spillt ut och hade så smått börjat förstå varför hennes mamma var så onåbar.

En del hade mamman själv berättat i de glimmande stunder då hon vågade öppna något av sitt innersta, resten var sådant Ann kunde dra sig till minnes att hennes moster berättat. 

Det föll på min lott att föra mammas identitetslöshet vidare, tänkte hon. Det är därför jag inte får bära det namn som skulle ha varit mitt. När hon lutade sig tillbaka i stolen och blundade kom hon att tänka på det gamla allmogeskåpet i salen. Det kanske fanns en hemlighet där.

 

Skåpet med sitt snirkliga allmogemönster kändes hemlighetsfullt. Hon mindes hur hon som liten flicka ofta förundrades över det. Det var som en saga att öppna de gistna dörrarna i 1700-talskåpet och se allt som fanns där, kanske inte för att innehållet var speciellt värdefullt utan mera för att mamma fick en speciell utstrålning när hon rörde vid sakerna. Det var som att hennes försynta personlighet växte. Ann  tyckte om att se på sin mamma när hon steg in i den här världen.

Skåpet var delat i två delar som stod på varandra. I den undre delen förvarades hemvävt linne. Vackra lakan och örngott broderade med plattsöm och hålsöm. Pärlgarnet glänste mot den matta ytan av lin när blommor och blad höjde sig över underlaget.

Mellan de hemvävda och broderade alstren fanns två saker som var särskilt intressanta. Ann och hennes syster smög dit ibland och sträckte in sina små knubbiga  händer mellan lakanen. Där låg det fina bokmärket som föreställde ett dockhuvud. Ett vackert ansikte med lockigt hår prytt med en fantasifull hatt. Det var gjort i ett reliefmönstrat papper med blank yta och en baksida av sammet. Deras mamma nämnde aldrig något om bokmärket och hon frågade aldrig men hon tyckte mycket om att titta på det och föreställde sig att mamman hade haft en sådan fin docka när hon var liten. När hon funderar på det nu i efterhand tänker hon att hennes morfar, som hon aldrig själv fick träffa, kanske hade köpt det till sin dotter på någon av sina resor över haven. Det sades aldrig många ord om den mannen mer än att han hade varit sjöman, säkert beroende på att mamman inte hade så många minnen av honom eftersom han dog när hon var barn. Kanske det här var det enda minne hon hade av sin far.

Ett lönnlöv av filt fanns också mellan lakanen. Rött på ena sidan och grönt på baksidan sammanhållet av sömmar som utgjorde lövets nervtrådar. Ytterligare två saker som inte hörde ihop med det hemvävda linnet var delar av en folkdräkt. En rutig sidensjal och en huvudbonad i form av en blank, styv hätta, den var inte spetskantad som de brukar vara så kanske var den ett påbörjat verk som aldrig blivit färdigt. Men eftersom mamma var tystlåten och flickorna inte så frågvisa fick de aldrig någon förklaring till varför de här udda sakerna förvarades där.

I det övre skåpet fanns det som, hon nu i efterhand har förstått, var mammans länk till barndomen. Kanske sådant som påminde om det positiva hon kunde se tillbaka på. Hon var rädd om innehållet där och barnen hade inte tillträde på egen hand men när hon ibland öppnade det fanns de strax bakom henne. Kanske inte bara för att se sakerna, men främst för att höra mamma tala med sin mjuka röst, den som avslöjade när hon var i en positiv sinnesstämning. Det var den rösten hon brukade använda när pappa utlovade en hemlig bilresa. Inte alla familjer hade bil på 1950-talet så de kände sig en aning exklusiva när de gled fram på de ganska tomma landsvägarna. Resorna gick oftast till släktingar. Det kunde vara farmor och farfar eller några kusiner. Mamman hoppades ofta att de skulle åka till morbror och moster som bodde i hennes barndomshem. Alltid kunde man märka hennes längtan tillbaka dit men hon framförde sällan sin längtan till pappan och det var han som bestämde var de skulle åka.

 

Bland sakerna i skåpet fanns ett timglas i en svart träställning med guldfärgade ingraveringar och mormors guldur som förvarades i en rödfärgad glasmonter. Det som fascinerade Ann mest var en liten rosa porslinssko med guldbeläggningar. Det var en högklackad sko och det tyckte hon om. Hon beundrade alltid de fina damerna som bar högklackade skor och doftade parfym, de representerade en annan värld än den hon var van vid. Mamma klädde sig ju så som det var praktiskt för en bondmora att göra och inte hade hon råd att unna sig någon lyx.

När hon tittade på den här fina skon och lät fingrarna glida längs guldkanterna tänkte hon på askungen. Kanske mamma hade passat i den här skon en gång och varit på bal men hon tvingades fly före tolvslaget och livet blev ingen dans på rosor.

Ständigt jagad av timglasets bruna sand skyndade hon mellan köket och ladugården för att fullfölja sina plikter. Drömmarna som fanns en gång mattades av mer o mer och hon lät plikterna och kraven bilda det skal som hon kunde gömma sig bakom.

Men hur kom det sig att Ann själv hade stigit in i sin mammas transparens? Några minnen kom för henne som kanske kunde förklara.

 

Hon  var 5 år, satt med benen uppdragna under sig på kökssoffan och snodde sitt långa hår till en fläta. Hennes ranson på två falukorvar var uppätna. Hon hade gärna ätit en skiva till om hon fått, men det fanns bara två skivor till var. Potatis och pepparrotssås fick de äta så mycket vi ville, men det ville hon inte ha.

Hennes äldre syskon hade också ätit upp, de knuffades och bråkade om ett eller annat som hon inte var intresserad av. Hon lyssnade på mammas och pappas samtal.

- Då åker vi till sta´n och köper stövlar åt ungarna när jag har mockat, sade pappa. Lantbrevbärarturen som han körde om förmiddagen var avklarad och nu skulle resten av dagen ägnas åt deras lilla jordbruk med några kor och grisar.

Han sköt in tallriken nästan till mitten av bordet som han brukade göra, när han ätit klart. Stolen skrapade mot golvet när han reste sig beslutsamt och drog fingrarna genom sitt kraftiga hår innan han satte på reklamkepsen som det stod LRF på. Kepsen var grön och bokstäverna gula, eller kanske var det tvärtom.

När mamma reste sig och började plocka ihop tallrikarna, hoppade Ann över armstödet på soffan och tassade ut i farstun, hon tittade på sina stövlar som hade ett trekantigt hål, precis vid stortån. Det var en stor spik på logen som hade rivit upp hålet. Alltsedan det hände hade hon varit ledsen men nu kände hon sig glad, snart skulle hon få nya stövlar. Nu tar jag på dem för sista gången, tänkte hon och glädjen blandades nästan med vemod.

- Ta på dig en kofta om du ska ut. Mamma som inte lät någonting gå sig förbi, kom ut med en röd hemstickad kofta som hade blanka knappar. Knapparna hade suttit i pappas tröja förut, men nu var den utsliten och mamma hade flyttat dem till Anns kofta som var stickad av upprivningsgarn.

- Gå inte för långt bort, vi ska snart åka till sta´n! Hon böjde sig ner och knäppte knapparna. Ena förkädesbandet föll ner över axeln, hon knixade litet med det samtidigt som hon hjälpte Ann. Övervikten gjorde att rörelsen såg fumlig ut, när hon samtidigt satt på huk. De gula runda glasögonen som hon haft sedan hon var ung, hade blivit för små till det runda ansikte hon hade numera, men ansiktet ramades in fint av det svarta håret som varje dag rullades så att det såg ut som ett antal korvar runt huvudet.

När Ann kom ut strosade hon runt och tittade i dikena utan att se något särskilt. Det var sensommar, så det fanns inga blåsippor och inga smultron längre. Någon enstaka klöver här och där som blommade för andra gången fanns det. Hon plockade dem, utan att egentligen tänka på varför, hon tyckte bara om att hålla blommor i handen.

Till slut hade det blivit en hel bukett av det förströdda plockandet, den tog hon med hem till mamma.

- Där är du ju. Mamma tog emot blommorna och delade dem snabbt till två buketter som hon  placerade i de gröna väggvasarna som satt på var sin sida om en tavla i salen.

- Sätt på dig klänningen som jag har lagt fram åt dig så åker vi till sta´n sedan.

Ann skyndade sig att lyda. Det kändes roligt och spännnande. Undrar vilken färg jag får på stövlarna, tänkte hon medan hon drog klänningen över huvudet. Om det finns röda, vill jag ha det.

En bekant tutning hördes ute på gården. Pappa hade redan kört fram den blå Vangarden och väntade otåligt på att alla skulle bli klara.

 

Mamma höll Anns hand hårt och ängsligt när de gick över gatan. Det irriterade henne lite, precis som om inte hon hade fått lära sig att man skulle se upp för bilar, men hon teg och höll fast i mammas hand som var sträv av allt mjölkkrukediskande ute på ladugårdsbacken. Det var ju trots allt en speciell dag och hon ville inte ställa till bråk.

Medan syskonen provade sina stövlar såg hon sig om i affären. Där på en hylla, mellan alla andra stövlar, stod de röda som hon så gärna ville ha. Hon hade aldrig tyckt om att göra något stort väsen av sig så hon väntade tålmodigt på sin tur att få prova, för resten nådde hon inte själv upp till hyllan så hon var tvungen att vänta på hjälp.

När hon stod där med drömmande blick och föreställde sig att hon skulle gå ut ur affären med just de stövlarna på, kände hon mammas fasta grepp om sin hand. Hon såg att övriga familjen redan var på väg ut och kände hur mamma drog för att få henne med. Hon förstod ingenting.

- Vi är ju inte färdiga än, fick hon ur sig till sist.

- Jo och nu måste vi skynda oss om vi ska hinna hem till mjölkningen.

Hon tittade på kassarna som dinglade i syskonens händer och kände en klump stiga i halsen. Tyst följde hon med. Tyst lyssnade hon på syskonens tjatter i bilen på väg hem. Det var något som var fel men hon vågade inte fråga. De måste ha glömt att de skulle köpa stövlar till mig, tänkte hon. Resten av dagen gick Ann och funderade på hur hon kunde bli bortglömd. Hon var säker på att de skulle komma på det snart och berätta att de skulle åka in till stan nästa dag igen, men dagen gick, mjölkning och kvällsmat var överstökat. Det mörknade ute, pappa hade gjort eld i den gröna kaminen på sovrummet, snart skulle sovrummet vara så uppvärmt att de kunde gå och lägga sig.

Tyst tog hon på sig nattlinnet och kröp ner i utdragssängen. Halmmadrassen frasade när hon kröp ner. Det var kallt på väggsidan och varmt på kaminsidan men det skulle snart jämna ut sig när hela familjen sov i samma rum.

Hon väntade på att mamma skulle komma upp och natta henne, då skulle hon nog få veta att de tänkte köpa stövlar åt henne nästa dag.

Syskonen och pappa kom och kröp ner i sina sängar och efter en stund kom mamma också. Hon klädde bara av sig och kröp ner i sin säng utan att säga någonting. Förtvivlan växte i Anns bröst. Inga stövlar och ingen förklaring. Ljudlöst smög hon ut ur sovrummet, ut i hallen med glasveranda som var isande kall så här dags på kvällen. Hon tassade ner för trappen i mörkret och hämtade sin trasiga stövel. För att de skulle förstå stack hon ner handen i stövelskaftet så att hon kunde sticka ut ett finger genom hålet.

- Det är hål min stövel också, sade hon när hon stod vid mammas säng och vippade på fingret som stack ut genom hålet. Rösten darrade, nu var det inte långt till gråten.

- Vi hade bara råd att köpa två par stövlar, svarade mamma. Du har ju inte börjat skolan än, så det är inte så viktigt att du får nya. Du kan ärva din systers när hon har vuxit ur dem.

Det kändes bra att det var nästan mörkt i rummet för Ann ville inte visa att tårarna rann. Hon ställde ner sin trasiga stövel bredvid sängen och gömde sig under täcket. Där kunde hon kväva sin gråt. Ingen skulle få höra den.

Möjligen var det den gången hon började gå i sin mammas ångestfyllda, osynliga spår, eller var det kanske den gången, flera år tidigare, när grannens Svea satt vid köksbordet och drack kaffe tillsammans med mamma. Den röda baskermössan satt på sned som den brukade och stickkoftan var minst en storlek för liten, hon kunde inte knäppa den över bysten men drog i den så gott det gick. Hon satt bredbent för att samla upp kaksmulorna i förklädet.

- Hä snöga i jonstes, sade hon på bred bergslagsdialekt. Och hä skull fäl bi mer i morrn, etter va jag hörde.

Ann stod på tröskeln till köket och såg att mamma satt ner för en gångs skull. Hon tänkte att då har hon tid att ha mig i knät. Hon tassade mjukt fram, det hördes bara ett fnasande ljud när raggsockorna nuddade trasmattan. Med ett skutt var hon uppe i mammas knä och slog armarna om hennes hals. Som den 3-åring hon var ville hon gosa ett tag. Försiktigt tog mamma hennes armar och lossade greppet. Hon satte ner henne på golvet. utan att säga något men det lilla barnet kunde läsa hennes tankar och förstod. Nästan 4 år då är man för stor för att ”tjåla”. Hon försökte aldrig mera att krama sin mamma och ingen annan heller. Det var nog så när Hon tänker tillbaka att hålet i själen uppstod före hålet stöveln.

Det som inte syns hade gått i arv till henne.

 

text och foto © Margit Klehn

Publicerad i kvällsstunden v.19 2018

 

Av Ord. 

 

Min blick följer henne, hon rör sig lätt över slänterna, hoppar från sten till sten omedveten om hur sensuell hon är när vinden rufsar det kopparfärgade håret. Ibland ser hon på mig, skrattgroparna markeras när hon ler och jag ser den flicka jag mötte för femtio år sedan. Det är en fördel att ha följts åt genom livet, tänker jag. Vi ser inte en åldrande pensionär när vi ser på varandra, vi har fortfarande ungdomens första passionerade bild kvar på näthinnan och där finns inga rynkor eller artrossvullnader ingraverade. I den bilden finns inget hot om åldrande och död, där lyser bara ett hopp där allt är möjligt.

Jag ser hennes ungdomlighet när hon arrangerar blommor, jag ser hennes känsla vid staffliet där hon målar det speciella ljus som har blivit hennes signum, jag beundrar henne när hon välkomnar skarorna som söker sig till hennes utställningar.

Det övergår mitt förstånd att man kan formulera så starka känslor med endast några penseldrag. 

Själv använder jag orden som verktyg. Jag har alltid varit fascinerad av ordens makt, hur ord kan skapa, färga, forma och förändra förhållanden. Ord är inte begränsade av väggar, de rör sig fritt i rum och tid så att de når oss i dag på samma sätt som de berörde människor för tusentals år sedan och kommer att göra så länge tiden finns. Och ändå, när jag samlat vackra ord och tankar i poesins ramar kan det kännas  futtigt när ljuset i hennes konst genomlyser mig.

När Klara är färdig med en målning begrundar jag den, ser på den ofta, memorerar nyanserna och när jag minst anar det, har den sagt mig något som blir till ett poem. Det är så vi samarbetar nu när vi har lagt vårt yrkesverksamma liv bakom oss. Vi har fått tid att ägna  oss åt våra hobbies där vi känner att vi kan förmedla sådant som berör både oss och andra. Jag är tacksam att Klara känns vid mina texter. Hon tar in dem i sina utställningar och orden och bilderna får komplettera varandra.

Inspiration till vårt lekfulla men ändå allvarliga värv hämtar vi från vardagen, antingen här hemma eller från våra resor. Var vi än befinner oss har vi en närhet till naturen. När vi reser undviker vi turistorter med barer, discon, pooler och sololjedoftande parasollrader. Vi vill röra oss, se sköna vyer som ger oss skapande ideér. Ett dopp kan det bli efter en varm promenad men då på en avskild plats. Den bilden finns också på min näthinna när hon slänger kläderna och dyker från en klippa långt från de officiella badstränderna. Jag låter blicken följa ringarna på vattnet tills hon skrattande dyker upp och vattnet stänker ur hennes glänsande hår när hon skakar det.

Vi behärskar konsten att njuta livet Klara och jag men sorgen undgår ingen. Den sista tiden har vi flera gånger suttit i kyrkan, sett blomsterprydda kistor och hört prästens röst vibrera av allvar i ritualens formler.

Vänner, som liksom oss har sett fram emot de möjligheter som pensionärslivet skulle ge, har mött sjukdom och död, drömmar har krossats och kvar står den ena parten med trumhinnan sårad av de elaka orden som ekar så länge:  Av jord är du kommen, jord ska du åter vara.

Vi inser att vi ska vårda livet, ta vara på varje dag och vara tacksamma men innerst inne tror vi inte att sorgen kan drabba oss, Vi har ju så mycket liv, vi lever fullt ut varenda minut.

Jag iakttar ringarna på vattnet som hennes paddel åstadkommer när vi paddlar mellan stränder med nyutsprungen grönska, hon skrattar åt änderna som försöker lura oss att ungarna finns någon annanstans. Hon fångar en näckros och gömmer den i sin kajak.

Tänk att så många bilder ryms på näthinnan. Jag ser glada bilder som knyter oss samman. Hon utstrålar lugn när stormarna tjuter runt omkring oss.

Jag känner hennes mjuka hand smeka mig när livet är ogripbart, känner doften i hennes hår när hon omfamnar mig.

Jag ser hennes korgar med bär och svamp när högluften fyller lungorna i en rodnande höstskog.

 

Jag ser henne vinka från en bro över brusande vatten när blåljuset blinkar utanför sovrumsfönstret och ambulansmännen bär ut henne på en bår.

Jag hör hennes röst.

- Alltid tillsammans Sven? Orden orkar inte överrösta sirenerna när hon darrande griper min hand i ambulansen.

Jag ser henne bestiga berg och svettdrypande paddla genom forsar när hon kämpar för sitt liv på akuten.

 

Jag smakar hennes tårar när läkaren med ett ansikte lika blekt som rocken hon bär, ger besked.

- Vi förlorade henne.

Jag vill vråla högt men mitt skri blir lika ljudlöst som hennes. Det här är inte sant, det måste vara ett missförstånd, vi är inte färdiga. Det finns så mycket mera vi ska göra, så många nya bilder att se, så många nya minnen att skapa.

 

Jag är torr i munnen när prästen slår sig ner framför mig. En jordfästning ska planeras men vilken och varför ska jag tillfrågas?

Jag känner fortfarande hennes hand i min när prästen talar om den overkliga begravningen. Hon kramar min hand rytmiskt till den melodi hon har i sitt huvud, det är så hon brukar göra, hon har alltid en melodi inom sig. Nu hör jag svagt  inom mig hennes mjuka röst som gnolar.

- Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus. Hon sjunger melodiöst och mjukt men jag får inte lyssna nu. Jag måste uppfylla omgivningens förväntningar i en värld som påstår att hon inte finns.

- Vi vill frångå den vanliga begravningsritualen. Jag säger det pragmatiskt och jag talar i första person pluralform, det här är Klaras och mitt gemensamma beslut. Jag känner doften från hennes milda parfym när jag säger det.

- Hur? Prästen verkar osäker.

- Ordens innebörd är viktiga för oss. Vi vill inte höra: Av jord är du kommen, jord ska du åter vara. En människa full av liv och glädje får inte förringas till en jordhög

- Ja, men så står det, orden är hämtade från Bibeln. Prästen ser allvarligt på mig men jag har läst på.

- I begynnelsen fanns Ordet, står det i Johannesevangeliet. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Det borde väl kyrkans män känna till. Jord talar om ett definitivt slut. Ord talar om ett ständigt nyskapande. Ordet har en personlighet i sig.

Hennes röst har tystnat och handen i min har blivit helt stilla, hon väntar nog spänt på prästens reaktion.

- Så du menar att jag ska säga något i stil med: Av ord är du kommen…

- Precis så menar vi, jag envisas med att säga vi, hon finns ju med mig här och det här är vår önskan.

- Jag ska samråda med mina kollegor, lovar han.

 

Hon sticker sin arm i min när vi går gången fram till kyrkan, gruset knastrar under våra fötter, som för att påminna oss om en bister verklighet som vi inte vill se.

Runt omkring oss går svartklädda människor, alla bär en ros med en grön kvist.

Jag tittar på henne, hon är inte svartklädd, hon bär ljusa jeans med en vit spetsskjorta som framhäver solbrännan och hon har ett fång vilda blommor i sin famn. När jag tänker efter inser jag att gruset inte knastrar under hennes fötter, hon har alltid rört sig så lätt.

Hon ler mot mig helt omedveten om att det går nedstämda människor med sorgsna miner och tårglänsande ögon omkring oss.

 

Bland blommorna vid kistan har vi placerat hennes staffli med den sista halvfärdiga målningen.

Medan kyrkorgeln brusar och psalmböckernas tunna blad prasslar ser jag henne stå där bland blommorna och arbeta energiskt . Det är många färger på paletten. När prästen högtidligt inleder själva ritualen vänder hon sig om och blinkar till mig.

- Av Ord är du kommen, Ord som är liv, som är ljus. Ord, liv och ljus skall du åter vara. Klara och jag ser på varandra och våra ögon tåras, inte av sorg, utan av det hopp som finns i orden. Vid avslutningen övergår prästen i bön.

När jag ser att hon böjer sitt huvud och blundar gör jag likadant.

Jag öppnar inte ögonen igen förrän prästen har avslutat sin bön med ett stillsamt Amen.

Då upptäcker jag att hon är försvunnen men målningen är avslutad och signerad. Hon har gjort det igen och mera levande än någonsin förr. Dukens himmelska ljus öppnar en väg som leder till den eviga värld där hon nu bor.

Hur ska jag någonsin hitta orden som kan komplettera ett så fulländat livsverk?

 

Text och foto © Margit Klehn

 

 

 

Taxiresan.

 

Det är en prydlig man i övre medelåldern som kommer ut genom porten, välklädd med gråsprängt hår. Hon andas lättad ut. Vad hade hon väntat sig, hon vet inte riktigt men hon blev orolig när hon på sin tredje körning fick ett anrop till Johannesbergsgatan 6 i Sala, Salbergaanstalten där några av landets farligaste fångar förvaras. Märkligt tänker hon att anstalten är placerad i den här lilla idylliska stan där det till och med är gratis att parkera.

Extrajobbet som taxichaufför tog hon för att dryga ut studielånet, många varnade henne  för farorna men hon kände sig trygg, bilen var utrustad med larm.

- Går det bra om jag sitter fram? Rösten är djup, ganska behaglig, han är redan på väg in i framsätet, det går lättare att samtala då. 

Hon nickar, men undrar vad han vill samtala med henne om. Körningen innan sades inte ett ord utöver det vanliga, adress och betalningsuppgörelse.

- Vilket resmål har vi? Hon sträcker fram handen mot GPSen för att slå in adressen men känner genast hur handen dras tillbaka. Han har lagt sin hand på hennes i ett fast grepp. Hans stora klackring skär in i hennes hand.

- Till Avesta, så småningom men jag känner vägen, du behöver inte den där. Hon försöker kontra med att det blir billigare om de väljer kortaste vägen men han är orubblig.

- Snart är allt slut, det finns en del jag ska se innan dess. Ta vänster där ute vid huvudgatan och kör över järnvägen mot Saladamm, han ser sammanbiten ut.

Hon känner handsvetten klibba mot ratten. Mannen verkar inte så normal som han såg ut att vara. Hon sväljer en extra gång och försöker se lugn ut på ytan.

Vid en sopcontainer i Saladamm ber han henne att stanna ett ögonblick. Tacksamt noterar hon en lantbrukare med sin traktor på en åker intill, någon att vända sig till om det går snett. Hon bromsar in som han önskar och stannar vid sidan om vägen. När han tar sin dokumentportfölj och stiger ur bilen försöker hon se oberörd ut. Jag skulle kunna köra nu och lämna honom här, tänker hon men intalar sig själv att hon  nog överreagerar. Hon ser honom i backspegeln, han tänder en halvrökt cigarett och tar några snabba bloss. Innan han vänder tillbaka  ser hon att han tar något ur portföljen och slänger i containern.

Det luktar rök när han sätter sig i bilen igen.

- Kan vi köra vidare? undrar hon. 

- Det var ju meningen, eller hur? Hans röst har förändrats, den låter inte så trygg längre, men det jag gjorde var inte meningen.

- Vilket då? Hon ser inget sammanhang i hans kommentarer.

- Glöm det och sköt din ratt!

Vägen är ganska smal och kurvig, efter åkermarkerna vid Saladamm går landskapet över i täta mörka skogar. Obehagskänslan får henne att köra lite för fort förbi de mörka stråken. Mannen har blivit alldeles tyst, sitter frånvarande och borstar obefintligt damm från byxorna.

Inte förrän de passerat Möklinta och når Näckenbäck där Dalälven börjar synas vaknar han till. Nu spanar han åt alla håll som om han letar efter något.

- De tog bort den, den fick inte heller leva. Han säger det när de passerar ett rött hus.

- Vem tog bort vem? Hennes oro växer. Är den här mannen helt normal?

- Den stal väl för mycket vatten ur brunnen, den gamla lönnen. Han suckar och sjunker in i sig själv igen.

När de når en backe där utsikten över Dalälven är bedårande sneglar hon på honom och märker att hans ögon far oroligt över vattnet.

- Här ska vi svänga, hon ser skylten till Avesta, slår på blinkersen och gör sig beredd att svänga vänster.

- Nej,nej, inte än, kör fram till Näsbron först.

Hon vågar inte annat än lyda, kör fram och stannar vid den vackra balkbron som säkert är hundra år gammal. Under flyter älven i kraftiga virvlar. Åt ena hållet syns en kraftstation, på andra sidan blir älven bredare och liknar mer en sjö.

- Det finns inte kvar, muttrar han. 

- Vad är det du saknar? Hennes röst börjar bli tunn, hon är torr i halsen och önskar att hon snabbt kunde få den märkliga körningen överstökad.

- Timret, inte ens länsarna finns kvar. Här tuffade flottarbåtarna omkring och såg till att timret som skulle till Älvkarleby och Skutskär höll sig inom länsarna.

- Det där var väl riktigt länge sedan, kontrar hon.

- Jag minns det, vi byggde flottar av timmerstockarna som smet utanför länsarna och flöt mot stränderna. Hans blick är hela tiden fäst vid vattnet.

- Jag blir nog tvungen att köra nu, det kommer bilar bakom. Hon startar motorn och fortsätter över bron. Bakom dem ligger den lilla byn Färjan och framför dem den tidigare bruksorten Näs-Bruk.

- Här skulle kolhuset ha stått om de inte hade rivit det suckar han, det var svart och stort, en av nordens största byggnader.

- Vi kan vända här framme, Hon nonchalerar hans muttrande och koncentrerar sig på det som är hennes uppgift.

- Nej, vänd inte. Sväng vänster här framme!

- Men det är ju bara en liten grusväg. Hon överväger att trotsa honom.

- Det är bara en kort bit, det blir bättre sedan. Vi var rädda när vi cyklade förbi kolhuset. Det bodde mördare och monster därinne i den svarta byggnaden utan fönster.

Hon känner tveksamhet när hon svänger in på den lilla grusvägen men ser sig inte ha något annat val.

- Efter kolhuset svängar du vänster!

- Men jag vet ju inte var kolhuset stod.

- Här säger jag ju. Sväng vänster mot vårdhemmet nu.

- Vadå vårdhem? Jag ser inget.

- Nej, de har rivit det också. Inget är kvar. Snart har de tagit hela mitt liv men sväng höger nu och kör förbi vårdhemmet!

Vårdhemmet som inte finns tänker hon.

- Varför är det viktigt att åka den här vägen? Hon är lite orolig att frågan ska reta honom men känner att hon ändå måste börja ta kontroll över galningen.

- Jag vill se min gamla skola, Det röda huset med den lummiga skolgården och långa rader med utedass ska stå på höger sida här framme.

- Det finns inget rött hus!

- De har rivit skolan också. Inte ens ett litet dass kunde få stå kvar. Men på vänster sida stod Per Anderssons lanthan...del. Han stakar sig mitt i ordet. Lanthandeln är också borta.

- Är du säker på att det är rätt väg det här? Hon börjar inse att han är förvirrad.

- Jag kan bevisa, det stod ett missionshus ner mot älven, man körde in bakom Sjölunds hus med ingång på gaveln.

- Jag ser huset med ingång på gaveln men det finns inget hus bakom det. 

- Det är också borta, han sjunker ner djupare och djupare i sätet.

- Ska vi vända nu då?

- Nej, den här vägen går också till Avesta, fortsätt bara!

Grusvägen är smal, hon undrar vart han vill leda henne. Kanske bebyggelsen tar slut snart och de är ute på en skogsväg.

- Jag slår på GPSen i alla fall så vi inte kommer helt snett. Mitt arbetspass är snart slut och min kollega väntar på att överta bilen. Det är hennes sätt att diskret upplysa honom om att efterlysning snabbt går ut om hon inte kommer tillbaka.

- Du rör inte den manicken! Kör som jag säger, det är jag som betalar, eller hur? Det är svårt att avgöra om det är desperation eller hot i rösten.

Mellan buskar och hus kan hon ibland skymta älven, det lugnar henne en aning. Hon vet att älven går förbi Avesta. Så lugnt och sansat hon kan kör hon vidare och blir lättad när grusvägen leder ut till en bredare asfalterad väg. Hon försöker minnas ortsnamnen på vägskyltarna. Att många börjar på S underlättar. De passerar Spisbo, Strandmora och Sjövik. Det namnet är bekant, hon drar sig till minnes att det finns en folkhögskola där. Vid Skogsbo förstår hon att de närmar sig Avesta.

- Vilken adress ska du till i Avesta?

- Har jag inte sagt att jag ska visa vägen? Han är spänd nu.

De kommer in i stan via kyrkogatan som går genom en gammal stadsdel. Han upplyser henne om att det är "Gamla byn" vilket verkar logiskt.

När de passerat Bergslagsgatan ber han henne svänga höger in på Kungsgatan. Hon noterar att polisstationen finns här.

- Ser du polisstationen där framme? Där ska du stanna. Hon drar en lättnadens suck och bromsar in.

- Det blir.... Hon tittar på taxametern...

- Vänta här, jag kommer ut och betalar när jag är klar. De kanske behåller mig men om de inte gör det får du skjutsa hem mig sedan.

- Men.., hon hinner inte invända något förrän han har tagit portföljen och försvinner uppför trappan.

Vilka alternativ har hon nu? Hon kan springa efter honom och kräva betalning, hon kan smita härifrån och slippa galningen men hon vill inte göra bort sig första arbetsdagen, hon måste kunna redovisa dagens inkomster korrekt. Tiden går och hon blir bara sittande, närheten till polisen ger ändå en trygghet.

Hon ringer taxicentralen och meddelar sin belägenhet och fortsätter vänta. När han äntligen kommer tillbaka hoppar han snabbt in i bilen.

- Saladamm fortast möjligt! Kör vilken väg du vill!

Hon tvekar, men bestämmer sig för att prova GPSen igen och den här gången hindrar han henne inte.

- Vilken adress där? 

- Sopcontainern där vi stannade förut.

Märkligt tänker hon och väljer bara på måfå en av gatorna som föreslås. Lite tveksamt kör hon runt kvarteret. Riktningen övergår i sydost, hon noterar att nu börjar de flesta ortsnamn på K. De passerar Krylbo, Karlbo, Korskrogen och följer väg 70 nästan ända fram till Sala.

Mannen ger inte ett ljud ifrån sig, han är tyst och frånvarande igen. 

- Där har vi containern, när hon ser på honom inser hon att han är i ett tillstånd som liknar dvala.

Med ett ryck kvicknar han till,  rusar ut till containern som märkligt nog har flyttats en bit. Han vänder snabbt och kommer tillbaka.

- De har tömt den. Det finns inga bevis mot mig längre, min bror kan inte frias. Han tittar med uppspärrade ögon på henne. Jag skulle till Avesta för bekänna en skuld, orkade inte bära den längre. Ville se alla bekanta platser från barndomen först men hela mitt gamla liv var borta.

Hos polisen upplystes jag om att anhållande var uteslutet, för en annan var redan dömd och hade tagit straffet för brottet. Min bror. Då insåg jag att paketet brorsan skickade med som skulle förintas var beviset på min skuld.

- Kör mig till Salberga!

- Det var därifrån du kom!

- Inget av mitt gamla liv finns kvar, beviset mot mig har sopkvarnen malt och min bror har tagit straffet. Jag vill säga tack och berätta hur jag ska använda det liv som börjar i dag.

 

 

 

text och foto © Margit Klehn

 

 

 

Skuggan

 

Försommarsolen värmde skönt den där dagen då allting började. Solen glittrade som små stjärnor i vattnets krusningar men på stigen flöt skuggorna samman  från dem som rörde sig långsamt framåt.

Han joggade längs Årstavikens strand, kryssade mellan cyklister och barnvagnar, irriterad på dem som gjorde plötsliga sidosteg utan förvarning för att inte tala om dem som  kunde konsten att gå bredbent med svängande armar och uppta dubbel plats.

Inte förrän han passerat Hornsgatan och närmade sig Lidingö glesnade folkmassorna. I ett nu var han ensam, trodde han, men det var då han upptäckte den. Skuggan som förföljde honom. Andfådd stannade han och såg sig om. Han var ensam men hade två skuggor, den ena stor och bred med ett pekande finger i luften, lite snedställt huvud och en fladdrig lugg. När han såg upp mot himlen konstaterade han att Universum var sig likt, det fanns bara en sol och inga andra ljuskällor.

Han skakade på huvudet som för att tömma ur alla inbillningar men när han började springa följde skuggan lika fullt med honom. Den gled fram i hans hastighet när han sprang och stannade när han stannade.

Han ökade takten ville springa ifrån den, men den var som fastklistrad bakom hans egen skugga.

Olusten växte. Svetten rann längs ryggraden, nu ville han hem.

Han tände ingen lampa i badrummet, ville inte ta risken att se förföljaren. Duschstrålarna sköljde över honom. Han tog mycket duschkräm, ville avlägsna både svett och olustkänsla. Kroppen doftade snart gott men olustkänslan fanns kvar. 

- Nu har vi chansen att slå till. Minna satt med rosiga kinder vid datorn när han kom ut ur badrummet.

- Superbra priser på resor till USA just nu. Hon såg förväntansfullt upp på honom. Skrivbordslampan var tänd, han sneglade på golvet när hon pekade på skärmen. Skuggan hade lyckats smita med honom in. Nu pekade både Minna och skuggan och han visste inte vilket finger han skulle ge sin uppmärksamhet.

- Lyssnar du?…eller? Hon lät irriterad.

- Ja, jo när skulle det vara? Han tog sig samman och tittade på skärmen.

- Hinner vi få visum på tre veckor? Där går den allra billigaste resan. Hon pekade igen.

Han tog ett steg åt sidan, det gjorde skuggan också, fortfarande med fingret i luften. Själv stod han med händerna i fickorna.

- Okej, boka det då!  De hade pratat länge om att göra en USA-resa och han var nog överansträngd och behövde lite ledighet.

Efter en usel nattsömn gick han till jobbet, glad att det var en mulen dag. Inga skuggor syntes. 

De kommande veckorna lät han sig dränkas i jobb för att befrias från inbillningsfoster men dagen före avresan fanns den hotande där igen. Skuggan väntade på honom när han stängde dörren till arbetsplatsen och följde honom hela vägen hem.

- Jag har en känsla av att något otäckt håller på att hända. Han tittade på Minna och stängde den packade väskan. Jag är förföljd, en skugga hotar oss.

- Vad dum du är, du behöver semester nu. Hon skrattade och kysste honom.

Kontrollen på flygplatsen var överdrivet noggrann. Fast han var ärligheten själv kändes det ändå som att han borde ha dåligt samvete. Efter att ha vänt ut och in på väskor och fickor släpptes de till slut igenom och när de satt på flyget började han koppla av.

- Tre veckor lediga tillsammans. Han lutade sig avslappat mot Minna och började intressera sig för resebroschyrerna hon läste. 

När de steg av planet hade de planerat vilka sevärdheter som skulle komma först i tur. Efter lång väntan kom deras resväskor på bandet och de sökte sig mot utgången.

Det var långa gångar att passera innan de till slut nådde en svängdörr som ledde ut till en ljus sal med glasat tak. 

Han blinkade ett par gånger när ljuset överraskade honom. Skuggan! Den var där igen. När han såg sig omkring upptäckte han varifrån den kom. En kolossal staty föreställande den nya presidenten riktade sin blick och sitt självgoda smil mot dem här innan de skulle passera den sista dörren. Fingret pekade som vanligt uppåt.

Han tog Minna i handen och skyndade på stegen, ville komma ut så fort som möjligt men stoppades av en uniformerad ämbetsman.

- Den här vägen! 

Nu såg han att de måste passera en liten grind precis nedanför statyn för att komma vidare. Grinden öppnade sig inte när han kom fram till den. 

- Grinden öppnas när ni kysser presidentens fötter. Mannen gav upplysningen stelt och formellt.

På statyns fot fanns en fotocell som skulle aktivera grinden och samtidigt fotografera den passerande resenären.

- Nej, Minna! Du gör det inte, skrek han, men innan han hann stoppa henne hade hon gjort det. Det blixtrade till när fotot togs och plattan som hon stod på började röra sig. När grinden öppnades gled hon igenom och fördes vidare på ett rullband. 

- Jag kysser inte den mannens fötter! Med bestämda steg gick han framåt och försökte forcera grinden. Det blixtrade igen, han var fotograferad och lagd till det register där landets fiender registrerades. Insikten blev klar för honom när plattan han stod på förde honom bakåt, tillbaka mot terminalen.

- Stanna Minna! Kom tillbaka! Han fäktade med armarna och ropade medan de gled längre och längre från varandra.

Han fick aldrig möjlighet att argumentera med någon. Hans visum som gällde nyss var nu ogiltigförklarat och han placerades i ett hemåtvändande flyg.

Ingen svarade när han försökte ringa Minna och eftersom flyget startade omgående blev han tvungen att övergå till flygplansläge.

Så snart han kom hem försökte han ringa igen men hörde bara en underlig ton. Han misstänkte att inte bara hans person utan också hans telefonnummer var bannlyst ”over there". När grannen kom hem bad han att få låna hans telefon men det blev samma underliga ton där.

UD fanns i hans tankar men han bestämde sig för att avvakta. Det var i alla fall skönt att skuggan slutat förfölja honom.

Han tog på löparskorna och gav sig ut på en ultralång runda. Nu ville han avreagera, svetten rann i solvärmen men han saktade inte in. Inte förrän han upptäckte den igen. Flåsande vilade han händerna på sina knän och stirrade på den pekande skuggbilden.

- Sluta hota mig! skrek han. Då ringde telefonen.

- Hej, ville bara tala om att jag har det bra.

- Och du undrar inte hur jag har det?

- Jag blev informerad om att du skickades hem, naturligtvis tråkigt men jag behöver ju inte oroa mig för vad som hänt dig.

- Så du tänker bara fira semester på egen hand utan att sakna mig?

- Egentligen inte, i dag har jag varit i Vita Huset på lunch. Varje vecka bjuds några slumpmässigt nyanlända in.

- Låt mig gissa, ni är alla vackra kvinnor som utvalts ”slumpmässigt” av kameran. Nu var hans röst mer än irriterad, men hon svarade inte på hans fråga.

- Jag erbjöds anställning i presidentens stab, kontrade hon med. Jag har bestämt mig för att stanna här. Skicka mig hälften av pengarna. när du sålt lägenheten.

Eftersom du är så stöddig och inte respekterar reglerna för inresa ses vi nog inte mer. Tack för tiden med dig Nicke! Hejdå!

 

Skuggan som åstadkommit främlingsskap mellan dem skulle nu vandra vidare och bygga nya murar för att skilja människor och länder från varandra.

 

text & foto © Margit Klehn

 

Doft av nattviol. (publicerad i Kvällsstunden v. 16 2019)

 

Regnbågsskimrande tårar rann nerför hennes kinder när solstrålarna lekte med skärvorna av ungdomens lyckokrus. Solstrålar och skugga drev en intern brottningskamp när vinden vemodigt vaggade trädens kronor.

Jagad av nostalgi hade hon drivits till platsen där allt började. Nu satt hon på bänken där de brukade sitta hopslingrade i varandras tillgivenhet. Lasse och hon var tonåringar då, de var glada och optimistiska, övertygade om att allt var möjligt och att de kunde forma precis den framtid de ville ha. Vad i den här världen skulle kunna hindra dem att förverkliga sina guldskimrande lyckodrömmar?

Bänken stod kvar på klippan, den var rostig och mycket lägre än hon mindes den för drygt fyrtio år sedan. Träden hade vuxit,  den nyplanterade eken som stod bakom bänken var hög nu och bredde ut sin krona över den. Allt var lummigare men där växtligheten avtog och klippan tog vid var allt som förr, utsikten från klippan ut över vattnet var densamma. I gräset under eken växte nattvioler nu som då. Hon mindes hur deras doft överväldigade henne när de slöts i varandras famnar här på  bänken, i sena sommarkvällar.

Hon hade påmints om doften direkt när hon upptäckte den där länken på Facebook som ledde till hans hemsida. En vän till en vän hade delat länken och nattviolsdoften, koltrastens lek med tonerna och vågornas kluckande mot stenarna blev så verkliga för henne som om det var i går. Hon fylldes av vemod när hon såg hans bilder.

Han hade alltså fullföljt en del av sina drömmar. Redan i tonåren var hans mål att bli naturfotograf, hon skulle bli författare och de skulle resa och skapa tillsammans, de skulle upptäcka och föreviga världens alla underbara platser men kontakten bröts när han reste till USA innan hon avslutat gymnasiet.

Merparten av bilderna var tagna från ”deras” platser. Han hade fotat nattviolerna, bänken, klippan, storlomen med sina ungar. Hon kände det som att han fläkte ut alla deras egna, fina minnen. Där fanns också stigen de brukade gå längs sjön och enbusken där de hängde sina hoplänkade hänglås med löfte om att aldrig skiljas, nycklarna hade de kastat i sjön. Ljuset i bilderna var magiskt och taget i vinklar som framhävde allt det som var deras gemensamma upplevelser. Hon undrade vem som fick följa honom på deras ställen nu. Bodde han i Sverige eller hade han bara varit på tillfälligt besök? 

När hon bläddrade i hans menyer förstod hon att han rest över stora delar av världen, till och med i Cornwall där hon hade bott större delen av sitt liv. 

Hon hade suttit med fingret på gillaknappen en lång stund men dragit tillbaka det. Det var vackert men hon gillade inte det här. Han hade klampat in i hennes liv igen och klöst upp alla halvläkta sår som irriterat henne under alla dessa år. 

Visst, hon hade rest till London och studerat, hon hade träffat James, de hade gift sig och bosatt sig i St Ives, en ort fylld av utsiktsplatser som mer än väl kunde konkurrera med den här. De hade fått två flickor och hon hade haft ett bra liv men om sanningen ska fram hade tankarna ofta vandrat runt världen och undrat var Lasse fanns. När James plötsligt drabbades av passion för en yngre flicka och lämnade henne valde hon att pensionera sig i förtid och flytta hem till Sverige.

Hon trodde aldrig att hon skulle uppsöka ”deras” platser igen , var rädd att bli melankolisk men när hon fick se bilderna blev längtan för stark,  hon kunde lika gärna gå hit och se om verkligheten kunde befria henne från bitterljuva minnen.

Förgyllda metaller behåller inte sin skönhet efter många års slit, tänkte hon. Vad hjälper det att fundera på hur livet hade sett ut om det som inte blev hade blivit. Hon tog upp näsduken och torkade kinderna som bar spår av livserfarenhet. Det fanns inget regnbågsskimmer kvar när tårarna upplöstes i näsduken, den blev mascarasvart.

Någonstans hörde hon kvistar brytas, kanske en fågel, blicken vandrade utan att se, ute på vattnet hördes ett plask. Storlomen hade fångat en fisk och simmade fram till sina ungar med den. Den storlom vi såg för så många år sedan måste vara en anfader till den här, tänkte hon.

Prasslet upprepade sig och nu kunde hon se en kameralins sticka ut ur en buske, den följde storlomens rörelser. Hon stelnade till, ur busken steg en man fram.

- Förlåt om jag störd…..han avbröt sig mitt i meningen och blev tyst en lång stund.

- Är det Kajsa?

- Det var länge sedan någon kallade mig för det, men det stämmer, jag gick under det namnet en gång.

När han kom närmare och formellt sträckte fram handen såg hon att det var Lasse.

- Vad heter du nu då, undrade han. Bänken gungade lätt när han slog sig ner bredvid henne.

- Jag har bott i England i många år och  där kunde de varken säga Kajsa eller Karin så det blev Karen. 

- Jag vet, jag har googlat. Har förstått att du är bankdirektör och att du är gift. Har också kommit fram till att du bor i St Ives och har två döttrar. Hon visste inte om hon skulle känna sig smickrad över hans nyfikenhet eller om hon skulle känna obehag över hans närgångenhet men bestämde sig för en hjärtlig ton fast hon egentligen ville vara avvisande, det var ju trots allt han som lämnat henne.

- Gud hade en plan B för mig när du försvann, konstigt nog för jag hade väl egentligen redan då glidit bort från det där med tron.

För första gången lyfte han blicken och såg henne rakt i ögonen.

- För mig är det tvärtom, när jag har studerat och fotat naturen har jag mer och mer förstått att det måste finnas en hög intelligens bakom. Allt fantastiskt man ser och alla väl genomtänkta sammanhang kan inte ha kommit till av en slump. Kajsa hade rätt, det finns en Gud brukar jag tänka när det skapade överväldigar mig. Det minsta han har gjort är stort, står det visst någonstans.

- Jag såg att du varit i Cornwall och fotograferat. Varför sökte du inte upp mig när du visste allt om mig. Hon ställde frågan mest för att få byta ämne. Hon minns hur han brukade le överseende åt hennes naivitet när hon talade om sin tro och nu började han låta som en predikant.

- Kan inte tänka mig att James hade varit så välkomnande om jag plötsligt hade ringt på dörren. Hon kände sig lite obekväm när hon märkte att han nästan verkade vara blyg för henne.

- Varför reste du bara den gången? Och varför hörde du aldrig av dig? Hon darrade på rösten när hon uttalade orden. Den aggression som hade legat latent i henne under så många år blossade plötsligt upp.

- Det har jag också frågat mig många gånger. Det var nog mina föräldrar som ville få iväg mig. 

- De ansåg inte att min familj var bra nog för dig, fyllde hon i, hon hade anat det hela tiden.

- Ja, de var både politik, religion och utbildning som påverkade dem. De tycke att deras akademiska traditioner var så viktiga, dina föräldrar var bönder och till det krävdes inga akademiska studier på den tiden.  Att din pappa satt i både kommunalfullmäktige och kyrkorådet tilltalade dem inte heller. Speciellt inte kyrksamheten.

De ordnade en utbildningsplats åt mig i USA och lockade mig med en fet kamerautrustning om jag åkte. Jag skämdes för mitt svek då och jag gör det ännu mera nu när jag vet att du läste till en magisterexamen och jag hoppade av studierna.

- Varför gjorde du det och varför kom du inte hem om du ändå hoppade av?

- Jag fick en assistenttjänst hos en erkänd fotograf i New York och såg det som min chans att utveckla mitt fotografiska intresse.

- Det har du verkligen gjort. Jag har sett din hemsida, det är därför jag sitter här. Jag kunde inte låta bli att gå hit när jag hade sett att du fotat alla ”våra” platser.

- Han blev så småningom min svärfar och senare övertog jag hans fotostudio. En gång var jag på väg att kontakta dig men då såg jag din förlovningsannons i lokaltidningen hemifrån och då gifte jag mig med Lynn och blev kvar.

- Bor ni kvar i New York än? Hon kom plötsligt att tänka på att han hade en fru, hon kunde inte visa sin sårbarhet för honom.

- Jag har en lägenhet kvar men är sällan där. Lynn dog i cancer för flera år sedan. Sedan dess har jag rest runt världen. Har inte haft ro att vara stilla. Nu när jag har återupptäckt ”våra smultronställen” har jag börjat fundera på att återvända till Sverige.

- James lämnade mig så jag har flyttat tillbaka till Sverige avslöjade hon.

I vindens svaga bris kändes doften av nattviol. Storlomen simmade stilla bortåt tätt följd av sina ungar. Lasses blick vilade på vattenrörelsen som lomarna åstadkom.

- Jag skäms för att jag svek dig, nej, jag  skäms att jag svek oss, rättade han sig. I fyrtio år har skammens klor klöst min rastlösa själ och ibland har oron varit min tröst, som om jag genom den kunde betala av på min skuld. Bara naturens mäktiga katedraler har kunnat ge mig korta stunder av ro och till och med helighet men inte nog för att känna mig helad.

Hon tog diskret upp näsduken, torkade sina fuktiga ögon och kände sig naken när hon såg allt ögonsmink som låg utkletat i näsduken.

Hjärnan kändes tom, hon letade efter ord. Skulle hon välja att trösta eller skulle hon fylla på hans skam, ville hon hålla honom på avstånd eller ville hon öppna sin famn, hon förstod sig inte på sig själv längre.

- Har du samma fingermått fortfarande, frågade han plötsligt och tog hennes hand. När han lät sina fingrar glida längs hennes ringfinger noterade han att hon inte bar någon ring.

- Jag känner att det är samma mått. Innan hon hann säga något hade han svarat sig själv.

- Kommer du ihåg den här? Han drog fram guldkedjan som hon redan hade skymtat i skjortöppningen. I den hängde en ring. Den ring de hade stått vid guldsmedens fönster och tittat på för fyrtio år sedan.

- Du köpte den, utbrast hon. Hon minns hur hett hon hade önskat sig just den ringen.

- Min tanke var att jag skulle ge dig den innan jag åkte som ett bevis på att jag skulle komma tillbaka.

- Men du varken gav mig den eller kom tillbaka. Hon kunde inte dölja besvikelsen i sin röst.

- Jag fegade ur. Jag var på väg till dig sista kvällen innan jag åkte men fick frossa utanför din dörr. Jag anade inte att jag kunde vara så feg. Förmådde inte se dig i ögonen och säga att jag skulle fly från våra drömmar så jag vände och gick hem igen. Behöver jag säga att jag mådde dåligt.

Han öppnade kedjan och tog av ringen. Hon visste inte varför hon inte protesterade när han trädde den på hennes finger.

- Kajsa, jag har burit den i fyrtio år och varje gång jag sett den har jag tänkt på dig. När Lynn undrade varför den var så viktig svarade jag bara att det var ett kärt ungdomsminne.

Hon kunde nästan känna hur tankarna gjorde krumsprång i hjärnan, det var obegripligt det som hände. Hon försökte intala sig att hon var vuxen och en rationellt tänkande människa men hon befann sig i en grön katedral där rationalitet inte hörde hemma.

Hur långt ifrån varandra stod de nu? Fyrtio år med olika miljö och olika erfarenheter måste väl ändå ha skapat ett visst avstånd tänkte hon men när han tog henne i sin famn kände hon att inte en millimeter skilde dem åt. Deras kroppar slingrade sig samman med samma elegans som i ungdomen. När han såg på henne kände hon sig vacker i sitt osminkade tillstånd, när han rörde vid henne kände hon sig värdefull och han hade lyssnat på henne så att han hade hittat den tro som livet hade tagit ifrån henne.

Han lät sina läppar glida över hennes ansikte och ner till halsen, när hans ansikte vilade mot hennes hals kunde hon inte förstå att fyrtio år hade passerat. Det kändes nu som då.

- Du minns, viskade hon.

- Klart jag minns, var det inte i går jag kysste din hals? Han log det spjuveraktiga pojkleende som hon mindes så väl och som hon  då och då hade påmints om i drömmarna.

- Tror du det är möjligt för oss att börja om viskade han. Vi har många år kvar och kan åldras tillsammans. Vi kan göra verklighet av vår ungdoms resedrömmar. Hans läppar nuddade vid hennes öra och hon kände den välbekanta ilningen av välbehag som hon saknat i alla år.

 

- Jag följer dig gärna till alla gröna katedraler, jag vill känna doften av helighet när nattvioler blommar. Tillsammans med dig vill jag höra vinande vindars piporgelkonsert och småfågelskörernas lov till sin skapare. 

text och foto © Margit Klehn

 

 

 

Samtalspartnern

 

Det är mörkt i rummet när hon vaknar. Huset ger ifrån sig dystra ljud som det brukar göra när det är riktigt kallt ute, med en rysning hör hon hur vinden sliter i trädkronorna. 

Hon kniper med ögonen mot klockradions siffror. Klockan är mycket. Först tänker hon att hon har försovit sig men så kommer hon ihåg att projektet är avslutat. Hon är ledig i dag. Den här dagen har hon längtat efter alla tidiga morgnar hon har släpat sig upp och alla sena kvällar hon jobbat över. Visst var det roligt att ha ansvar för det stora marknadsföringsprojektet som hon nu har rott i land, hon älskade jobbet men ibland kände hon att ansvaret blev för tungt och arbetsdagarna för långa.

- Jag ska ju vara glad i dag, säger hon till sig själv. Jag lämnade rapport i går, arkiverade alla mappar och fick chefens bekräftelse på att resultatet var lyckat. Några lediga dagar skulle vara min belöning efter en lång tids hårt slit och tänk vad jag har längtat efter den här dagen.

Det var meningen att hon skulle vara euforisk i dag men det är inte så hon känner sig. Huvudet är tungt och kroppen stel när hon reser sig. Hon känner ingen stolthet för arbetet hon har slutfört, börjar i stället undra om hon skulle ha gjort på ett annat sätt. En oro mal i maggropen, tänk om hon har missat någonting. Illamående tvingar hon sig in i duschen.

Insvept i morgonrocken går hon sedan ut i köket för att se om det finns något att äta men hon glömde att handla i går, det finns inte ens kaffe.

Changers kafé får det bli då, tänker hon. Med en suck går hon och letar upp de varmaste kläder hon har. Vem har lust att ge sig ut i mörker och kyla en vintermorgon när man är ledig? Sminka sig orkar hon i alla fall inte.

Med en lång dunkappa och en halsduk svept många gånger runt halsen traskar hon i väg i motvinden.

Inne i kaféet är det varmt, nästan kvalmigt och ångigt, hon känner svetten kittlas under dunkappan redan innan hon hunnit beställa. Ljudvolymen är hög, skrammel av porslin, prat och skratt och till råga på allt raspig musik.

När hon beställt och fått sin fralla och en kopp kaffe går hon ut på terassen, som är avmöblerad så här års men hon vet att man har lämnat ett bord ett par stolar kvar, förmodligen med tanke på rökarna. Det känns okey att sitta här, vinden når inte hit.

Hon borstar av lite snö från ena stolen och slår sig ner. Det är den välbekanta stolen vid dörren där hon sitter så ofta på sommaren. Ljudet inne från konditoriet dör långsamt ut när dörren sakta glider igen bakom henne.

Den snabba promenaden i motvind och den första klunken kaffe har fått henne att vakna till. Hon tar ett bett på frallan och med kaffemuggen värmande mellan de kupade händerna börjar blodet pulsera genom ådrorna igen.

Golvet på terassen består av klinkers i en gråbrun nyans. Hon brukar alltid komma på sig själv med att sitta och söka efter olika motiv i det marmorerade mönstret, när hon sitter här. Nu ligger det ett tunt täcke snö över som hindrar henne att se. Hon sträcker ut foten och skrapar undan snön på en bit med sin stövel. Blicken söker efter de välkända bilderna. Lejonhuvudet, clownen med de sorgsna ögonen och den mjuka kattungen. I dag hittar hennes blick inte något av de vanliga motiven, däremot tycker hon sig se en sorgsen gumma och efter en stund ser hon så tydligt ett krucifix. Inte ett vanligt krucifix utan ett sådant som hennes väninna har i en kedja om halsen. Korset är ihåligt, det ser ut som att en människofigur är utskuren i det.

Medan hon låter det varma kaffet sakta sjunka ner genom halsen tänker hon på sin väninna. Uppståndelsekors kallar hon sitt smycke, därför att Jesus har uppstått, påstår hon. Han finns inte på korset, han lever.

Med blicken stint fästat vid bilden söker hon i minnet. Hon har hört att det finns andra historiska källor än Bibeln som bekräftar att Jesus har funnits. Han ska visst ha varit en vis man erinrar hon sig. 

Några snöflingor börjar sakta dala igen och bilden blir allt otydligare. Nu håller hon en hand över muggen, hon vill inte att kaffet ska förtunnas. Frallan är uppäten men hon blir sittande. Tystnaden och de mjuka snöflingorna börjar långsamt fylla henne med något som liknar ro.

Tyst börjar ett samtal ta form i hennes huvud.

- Du finns ju inte på korset Jesus, så sätt dig då på den tomma stolen här bredvid mig. Jag behöver sällskap av en sådan som dig. Du skulle kanske kunna ge mig svar på mina frågor.

- Varför är jag inte glad i dag, när jag äntligen har slutfört mitt projekt? 

- Du har jobbat hårt en lång tid, du har inte unnat dig någon enda liten paus. Tror du inte att du har rusat ifrån dig själv och nu när du skulle få tid att pusta ut så vet du inte var du är.

- Bra svar! 

- Är du ens säker på att det du sysslar med kan ge dig tillfredställelse i det långa loppet? Du jobbar bra, du har fina idéer och ditt resultat är alltid proffsigt men om du tänker efter, vad leder det till? Är det inte så att dina marknadsföringsidéer leder till att dina chefer tjänar pengar medan fattiga människor lockas att ta lån för att förbruka mer än de behöver och ödsla på jordens resurser i onödan?…..och hur bra du än har jobbat så tänker du alltid att du kunde ha gjort det lite bättre. Du blir aldrig nöjd.

Hon ser sig om, känslan är så påtaglig, precis som man kan känna när man sitter i ett rum och förnimmer att någon smugit sig in fastän man inte har sett eller hört något. Försiktigt stryker hon med handen över stolen men den är absolut tom, finns bara ett tunt lager snö där. Kanske det håller på att slå över i skallen på mig, tänker hon men vare sig samtalet pågår i hennes huvud eller utanför så känns det skönt att få dryfta alla förträngda frågor tänker hon och fortsätter.

- Den tanken har jag vidrört ibland men den känns obehaglig, kan det vara fel att vara så bra på det man gör?

På bordet ligger en kvarglömd tidning, hon rör försiktigt vid den för att känna om den blivit förstörd av snön eller om den fortfarande är läsbar, det är faktiskt dagens datum.

- Naturligtvis inte men med en talang som din kunde du göra storverk på andra områden.

- Som vadå till exempel?

- Titta i tidningen!

Hon börjar bläddra på måfå i tidningen som blivit sladdrig av snöslasket. Hon börjar som alltid bakifrån. Där finns sida upp och sida ner med platsannonser.

Hon låter blicken glida förstrött över sidorna, men varför frågar hon sig, hon ska inte söka något nytt jobb.

Då upplever hon ett blixtnedslag i sin trötta själ. VOLONTÄR SÖKES… Rubriken slår henne hårt som en elstöt. Hon blir varm inombords där hon sitter översnöad på en terass i vinterkylan.

…Vi söker driftig person med god organisationsförmåga att samordna ett ”hjälp-till-självhjälpprojekt” i Uganda…

Hon lägger tillbaka tidningen på bordet.

- Nej, varför reagerar jag så starkt på det här? Det är ju fånigt. Bäst jag går härifrån, jag är nog på väg att bli galen nu.

Hon sneglar på tidningen som om den kunde anfalla henne och gör en ansats att resa sig.

- Men du kan väl titta vilken organisation det är och om det finns ett telefonnummer du kan ringa! Du behöver mer information.

Den tomma stolen känns skrämmande. Hon blänger på den och tycker nästan att snön har smält bort på en fläck, låter blicken glida vidare till bordet och tidningen igen. Försiktigt som om det vore sprängstoff lyfter hon tidningen och river ur annonsen.

- Du har ju mobilen i fickan, det är inte farligt att ringa! 

Handen glider ner i fickan och plötsligt sitter hon med mobilen i handen. Hon knappar in numret och väntar…

- Om jag inte får något svar direkt så kastar jag annonsen och glömmer det här. Det är ett hot till hennes okända samtalspartner men också en förhoppning att slippa undan, hon är inte van vid att känna sig så här osäker.

Rösten som svarar nästan omgående har en tilltalande klang

och ett engagemang som fångar henne. Efter en kort stunds samtal känner hon att hon sveps med i det djupa engagemanget och det behövs inte mycket argumentation för att övertala henne. De bestämmer att mötas för att samtala vidare och när hon lägger på luren känner hon att hennes liv håller på att förändras. 

- Att hjälpa svältande, outbildade människor till arbetsmöjligheter och inkomster måste vara mera meningsfullt än att öka försäljningen för vinstdrivande företag.

- Bravo, nu har du fattat, men det bästa av allt är att du kommer att må bättre själv också.

- Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna förbereda mig för en anställningsintervju. Tack för samtalet, jag känner mig nästan förändrad, fast lite orolig för vad det ska innebära. 

Hon tittar på den tomma stolen när hon reser sig. Nu är den helt översnöad.

- Jag lämnar dig inte här, jag ämnar följa med dig till Uganda, du kan behöva fler råd. Kom så går vi.

text, foto och illustration ©  Margit Klehn

 

 

 

 

 

Man kan ha fel.

 

Del 1

 

Han såg ut över samlingen med en självsäker min. De tjusiga diagrammen han stod och pekade på visade att vi kunde vara dubbelt så effektiva som vi varit hittills om vi bara använde våra resurser på ett förståndigare sätt. Inte ett hårstrå låg fel i hans pomadakammade hår, klippt i senaste snitt, nästan renrakat vid öronen och ett högt hårsvall på hjässan. Märkeskläderna satt tight på en vältränad kropp.

- Jag har gett er redskapen, nu är det upp till er att leverera! Han hade ett smörigt smil på läpparna när han smällde igen sin laptop.

- När jag kommer tillbaka nästa gång förväntar jag mig en dokumentation på hur ni har gått vidare med uppgiften. Då ska vi också ta upp lite mera om de tre ben som projektet vilar på 1. Effektivitet, 2. Lönsamhet och 3. Miljömedvetenhet.

Han kunde inte vara äldre än Minna, min yngsta dotter, högst 25-30 år, men hade iklätt sig en självkänsla som passade en femtioåring med lång arbetslivserfarenhet.

Lilla du, tänkte jag, de där redskapen slet vi ut för trettio år sedan, långt innan du var född, och inte gav det något resultat. När du blir äldre inser du att metoderna kommer att bytas ut ungefär vart femte år och med jämna mellanrum kommer man tillbaka till det man prövat förut.

Jag tittade på mina yngre kolleger, de såg entusiastiska ut, de hade antecknat så kinderna glödde, här gällde det förstås att visa entusiasm om man ville klättra på karriärstegen.

Mattias, vår VD som nyss avslutat sina studier och påbörjat sin första anställning log belåtet, tyckte nog att hans första försök att utveckla personalen slagit bra ut. Han reste sig, såg sig om och tog initiativet till en kraftig applåd.

- Vi tackar Anton för en medryckande inspirationskick och ser fram emot att få jobba med det här projektet. Jag är säker på att det blir en spännande resa för oss allihopa att få ta itu med de här nya och djärva idéerna.

När alla började samla ihop sina anteckningar sneglade jag på Agneta och förstod att hon delade min skepticism. Hon var ett par år äldre än mig och vi hade båda följt det här företaget i med och motgång genom många år.

- Vi kan börja vårt effektivitetsarbete med att alla tar med sig sin mugg till diskmaskinen och med tanke på miljön och lönsamheten så släcker sista man lyset. Agneta försökte överrösta sorlet av skrapande stolar. Hennes rättframma underfundigheter var inte alltid uppskattade, speciellt inte när hon så här med en mening kunde klubba ned budskapet.

Jag skyndade mig ut på toaletten där jag kunde småskratta för mig själv utan att någon tog illa upp. När alla hade lämnat konferensrummet gick jag tillbaka och hjälpte Agneta duka av. Alla muggar stod kvar på bordet, halvfulla med te, grädde och sockerkladd. Som kronan på verket hade många tryckt ned sin servett i geggan.

- Tror du att de här karriäristerna någonsin blir vuxna, suckade Agneta. Vem ska stå för markservicen när vi har slutat? Grattis förresten, du fyller ju sextio i dag. Hon kramade om mig.

- Sch, akta så ingen hör, viskade jag. Om de hör att vi är över sextio tycker de säkert att vi ska gå direkt.

- Jag har funderat på att göra det nu när jag fyller sextiotre, avslöjade hon.

Jag blev mållös. Om jag var på dåligt humör förut så blev det ännu värre efter hennes avslöjande. Jag behövde hennes humor och sarkasm för att orka vidare kändes det som.

- Men du går hem tidigare i dag i alla fall, eller? Hon tittade frågande på mig.

- Ja, jag måste väl det för att uppfylla alla förväntningar. Jag hörde att min röst lät tung.

Att jag jobbade som vanligt en dag som den här berodde på att jag inte ville basunera ut att jag fyllde jämt. Jag orkade inte tänka på att ställa till med någon bjudning, det räckte med att familjen förväntade sig en god middag. Jag hoppades att barnen skulle komma, både yngsta dottern Minna med sin Tom och  hennes äldre bror Lukas med sin fru Linda och våra härliga barnbarn Maja och Hugo. De två var guldklimparna i mitt liv. Tillsammans med dem glömde jag alla bekymmer. Maja var sju år och Hugo nio. Deras kluriga funderingar kunde enkelt få erkänd vetenskaplig forskning att låta banal.

Telefonen ringde, medan jag svarade släckte jag alla åtta lysrören som envist bländade. I ögonvrån såg jag Agneta skaka ilsket på huvudet och hörde henne muttra. 

- Låt dem lysa till domedagen.

- Hej Gittan, min älsklingshustru, när kommer du hem i dag? Det var Leif som undrade. 

- Jag måste stanna och handla lite mat på hemvägen, värmer du upp grillen om jag köper några färdigmarinerade biffar?

- Det ordnar sig nog på något vis. Han lät inte entusiastisk och det gjorde mig sur, borde han inte kunna göra det för mig åtminstone på min 60-årsdag, så många fester som jag ordnat för hans skull.

- Allt ska man ordna själv, till och med på sin födelsedag, muttrade jag med en sur min vänd mot Agneta 

- Jag sticker nu, vi hörs. 

- Ha en riktigt skön kväll, glöm alla snobbiga uppstickare och njut lite. Skönt att det är lördag i morgon, på måndag börjar semestern, efter den är vi nog redo att gå in i det nya projektet. Agneta blinkade illmarigt och gav mig en varm kram igen.

- En kväll i nästa vecka går vi ut och äter bara du och jag.

När jag satte mig i bilen kände jag att jag fortfarande var upprörd över den här unga killens besserwissermaner. Jag tänkte på reportage jag läst om folk som summerade sina liv.

- Jag ångrar ingenting. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra allt precis likadant igen. 

Det var en vanlig mening i den typen av reportage. Fortsätter man att vara så nöjd med sig själv hela livet som den här Anton var, så kan man kanske sammanfatta sitt liv så men då har man levt hela sitt liv långt från verkligheten. Varenda ärlig människa måste väl inse att man har gjort fel ibland. Är det möjligt att ändå vara nöjd med sig själv och inte känna någon ånger över sorg man vållat andra, tänkte jag. Jag såg tillbaka på mitt eget liv och rodnade av skam över tillfällen när jag betett mig fel. Jag kunde nästan börja gråta när som helst när jag insåg att andra människor blivit lidande av mina misstag. Det verkar som att en del människor kan stänga av förmågan att se och förstå sin omgivning. En ung kille som Anton kommer antagligen att möta något som gör honom ödmjuk en dag och om det inte gör honom ödmjuk slutar han utan tvivel som en självgod stofil, men han är ung, än finns det hopp för honom, tänkte jag och bestämde mig för att försöka glömma både honom och arbetsdagen.

 

När jag svängde in på gårdsplanen därhemma såg jag att Leif hade lastat upp våra kajaker på bilen. Hur tänker han nu, undrade jag och kände irritationen komma krypande igen. Hur ska vi hinna ge oss ut och paddla också?. och om barnen kommer och överraskar, vi måste bara vara hemma i kväll.

I ögonvrån lade jag också märke till den oklippta häcken som retat mig de senaste veckorna. Jag borde väl inte behöva bekymra mig för sån´t när jag är gift med en trädgårdsarkitekt. Jag kände hur humöret sjönk igen när jag släppte loss de tankarna. Han hade inte ägnat vår trädgård mycket omsorg den här sommaren, i stället hade han jobbat över flera kvällar i veckan så det var inte mycket vi hunnit göra tillsammans och vi som hade pratat om att varva ner nu när pensionsåldern närmar sig.

Leif mötte mig vid bilen och tog hand om matkassarna. Han gav mig en snabb kyss och förklarade att jag inte skulle bry mig om någonting. Han doftade gott av aftershave.

- Allt är redan ordnat, klä dig bara för en tur i kajak, uppmanade han mig.

Det var någonting i hans gamla, välkända sätt att bete sig som gjorde att jag anade en överraskning. Det var väl det som gjorde att jag frivilligt gick med på hans förslag utan att gruffa över dålig planering.

Han körde till Svansjön där vi lade i. Det var en ljummen sommarkväll, vattnet krusade sig lätt i den svaga vinden, inga ljud hördes annat än vattenbruset när kajakerna plöjde fram. Solspeglarna blinkade som festbloss i vattenytans lätta krusning. Jag började glömma allt jag retat mig på under dagen och fylldes i stället av den sällsamma ro, som alltid infinner sig när man glider fram på vattnet. 

Ganska snart anade jag vart vi var på väg. Lukas och Linda bodde nära Tuveåns utlopp i södra delen av Svansjön. Jag gladde mig åt vad som väntade men kände mig inte tillfreds med att bara vara iklädd bikini och våtdräkt.

När vi närmade oss stranden såg jag ingenting som antydde att man planerat någon fest. Ingen rök ur den murade utegrillen vid altanen och inga ljus i lyktorna som det brukar vara när de väntar besök. Mysfaktorer var viktigt för Linda, hon kunde konsten att ordna fester mitt i vardagen men nu såg det öde ut, Inte en människa syntes till.

- Jag tar hand om våra kajaker, sade Leif när vi lagt till vid stranden. Du ska bara gå till baksidan av huset och gå in genom ingången vid garaget.

- Vad är det ni har hittat på, frågade jag. Även om det är mina barn så känner jag mig inte bekväm i den här klädseln.

- Gör som jag säger så ska du se att det blir bra.

Tveksamt lämnade jag honom vid stranden och gick mot huset iklädd våtdräkt och badskor. Jag passerade stenläggningen med alla ljuslyktor som brukade flamma så fint när det var fest. När jag närmade mig villan gled garageporten upp och Linda vinkade in mig. Hennes skrattgropar framträdde tydligt i kvällssolen och hennes solblekta hår fladdrade lätt i vinden. Blicken var lurig, hon hade säkert kokat ihop någonting tillsammans med Leif. Jag tyckte om min sonhustru, hon var påhittig och duktig och dessutom var hon lättsam. Från första stund hade både Leif och jag tagit henne till oss som om hon vore vår egen dotter. Vi hade lite svårare för att acceptera Tom som Minna träffade för ett knappt år sedan. Något var fel där, vi upplevde att Minna inte riktigt var sig själv tillsammans med honom hon liksom vissnade och förminskades. Det plågade oss men vi insåg att det var klokast att avvakta.

- Kom med här! Jag noterade att hon var klädd i shorts och T-shirt. Det tydde ändå inte på att de hade för avsikt att fira min dag. 

Linda tog mig under armen och ledde mig till badrummet. Där hängde min klänning. Rena underkläder och passande skor fanns också där. Så Linda har varit och rotat i mina garderober tänkte jag, Leif hade hade aldrig förstått vilka skor som passade till klänningen. Jag grämde mig över att jag inte hade städat och röjt ur lite gammalt ur garderoben, jag hade ju planerat det så länge.

- I badrumsskåpet finns allt du behöver om du vill fräscha upp dig. Ta den tid du behöver, vi väntar tills du är klar. Lindas blick var hemlighetsfull när hon lämnade mig.

Jag tog en snabb dusch och sminkade mig lätt. Den här klänningen hade jag nog inte valt själv tänkte jag när jag klädde på mig. Visserligen är det min favoritklänning, härligt multifärgad i varma nyanser och asymmetriskt formad skärning, men den var i festligaste laget för en enkel kväll med barnen, hur som helst,  jag kände mig ren och fräsch och var på gott humör när jag gick ut för att möta dem.

Utanför badrumsdörren stod Leif och Linda festklädda, Lukas och barnen syntes inte till. En svart halsduk knöts för mina ögon och jag leddes ut till en väntande bil.

 

Jag lyssnade till motorns ljud när vi drog iväg, ett dovt morrande ljud, det var inte vår bil, det lät mera som Agnetas men hon var ju kvar på jobbet och vi skulle fira nästa vecka.

- Vad är det frågan om, undrade jag. 

- Vart är vi på väg? Jag fick inget svar. Vilka det än var som fanns i bilen så hade de alltså bestämt sig för att vara knäpptysta. En sak var säker, Leif fanns i alla fall inte där. Vare sig han körde eller satt bredvid kunde han aldrig låta bli att kommentera de andra trafikanterna. 

- Hur kör du människa - Det här är ingen parkeringsplats - Gasen är den lilla pedalen till höger - Men se till och kom in i filen då - Tror du att du kör en lastbil, den lilla bilen behöver inte svänga ända till månen för att klara en högersväng, den välter inte i kurvan o.s.v. 

- Farmor, du kan väl köra i stället, det är så många idioter på vägen när farfar kör, sade Hugo en gång när vi var på utflykt med barnbarnen.

Nu körde de runt med mig i cirklar för att förvilla mig och jag måste erkänna att de lyckades. Jag hade ingen aning åt vilket håll vi var på väg.

Efter minst tjugo minuter under total tystnad drog jag en vits, tänkte att då får jag höra vilka som skrattar men det hördes bara några svaga, väsande ljud och så var det tyst igen. Jag gav upp, de som fanns i bilen uppskattade kanske inte min humor.

I stället började jag fundera över vad som hände, eller rättare sagt när hade det hänt. Jag som nyss var en ung människa skulle hädanefter räknas till den folkgrupp som kallas äldre.

I tidningar och på nyheter kunde man ibland läsa eller höra om en äldre dam i 60-årsåldern, och det var alltså sådan jag blivit nu då.

Efter en brant uppförsbacke stannade bilen och jag fördes ut, forfarande med ögonbindeln på. Linda hade kommit dit med en annan bil, för hon fanns redan där och tog emot mig. Hon ledde mig uppför en lång trappa och in i ett rum med fjädrande dörr, där knöt hon av min ögonbindel och jag såg att jag befann mig på en elegant damtoalett.

- Tänkte att du kanske ville snygga till håret ifall vi förstörde frisyren med ögonbindeln. Hennes ansiktsuttryck var fortfarande gåtfullt.

- Var är vi? undrade jag.

- Jag tror inte du varit här förut. Hennes skrattgropar markerades när hon försökte låta bli att le.

När jag kände mig okej gick vi ut. Jag kunde se på takhöjd och materialval att det var en anrik byggnad, kanske en gammal herrgård som numera drevs som hotell eller något i den stilen. Vi gick genom den stora salen på en mjuk matta, stora kristallkronor hängde ner från vackra stuckaturornament i taket. Vi var fortfarande helt ensamma. När vi kom fram till en portliknande dörr knackade Linda 3 gånger. Dörren öppnades på glänt och någon sträckte in en liten bricka med två svalkande drinkar. När vi stod där med var sitt glas i handen, och jag tittade frågande på henne, gled dörrarna upp på vid gavel. 

 

Del 2

 

En stor, parkliknande trädgård bredde ut sig framför oss. Där fanns buskar av buxbom figurklippta som fåglar, hjärtan och kronor. Hortensior blommade i nyanser som sträckte sig från vitt till mörklila. I en liten damm med guldfiskar blommade vita och rosa näckrosor. Jag såg en och annan staty och fontäner som porlade. Genom en doft av rosor och jasmin såg jag alla våra vänner stå där, med var sitt glas i handen och sjunga för mig.

I hemlighet hade jag alltid drömt om att få bli stort firad en gång i livet men eftersom jag alltid hade trott att det måste vara jag själv som skulle arrangera det, lät jag alla tro att jag var blygsam och inte ville bli uppmärksammad. I mina vildaste drömmar hade jag aldrig kunnat föreställa mig något så här grandiost.

Grilldoften som konkurrerade med rosor och jasmin kom från en terass där sommarsmyckade långbord stod dukade. Några kockar rörde sig vant mellan grillarna som fanns uppställda, jag förstod att de var engagerade i middagens förberedelser.

Jag kände mig nästan generad när jag insåg att allt det här var arrangerat för min skull och att det var mig de sjöng och hurrade för. Så liten som jag var i den här stora världen och i förhållande till den här väldiga parken, och det höga portvalvet bakom mig, för att inte tala om alla betydande personligheter som fanns i vänskaran jag såg framför mig, men känslan av att få vara huvudperson i den här sagan var ändå fantastisk.

 

Maja och Hugo var snabbast på plats och gav mig blommor och grattiskramar. Maja var prinsesslik i sin spetsklänning och med korkskruvslockar i sitt guldglänsande hår, hennes ögon lyste när hon sprang emot mig. Storebror Hugo gick lite långsammare och värdigare. Han såg förnumstig ut i vit skjorta och stylingprodukter som fick håret att stå rakt upp. Jag kände mig stolt att få vara farmor till de fina barnen.

En ström av gäster följde efter för hylla mig och jag förvånades över att vi hade så många vänner. Det är ju så sällan man samlar alla vänner vid ett tillfälle.

 

- Det var trevligare att åka hit än att sitta och irritera sig över unga snobbar. Agneta stod framför mig med ett pillemariskt spel i sina gröna ögon. Det var ovanligt att se henne festklädd med sitt rödbruna hår uppsatt i en elegant festfrisyr.

- För att vara du så körde du ganska bra. Jag testade henne och fick snabbt svar.

- Din vits var ganska rolig, men jag har hört den förut, skrattade hon och minglade vidare.

Avslappat festklädd skulle jag vilja kalla mannen som kom fram och gratulerade efter henne. Han var lite tunnhårig men det fanns en glimt i hans grågröna ögon som jag tyckte om. Jag hade inte sett honom förut men nu gjorde jag kopplingen. Agneta hade träffat en ny man för ett par år sedan och de hade nyligen flyttat ihop. 

- Vi har ju inte setts förut men jag vill också gratulera, Krister heter jag. Jag hoppas Agneta har sagt lika mycket gott om mig som hon har gjort om dig för då kan vi ju nästan säga att vi känner varandra. Han var charmerande och jag gladdes med Agneta att hon mött en man som honom.

- Nu börjar mysteriet lösas, svarade jag. Du är ju i restaurangbranschen och om jag minns rätt har Agneta berättat att du köpt en herrgård där du vill driva restaurang. Då är det där jag hamnat i kväll.

- Det råkade bli så ja. Han log mot mig med en skälmsk blick. Jag är tacksam till din man som har lagt ner många timmar här under försommaren och återställt den förvuxna trädgården till något av sin forna charm. Så det är här Leif har hållit hus alla kvällar jag saknat honom, tankarna gick runt medan Krister pratade vidare.

- Det finns mycket kvar att göra innan vi kan driva verksamhet här, men jag tyckte det var trevligt att testa om människor trivs i den här miljön. En trädgårdsfest kan ju fungera även om köket och matsalarna inte är renoverade än. Ett trevligt sätt att få göra din bekantskap log han och gick vidare till Agneta.

 

När jag hälsat på alla och vi hade hittat våra placeringar vid borden såg jag mig omkring och märkte att Minna satt ensam. Stolen bredvid henne var tom. Varför var inte Tom här? Ville han inte offra en kväll på mig?

Jag försökte få ögonkontakt med henne men hon stirrade stelt ner i sitt knä. Jag gav upp för tillfället eftersom en servitris kom och placerade en vacker skapelse framför mig. På menyn, som låg bredvid tallriken, kunde jag läsa att det var Forellromstoppad räkbakelse med marinerad gurka och dillvinegrette.

Efter förrätten höll Leif ett rörande fint tal som nästan fick mig att tappa andan. Efter ett så långt liv tillsammans kunde jag ändå inte ens i min fantasi föreställa mig att han kunde uttrycka sig så poetiskt och finkänsligt. Medan applåderna rungade vände jag mig mot honom och gav honom en kyss. Lite dåligt samvete hade jag över att jag varit så irriterad på hans sena kvällsjobb och att han inte skött vår trädgård. Nu var jag stolt över honom och så tacksam att jag fick uppleva den här magiska kvällen.

Doften från Rosor och Jasmin som den lätta vinden då och då svepte över oss var förförande. Insekter surrade i blommorna, fåglarna kvittrade och fontänerna spred ett stämningsfullt porlande bakom oss. 

Leif och barnen tillsammans med Agneta måste ha gjort ett jättejobb för att få allt att fungera. Till och med sångare och musiker var anlitade.

Innan den grillade Lammrostbiffen serverades sjöng en barbershopkvartett en hyllningslåt skriven för mig. Deras sång fick mig att gråta och skratta på samma gång. Jag är inte så musikintresserad som Leif men älskar att lyssna på vokalgrupper. Jag upphör aldrig att fascineras över vad man kan  åstadkomma med endast mänskliga röster. Det rörde mig att de ansträngt sig så för att anpassa allt efter min smak.

Hela kvällen präglades av en lättsam stämning och jag upplevde det som att alla gäster trivdes, alla utom Minna. Varje gång jag tittade på henne såg hon ner i bordet. Klart att jag började bli orolig, en mamma kan aldrig må bra om inte barnen gör det.

Desserten, en mascarponemousse med rabarberkompott och rostade valnötter smakade himmelskt men den kunde jag inte riktigt njuta av, jag kände bara att jag ville resa mig från bordet och få prata med Minna.

 

När kvällen så småningom började svalkas och skymningen föll serverades det kaffe inne i salongen. Innan vi gick in tog jag Minna under armen och drog henne med mig till en avskild del av parken.

- Jag ser att du är ledsen, är det något du vill prata om? undrade jag. 

Hennes kropp kändes spröd när hon kastade sig i min famn och grät. Vi stod bara stilla och jag lät henne gråta ut. Inte sedan hon var liten hade jag sett henne gråta så.

- Vad är det som har hänt, undrade jag så lågmält jag kunde. Runt omkring hördes det glada sorlet från de övriga gästerna.

- Vi skulle ha förlovat oss i kväll, snyftade hon.

- Och nu har han gjort slut? I mitt påstående, som var en fråga, försökte jag dölja att jag kände en lättnad, på samma gång som det naturligtvis gjorde ont i mig när jag såg hur ledsen Minna var.

- Nej, jag har gjort slut. Hennes snyftningar började avta och hon lät stadigare på rösten. Förlåt mamma att jag förstörde din fest. Hon tittade upp med rödgråtna, mascararandiga ögon.

- Du har inte förstört någonting, tröstade jag. Det är så här livet är, livet är en mix av glädje och sorg men berätta nu.

- Vi hade valt ut ringarna, han har en kompis som är guldsmed så vi beställde där. Det nämndes aldrig någonting om priset. Hans kompis sade att vi inte skulle tänka på det. Han skulle meddela Tom vilket pris det blev när han tittat på vilka rabatter han kunde ge oss. Vi var eniga om att dela på kostnaden, så brukar vi göra när vi reser också. Han betalade 40 000 med sitt kort, enligt vad han sade, och jag förde över 20 000 till hans konto. Han skulle hämta dem i dag men eftersom jag slutade tidigare tog jag vägen förbi för att hämta dem. När jag frågade om Tom betalat fick jag besked att allt var okej. För säkerhets skull nämnde jag beloppet. Är hela summan betald undrade jag. Ja visst kvittot ligger här i påsen. Han visade mig det och där stod det 4 000, men de kostade ju 40 000 invände jag. Han skrattade åt mig, nej inte för de här ringarna. Det var de ringarna ni tittade på första gången ni var här, med äkta diamanter i. Men vi har bara varit här en gång invände jag, vi beställde de ringarna med diamanter. Ja, men sedan var ju Tom in dagen efter och ändrade till de här som liknar de första men med oäkta stenar. Det var då jag insåg att Tom inte var den han påstått sig vara. Jag lämnade butiken utan ringar. När jag kom ut ringde jag Tom och talade om att jag åkt förbi för att hämta dem. Han blev rasande på mig, jag skulle inte blanda mig, röt han. Då förklarade jag att jag inte hämtat ut ringarna och att jag ville ha mina 20 000 tillbaka. Nu har jag forskat i eftermiddag och förstått att han gjort precis likadant när vi har rest också. Hela tiden har jag betalat mångdubbelt. De utbildningar han har påstått sig ha har han inte heller. Han har fyllt mig med lögner. Jag har ingen aning om vem han egentligen är.

Nu kom det en ny flod av tårar och hon skakade i min famn.

- Men det var ändå bra att du upptäckte det innan ni hann förlova er, försökte jag med tröstande röst.

- Mamma, jag skäms så. Hur kan jag ha varit så dum?

- Du har inte varit dum, du trodde att du var kär och du har den goda egenskapen att du alltid litar på folk, men nu har du visat att du är klok också. Du har gjort helt rätt i dag. Tack för att du ändå kom till min fest och har försökt  se glad ut. Jag kramade om henne. Det började bli tyst runt omkring oss, fågelsången hade tystnat och gästerna hade dragit sig inåt till kaffesalongen. Skymningen lade sig tätare omkring oss allteftersom lyktorna med levande ljus slocknade.

Det gjorde ont att se Minna så förödmjukad men jag förstod att jag måste tänka på gästerna som fanns därinne också.

- Vi kanske ska följa de andras exempel och se om det finns lite kaffe till oss också, föreslog jag. 

- Sedan tycker jag att du följer med oss hem och sover hos oss i natt. Du ska inte behöva ligga ensam i din lägenhet och grubbla. Vi kan prata hela natten om du vill det.

Hon gav mig en tacksam blick fylld av tårar och mascara inan vi gick in. Minna gick till toaletten för att snygga till sig och jag gick före in i salongen. Där, bland alla glada gäster stod Tom med en kaffekopp i handen. Med charmig inställsamhet pratade och skrattade han som om ingenting hade hänt.

 

Del 3

 

- Hej Tom! Jag hade knappast förväntat mig att få se dig här nu? Jag kände inte igen min egen röst, fast jag försökte behärska mig, hörde jag att den darrade.

- Nej men hej Svärmor och grattis. Han försökte ge mig en kram men jag var stel som en pinne.

- Jag är inte din svärmor och kommer aldrig att bli det heller. Min röst kändes ännu mer främmande, jag var inte van att tala på det här bestämda sättet.

Han ignorerade mig fullständigt som om han inte hade hört vad jag sade.

- Förlåt att jag inte kunde komma tidigare men du förstår jag kom förbi en olycksplats och var tvungen att stanna för att hjälpa till.

Jag tror han märkte hur skeptisk jag var när jag tittade snett på honom.

- Ja, du vet först fick jag vänta tills ambulansen kom och sedan ville polisen prata med mig eftersom jag var enda vittne.

- Dra din vals någon annan stans! Bad jag honom. Du ska snart få prata med polisen, men då handlar det om din roll som sol och vårare. Vill du vara så vänlig och lämna den här platsen snarast. Du har sårat Minna tillräckligt. Dörren är där och om du inte har försvunnit när Minna kommer tillbaka ringer jag polisen direkt.

Jag tog tag i hans arm och följde honom ut till parkeringen.

- Jag förstår att du syftar på ringarna, det var bara ett tråkigt missförstånd som jag kan förklara. Han försökte med hela sin charm men jag mjuknade inte.

- Ja, din utbildning är ju också ett enda stort missförstånd, svarade jag. Tråkigt att ta adjö på det här viset men när en lejonmamma ser sin unge sårad klöser hon. Bara så du vet det.

Han lommade iväg till sin motorcykel, det var visst en ännu dyrare modell än den jag såg sist. Jag stod kvar tills jag såg dammolnet när han accelererade på grusvägen.

På väg in igen mötte jag Minna som kom från damrummet.

- Nu har vi förtjänat en kopp kaffe du jag. Jag ville ta henne under armen men kunde inte göra det, för då hade hon känt att jag darrade i hela kroppen.

- Jag förklarar sedan, viskade jag till Leif när vi gick förbi honom. Jag såg hur förvånad han var och att han var på vippen att börja ställa frågor. Hans hjärna gick säkert på högvarv för jag förstod senare att hans tankar också rörde sig kring nästa överraskning.

Han knackade med skeden i kaffekoppen och sorlet tystnade. Hans och allas blickar riktades mot mig.

- Gittan, jag hoppas att vi har lyckats ge dig en överraskning i kväll som du ska minnas länge men nu är det ju också så att man brukar få en present när man fyller år och vi alla som är här har enats om en gemensam present.

Han vinkade till Maja som kom fram och satte ett litet sött armband på mig och det var inte vilket som helst, det var ett som hon hade gjort själv. Hon var stolt men trött, det var drygt för en sjuåring att vara vaken så länge. Därefter kom Linda och svepte in mig i en ljuvligt, mjuk silkessjal.

- Ja, det här kanske behöver förklaras. Linda tog över talet och Leif satte sig ner. 

- Vi vet ju att du gärna engagerar dig i olika hjälpprojekt så därför valde vi ut en organisation som satsar på hjälp till självhjälp. Sjalen du bär nu är tillverkad av kvinnor i Sydafrika som har fått möjlighet att satsa på sig själva och familjen genom att tillverka och sälja bl.a sjalar. Under kvällen har vi samlat in en summa pengar till projektet och när kvällen är slut får du veta hur mycket det har blivit. 

Maja som kände att hon ville hjälpa på sitt vis, tog ett eget initiativ och har tillverkat armband som hon sålt och så ger hon alla pengarna till samma projekt.

- Tack allihopa! Jag reste mig upp och kände till min glädje att vibrationerna i kroppen började släppa. Linda som valt min klänning för kvällen hade naturligtvis också sett till att sjal och armband matchade.

- Nu har jag fått bevisat det som jag alltid har vetat. Jag har en underbar familj och fantastiska vänner. Jag är så tacksam för den här oförglömliga kvällen och allt ni gjort för mig. Äntligen kunde jag låta tårarna rinna fritt för nu var tårarna också blandade med tacksamhet.

Bortsett från Toms inhopp var det en härlig stämning i lokalen och både Minna och jag lyckades dölja vad som egentligen rörde sig inom oss resten av kvällen.

Minna följde med oss hem och eftersom hennes semester just hade börjat kunde hon stanna hos oss ett tag. Det var tungt att se hennes bleka, tillintetgjorda skepnad hasa omkring i tofflor och morgonrock de första dagarna men hon var öppen och vi pratade mycket, jag tror att det hjälpte henne.

Så småningom kom hon sig för att ta kontakt med sina tidigare flickvänner som hon hade tappat kontakten med när hon träffade Tom. De var verkliga vänner som fanns kvar och tog emot henne med öppna armar, när hon vände sig till dem, det blev hennes räddning.

Långsamt började hon leva upp och visa intresse för omvärlden igen, hon gick till och med ut med sina väninnor ibland och vi kunde märka att hennes gamla, humoristiska jag återkom.

När det var dags att gå tillbaka till jobbet efter semestern kände jag att hon var så gott som självgående igen och jag kunde kasta mig in problemen som fanns på jobbet i stället.

På kafferasterna diskuterades det livligt vilka förslag vi skulle lägga fram som kunde effektivisera verksamheten och som skulle främja miljö och lönsamhet. 

Agneta och jag lyssnade mest, inget av det som sades kändes särskilt nytt för oss och vi hade inte en bråkdel av de ungas entusiasm när vi slog oss ner i konferensrummet för nästa uppföljningsmöte.

 Vi satt runt borden med anteckningsblock, pennor och laptop och väntade på Anton som såg ut att bli försenad.

- Det här är första steget i effektivitet, viskade Agneta till mig. Trettio personer sitter ineffektiva och väntar på en person. Några minuter senare rasslade det till i dörren och vår VD Mattias kom in tillsammans med en annan kille. Lika ung och lika självsäker uppsyn men inte alls lika elegant. Hans klädsel var nog lika exklusiv men såg slarvigare ut och satt sämre eftersom han bar på alldeles för många kilo för sin ålder.

- Det här är Eric, han kommer i stället för Anton i dag. Mattias presenterade honom och han bevärdigade oss ett litet smil och en blick medan han plockade fram sin laptop och gjorde nödvändiga inställningar på skärmen.

Snart såg vi Antons anteckningar på projektionsduken och påmindes om de tre ben vi skulle stå på.

- Så där ja, då har vi allt på plats. Ja, som sagt jag heter Eric och ska ta över uppföljningen här eftersom Anton har omplacerats. För att friska upp minnet ser ni anteckningarna från föregående möte på projektionsduken.

Tonen och jargongen lät som en kopia av Anton. Det här konsultföretaget som skickar ut dem har förmodligen en drillteknik som stöper alla i samma form, tänkte jag medan han surrade vidare.

- Då skulle jag vilja att ni redovisar vilka idéer som har väckts hos er sedan förra mötet. Han lät som en mässande präst. Det blev en pinsam tystnad.

Agneta gjorde tecken att hon ville säga något och han pekade på henne som en erfaren lärare till en ung elev, fast det i själva verket var tvärtom.

- Det enda jag kan säga är att resultatet inte blev så lovande när vi prövade den här metoden för 30 år sedan, sade hon. Men det är klart då hade vi inte det tredje benet. Miljöaspekten fanns inte med då. Nu är det ju så poppis att blanda in miljö och välgörenhet i marknadsföringen. Man går ut med att 1 krona av varje såld produkt går till välgörenhet och så får man alla blåögda att välja vår produkt före alla andra. I själva verket har man inte gjort någonting för de nödställda det handlar om, för kronan har man lagt in i priset så det är kunden som betalar och företaget får gratis PR på lidandes bekostnad.

Jag ville nästan krypa under bordet. Jag visste att Agneta kunde vara frispråkig men nu var jag rädd för att hon gått för långt.

Snobben som agerade framför oss hörde inte sarkasmen i hennes röst. Han blev entusiastisk och började knappa på sin laptop och plötsligt står det Väg in välgörenhetsaspekten på projektionsduken.

- Det här är en lysande idé, utbrast han och började med ett räkneexempel.

- Säg att vi har 250 000 kunder, så lägger vi på en krona på varan och går ut med att en krona går till något välgörande ändamål. Vi kan säkert hitta en partner i välgörenhetssektorn som är villig att använda vårt namn i sin marknadsföring. Vi når ut dubbelt så långt och får 500 000 kunder. Då har vi fördubblat vår försäljning och vinst utan att vi egentligen gjort någonting och vår samarbetspartner får 500 000. Här talar vi om win win.

Han böjde sig ner och fingrade på sin laptop igen och nu kunde vi läsa om det fjärde benet i lysande bokstäver på duken. 1. Effektivitet 2. Lönsamhet. 3. Miljö 4. Välgörenhet.

- Har vi flera bra förslag? Nu började han bli rosig om sina runda, slätrakade kinder.

Efter räkneexemplet kunde jag inte hålla mun längre.

- Nu har vi alltså blivit fyrbenta, sade jag, då är det passande med en svans också, den skulle jag vilja ge namnet etik, för ni menar väl ändå inte att vi ska  vädja till människors empati och utnyttja lidande människor för att höja vår vinst?

De unga karriäristernas blickar gled fram och tillbaka som om de följde en tennisboll. Med gapande munnar tittade de ena stunden på Agneta och mig och den andra stunden på Eric. Ingen av dem kom sig för att säga någonting.

- Hm, här skulle jag nog säga att det är dags att bromsa, det kan vara olyckligt att splittra upp sig på för många grenar.. började Eric. Han pekade på ordet effektivitet på projektionsduken.

- Det kan bli svårstyrt och ineffektivt om vi spretar åt för många håll 

- Du får ursäkta, men jag ser det som att vi stjäl från de mest utsatta, fortsatte jag.

Nu kom diskussionen igång och det var många som yttrade sig. Jag kunde förstå att någon enstaka var på min sida men de flesta uttryckte åsikter som först och främst handlade om företagets lönsamhet och underförstått deras position på karriärstegen. När jag tittade på Agneta insåg jag att hon hade givit upp och jag följde hennes exempel. Frånvarande hörde jag sorlet omkring mig men jag var inte engagerad längre, mina åsikter vann inget gehör här.

Till slut hörde jag Eric dra en avslutningsfras.

- Nu har det blivit dags att avsluta för i dag men vi har fått igång en mycket intressant diskussion och jag vill uppmuntra er att hålla den levande tills vi träffas igen om två veckor. Då tror jag vi är mogna att besluta vilken inrikting företaget ska satsa på.

Förutom de här samlingarna som kunde vara lite irriterande rullade arbetet i en stilla lunk, utan några större förändringar. Hösten gick som vanligt fort. Man brukar alltid gruva sig efter semestern och tro att hösten ska bli så motbjudande, lång och mörk. Men det är likadant varje år, plötsligt är det advent och hösten har passerat som en ganska färgrik och fin passage.

- Är det inte Minna som går där framme? Leif knuffade mig i armen. Vi var ute för att julhandla och många människor trängdes omkring oss. När jag lyfte blicken såg jag Minna gå tätt hopslingrad med en kille.

- Den killen känner jag. Jag vände mig mot Leif med bävande blick. Medan vi stod och funderade om vi skulle göra dem uppmärksamma på vår närvaro eller inte, kände jag en knackning på axeln. Minna hade redan sett oss.

- Hej Mamma, Vad kul att träffa er, vi skulle just gå och fika, hänger ni med? Det här är Anton, honom måste ni lära känna.

-  Hej Anton. Vi har ju träffats förut. Jag räckte fram handen och försökte dölja hur omtumlad jag var. Han tittade frågande på mig och jag förstod att han inte kom ihåg mig. Minna och Leif hade redan banat sig väg in på caféet för att hitta ett bord och vi följde efter.

I ett hörn mitt under högtalarna där taktfasta tomtemarscher spelades slog vi oss ner. 

- Jag förstår om du inte kommer ihåg mig. Jag vände mig mot Anton, men du jobbar ju med företagsutveckling. Det var du som hade den inledande sessionen på vårt företag men det var innan semestern i somras och sedan har vi haft en annan kille under hösten.

Anton viftade ursäktande med handen och jag kunde nästan ana en rodnad.

- Det där vill jag helst glömma, sade han. Det är inget jag är stolt över. Jag ville ha jobb så snart som möjligt efter skolan och det där var det enda jag kunde få då. Vi var några utvalda som drillades några veckor. Vi fick träna inför varandra och ingen godkändes förrän vi hade precis den jargong som förtaget bestämt. Mina framträdanden var mest teaterspel och jag tyckte det var så pinsamt att spela den rollen så jag såg inte människorna jag hade framför mig. Så fort jag fick positivt på en annan jobbansökan sade jag upp mig. Det var därför jag bara kom en gång. Jag jobbar fortfarande med företagsutveckling men i ett företag med ödmjukare inställning. Nu lyssnar vi in våra kunder och deras erfarenheter innan vi talar. Han log lite generat och det gjorde jag också. Jag skämdes över att jag med min livserfarenhet hade dömt ut en människa efter första mötet.

Jag tittade på Minna, det lyste om henne, hon var lycklig igen.

Vi njöt av ett gott adventskaffe och både Leif och jag kände tacksamhet när vi såg det lyckliga, förälskade par som satt framför oss. 

 

text och foto © Margit Klehn  

 

Som havets vågor.

 

Den sommaren Kjell fyllde femtio år, hade vi dessutom varit gifta i tjugofem år och ville fira ordentligt tillsammans med våra vänner. Kjell har en härlig humor som ofta är förvånande, därför att den alltid dyker upp när man minst av allt förväntar sig det. Han är också den typen som uppskattar skämt, som är på gränsen till oacceptabla, därför kände jag mig nöjd med mig själv och min idérikedom, när jag klistrade igen de två kuverten som jag skulle lämna till lokaltidningen. De innehöll två helt olika annonser. Den första skulle införas redan dagen efter, Texten löd:

All eventuell uppvaktning på min födelsedag, undanbedes vänligen men bestämt. Frugan bortrest.

I stället för blommor, tänk på ett bidrag till hennes resa.

Kjell Dorén

Jag smålog för mig själv, när jag hade lämnat in annonsen och gick över det lilla torgets solvarma kullerstenar, till banken, för att ta ut pengar, som skulle användas till tidernas överraskning. Jag hade hyrt en buss för att frakta alla gäster från vår svenska inlandsstad, till Sejerö i Danmark, som varit vårt sommarparadis i många år. Både Kjell och jag älskar den lilla ön som inte är mer än en mil lång och två kilometer bred på det bredaste stället. Både naturen och öfolket lever på havets villkor och ger ön en karaktär av att vara en fristad, förskonad från omvärldens kaotism. Här brukar jag få inspiration att skriva och Kjell som är konstnär tycker att den här idyllen, med sin kontrastrikedom av både karghet, ymnighet och charm, inlindat i ett gåtfullt havsljus, har flera inspirerande motiv, än hela världen att erbjuda.

Jag ville överraska Kjell, som trodde att han måste vara hemma och fira för vännernas skull, och jag ville ta det här tillfället att få visa våra vänner vår idyll.

Naturligtvis var det omöjligt att rymma alla i vår lilla stuga som inte är mycket större än en båthytt med altaner runtomkring, men jag hade hyrt ett partytält som skulle stå på sluttningen ner mot havet och en cateringfirma skulle ordna ett riktigt stort danskt ”Ta-selv-bord”.

Jag tyckte det skulle bli ett fint tack för alla fina år vi hade haft tillsammans, men först ville jag retas med honom, genom att låta honom överrumplas av den här annonsen, när han njöt sitt morgonkaffe. Jag kunde se honom framför mig, i sin gamla urvuxna plyschmorgonrock, som han aldrig kom sig för att byta ut, med kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra. Ögonen

skulle liksom trilla över glasögonkanten av den första förvåningen, sedan skulle han ta sig samman och säga, med en röst som inte avslöjade ett uns av häpnad ”Var ska du resa älskling?” Jag kände honom så väl efter tjugofem års äktenskap. I två dagar kunde han säkert gå omkring och hålla masken, utan att visa sin besvikelse och när de två dagarna hade gått, skulle han få en ny överraskning vid morgonkaffet, när han läste nästa annons:

Tryckfelsnisse har varit framme, det är klart att jag och Ni, våra vänner, ska vara med och fira Kjell på hans födelsedag.

Ni som önskar delta ring 070-78 11 701

Agneta Dorén

Tänk så roligt att jag har råd att överraska honom på det här viset, tänkte jag när jag stack in bankkortet i bankomaten. Jag hade, efter många års kamp, lyckats skriva en roman som blivit utgiven på ett av de större förlagen, med ett royalty som var högre än jag förväntat mig. Dessutom hade rättigheterna sålts till bokförlag i flera andra länder, så jag hade mera att vänta. För första gången i mitt liv hade jag råd med en rejäl överraskning. Jag njöt av tanken.

Kortet kom snart ut igen, men inga pengar. På displayen fanns ett meddelande: ”Begärd transaktion kan inte utföras”. Det måste vara ett misstag tänkte jag och begärde ett kontoutdrag. När jag fick se det blev jag kallsvettig. Dagen innan fanns ett uttag på etthundratusen kronor redovisat. Jag rusade in på banken för att be dem rätta till misstaget. Där inne var det lika trångt som vanligt, jag tog min nummerlapp och väntade nitton nummer innan det blev min tur. Under väntetiden hann jag bli rejält uppretad och var rent av ovänlig mot kassören när jag begärde rättelse.

- Jag är ledsen”, svarade hon bara, men uttaget gjordes av er man, som ju också har full rätt att disponera kontot, vi kan inte göra någonting åt det.

Jag stod stum en lång stund, visste varken ut eller in, så här hade han aldrig gjort förut, visserligen hade vi tillgång till varandras konton, men han tog aldrig ut på mitt och jag aldrig på hans om vi inte kommit överens om det. Efter att ha avslutat kontot och öppnat ett nytt som bara jag hade tillgång till, satte jag mig i bilen och körde hem. Tankarna malde hela tiden, jag ville finna ett svar. Då drog jag mig till minnes att en kvinna, som inte presenterade sig, hade ringt och frågat efter Kjell dagen innan. Jag hade väl undrat ett tag vem hon var men glömt det ganska snart.

Kjell var ute när jag kom hem, jag skyndade mig in och letade upp hans mobiltelefon. Snabbt bläddrade jag igenom kontakterna, för att se vilka nummer han hade inprogramerade. Där fanns en som hette Karin, som jag inte kände. Tankfullt tryckte jag på uppringningsknappen och lyssnade. Efter två signaler svarade samma röst som jag talat med dagen innan, jag sade ingenting, stängde bara av telefonen, lade den ifrån mig och sjönk ner på en köksstol.

Aldrig förr hade jag känt mig så tom. Jag som hade litat på Kjell till hundra procent. Jag hade trott att han var världens tryggaste velourmake, som såg sitt livs mening i att göra mig lycklig.

När Kjell kom in, satt jag fortfarande kvar vid bordet och stirrade i golvet, jag minns att min blick hade fastnat på ett spindelnät, precis under köksbänken. Jag borde ha städat innan jag reser, tänkte jag, men det hinner jag inte.

Vad har du använt mina pengar till”, frågade jag, och försökte låta så likgiltig jag kunde.

- Jag hade hoppats att du inte skulle hinna märka det, förrän jag hade satt tillbaka dem igen, jag blev tvungen att låna till en sak som jag inte kan förklara nu, men jag kan förklara det snart, svarade han och jag kunde tydligt höra nervositet i hans röst, han som alltid hade en så varm, lugn röst annars.

- Jag bryr mig inte, slängde jag ur mig och reste mig. Jag gick raka vägen till sovrummet, där jag snabbt packade ner de viktigaste sakerna i min väska.

- Jag åker bort ett tag, ropade jag över axeln, när jag krånglade mig ut genom ytterdörren, med resväskan i ena handen och handväskan, laptopen och bilnycklarna i den andra. Jag skyndade mig ut till bilen, så att han inte skulle hinna hindra mig.

- Vänta, vänta, hörde jag honom ropa när jag slängde igen bildörren, men innan han ens hade hunnit ut till postlådan, svängde jag runt gathörnet och i backspegeln kunde jag bara se hans viftande armar över grannens häck. Naturligtvis visste jag att jag inte kunde fly från problemet, vi måste prata om det, men jag ville vara ensam och tänka över situationen först. Jag fattar inte än i dag, hur mina känslor för honom kunde svänga så snabbt. Jag kände inget medlidande med honom, när jag såg honom stå och vifta i backspegeln. bara en egoistisk hämndlystnad. Det är lagom åt honom tänkte jag, han har sårat mig, nu kan han själv få känna hur det är.

Det dröjde inte länge förrän mobiltelefonen ringde, jag brydde mig inte om att svara, jag såg att det var Kjells nummer, han kunde gärna oroa sig, jag hade annat att tänka på. Så snart telefonen slutat ringa tog jag upp den och ringde ett par samtal. Först av allt ringde jag tidningen och avbeställde den andra annonsen, sedan avbokade jag bussbolag och cateringfirma. Jag gjorde det utan att blinka och kände mig, till på köpet, nöjd med mig själv. Jodå, jag är minsann den sortens människa som kan ta itu med saker och ting, tänkte jag, medan bilen rullade längs E4 söderut. Inriktningen var klar, jag skulle naturligtvis till Sejerö, den enda plats på jorden där man kan tänka klart. Jag ville vara ensam och tänka, det kunde kanske ta ett par veckor, eller mer, då skulle hans födelsedag och vår bröllopsdag vara händelser i förfluten tid. Nästa morgon när Kjell läste annonsen i tidningen, skulle det han läste, vara allvar och inget skämt.

Efter ett par veckor hade jag förhoppningsvis samlat mig så mycket, att jag kunde komma med ett konkret förslag till honom, hur vår framtid skulle se ut. Som alltid var det viktigt för mig, att jag fick vara initiativtagaren. Men hur flätar man snabbt upp en fläta som det tagit tjugofem år att skapa? Jag insåg att det inte skulle bli lätt. Ilska, sorg, stolthet och självgodhet kämpade en kamp inom mig. Ibland höll jag ratten så hårt att knogarna vitnade, ibland höll jag knappt i den alls och då märkte jag att mina händer skakade. För att lugna ner mig styrde jag in till en Taverna, jag behövde nog en kopp kaffe.

När jag fått mitt kaffe och hittat ett bord som var någorlunda rent, slog jag mig ner och pustade ut. Bredvid mig låg Dagens Nyheter, jag gladdes åt att få koncentrera mig på världshändelserna ett tag och fly från mitt eget kaos. Ganska snart upptäckte jag att jag hade läst den tidningen förr, den var gammal, det var ju i den tidningen som recensionen av min bok fanns med. Fast jag nästan kunde recensionen utantill, slog jag ändå upp den och läste igen. Jag hade använt mig av pseudonym, för att känna mig mera fri och jag älskade att läsa recensenternas spekulationer i vem som kunde vara författaren. De var säkra på att det var en etablerad författare och så var det bara jag.

När jag druckit mitt kaffe, lämnade jag tidningen uppslagen på recensionen, i förhoppning om att flera skulle se den. På väg ut genom svängdörren började en inre röst tala till mig och påminde mig om vad Kjell hade antytt en gång, att jag kunde vara rätt så självupptagen ibland. Den rösten ville jag inte lyssna på, just nu var det Kjell som stod för alla misstag som kunde begås. Jag skyndade mig ut till bilen, slog på stereon och körde fortare än tillåtet hela vägen ner till Helsingborg. Inte förrän jag körde av färjan i Helsingör kunde jag börja slappna av. Det danska landskapet kändes rogivande med sina smala, krokiga, asfalterade vägar, kantade av vallmo och gulmåra. I Sverige skulle man aldrig asfaltera sådana här vägar, utan att först räta ut och bredda dem, tänkte jag.

På Roskildefjorden lyste solen på de vita seglen, det kändes nästan som om hela Danmark ropade på mig:”Velkomen hertil og glem dine sorger.”

Vindkraftverken stod tätare och tätare ju närmare kusten jag kom, deras vingar snurrade som beskyddande änglar över en vilsen själ på flykt.

När jag äntligen nådde Havnsö hamn, upptäckte jag att Ronden, den lilla bilfärjan som är Sejerös kontaktpunkt med omvärlden, just hade puttrat ut ur hamnen, det betydde en och en halv timmes väntan till nästa färjeavgång.

Efter att ha ätit en ”röd pölse” i korvkiosken och köpt en Berlingske Tidene, gick jag längs båtbryggan för att kontrollera, att vår lilla segelbåt hade det bra i hamnen. Många båtar trängdes i den lilla hamnen och masterna vajade fram och tillbaka, när båtarna

guppade på vågorna. Havsvinden förde med sig en doft av fisk och tång och måsarna cirklade ovanför mitt huvud, i väntan på att fiskebåtarna skulle komma in.

Jag var så upptagen av hamn-och-havs-atmosfären, så jag märkte inte förrän jag var ända framme vid vår båtplats, att båten saknades. Vad hade hänt, vad kunde jag göra åt det? Instinktivt tog jag upp mobiltelefonen och tänkte ringa till Kjell, men så insåg jag att det kunde vara ett av hans trick för att komma i kontakt med mig. Han hade vänner som kunde flytta den. Han visste nog vart jag

ämnade mig. Den glädjen skulle han inte få.

När jag drog mig tillbaka till hamnen för att läsa Berlingske och se om min danska översättning, eventuellt var recenserad än, upptäckte jag en clown som gick runt i hamnen och delade ut flygblad. Det satt redan ett på min bilruta, när jag läste det upptäckte jag att det var en inbjudan till kulturafton på Havnsö kro samma kväll. Ämnet för kvällen var en nyutgiven bok på Gyldendals förlag. Jag blev kall och varm på samma gång, det var ju min bok det handlade om. Jag ville springa bort till clownen och få en förklaring, men det kunde jag inte utan att avslöja min pseudonym. Då blir jag tvungen att stanna här i kväll tänkte jag och flyttade beslutsamt, min bil från färjekön till hotellparkeringen.

Tack och lov, att ingen här vet vem jag är tänkte jag, när det äntligen hade blivit kväll, och jag stod utanför Havnsös charmiga krog, ett vitt korsvirkeshus med halmtak.

Jag tog ett djupt andetag, för att samla mod, innan jag steg in. Innanför dörren blev jag stående och såg mig omkring, jag ville hitta ett hörn, där jag kunde sitta ensam och osedd.

En kypare såg mig och kom springande.

- Vi har reserverat ett bord i närliggande rum, sade han.

Jag skrattade bara och skakade på huvudet.

- Det måste vara ett misstag, svarade jag. Jag har inte beställt bord.

- Heter ni inte Agneta Dorén, undrade han. Eftersom jag inte kunde förneka det, tvingades jag ta hans utsträckta arm och följa med. Han ledde mig till ett bord som var vackert dukat med vit duk och auberginlila servetter, mitt på bordet stod en stor blombukett med ett kort i, den dominerades av blått, vitt och lila, mina favoritfärger, när det gäller blommor.

Full av förundran satte jag mig ner när han drog ut stolen åt mig. Han försvann tyst och snabbt ut ur rummet och lämnade mig ensam med mina frågor.

Så fort jag blev ensam, sträckte jag mig fram och läste på kortet: ”Förlåt mig Nettan, jag älskar dig!” Ingen annan än Kjell kallade mig för Nettan, avsändaren var alltså klar, men hur och varför?

Det dröjde inte många sekunder förrän Kjell kom in och satte sig mitt emot mig vid bordet, med sitt typiskt, nöjda överraskningsuttryck i ansiktet. Jag var fortfarande litet sur och dessutom omtumlad så jag bad inte om några förklaringar.

- Båten är borta, sade jag bara, det kändes lättare att prata om ett gemensamt praktiskt bekymmer, än att börja nysta ut problem.

- Jag vet, svarade han glatt. 

- Bekymrar inte det dig? Jag lät nog ganska trumpen.

- Nej, inte ett dugg, skrattade han, det kommer en ny i morgon, det skulle bli en överraskning till dig på vår bröllopsdag. Jag har köpt den där som du alltid önskat dig. Jag har lyckats sälja några tavlor som täcker kostnaden, men Karin, uppköparens sekreterare ringde i går och meddelade att ersättningen var försenad, det var därför jag tvingades låna av dig. Det var dumt gjort av mig att inte prata med dig först, men jag ville inte förstöra överaskningsmomentet. Kan du förlåta mig?

Aldrig någonsin förr hade jag känt mig så ångerfull och dum. Hur kunde jag tvivla på min robusta, trofasta Kjell, som alltid hade mitt bästa för ögonen? (Som kunde fixa sig en helikoptertransport och t.o.m. klä ut sig till clown för min skull.)

- Jag har avbeställt min överraskning till dig, snyftade jag och förklarade vilka fåniga fantasier jag hade haft.

- Om någon behöver be om förlåtelse, så är det jag som har slagit nytt rekord i självupptagenhet. Kan du förlåta mig? Kjell sträckte ut händerna över bordet och tog tag i mina händer, hans bruna ögon trängde ända in i min själ och jag kände hur hans värme gick genom min kropp, när han förklarade hur mycket han älskade mig.

Maten åt vi snabbt och sedan rusade vi ner till hamnen för att hinna med kvällens sista färja. När vi kom till stugan på Sejerö var den varm efter dagens sol, vi öppnade fönster och dörrar och lade oss att sova i varandras armar. Nyförlåtna som vi var kände vi oss rena som nybadade barn.

Vinden svepte in doft av jasmin och näktergalen lockade till kärleksmöte i lövbuskarna utanför. Vi sov gott ända tills morgonsolen letade sig in och dansade med dammflingorna bredvid vår säng.

Fast det var tidigt, steg vi upp och gick ner till stranden för att ta oss ett morgondopp. Efter badet satt vi tysta, tätt tillsammans på stranden och såg solen, som nyss gått upp över Sejerö, kasta kaskader av glitter över vågorna, som rofyllt skvalpade mot stenarna.

Kjell bröt tystnaden först.

- Äktenskapet är som havet, sade han. Det har ett nytt ansikte varje dag, man kan aldrig beskylla havet för att vara långtråkigt, det ändrar hela tiden färg och struktur.

Jag sög ett tag på orden som han hade sagt. Vattnet som hade sett hela världen och slickat alla stränder kastade lekfullt upp en krabba på mina tår.

- Du har rätt, svarade jag, och kärleken är som allt liv i strandkanten, den kan inte överleva om

den inte hela tiden översköljs av förlåtelse om och om igen.

 

text och foto © Margit Klehn

 

 

Silkespuppan. 

 

Hon såg ut som vanliga mammor, hon jobbade , städade, tvättade och lagade mat som mammor gör. Jag tror att hon också älskade som vanliga mammor men när andra mammor kramade sina barn vände sig min mamma om och lindade varsamt ett varv seg silkestråd runt sin sköra ömtåliga kärlek.

Hon tyckte nog att hennes kärlek inte höll måttet, den var sargad och skamfilad redan från början. Det var ett sådant arv hon hade fått med sig i livet. Hon hade fått lära sig att det som är skört och ömtåligt gömmer man varligt undan så att det inte förstörs, ingen hade lärt henne patinaprincipen, att det finns sådant som blir vackrare ju mera man vågar använda det.

Medan hon spann silkestrådar och skapade en skyddande puppa för det som jag längtade mest av allt efter, försökte jag hitta sätt att visa henne hur älskvärd jag var. Jag letade efter de rödaste klöverblommorna när jag plockade buketter till henne, för jag ville göra henne glad. När jag kom hem med dem log hon mot mig, delade buketten i två delar och satte dem i de gröna väggvasarna i rummet och så vände hon sig om och spann ännu en tråd runt sin puppa.

När jag kröp upp i hennes knä och försökte krama henne, lyfte hon varsamt ner mig igen, kanske behövde hon ha händerna fria för att spinna sina silkestrådar?

Jag blev tidigt en självständig flicka, jag grät sällan så att någon såg det och jag antog en duktig attityd. Vid sexton år flyttade jag hemifrån, jag ville visa min omgivning hur duktig jag var, att jag minsann klarade mig ensam, trodde kanske att jag kunde bli älskad på det sättet men jag var ensam. Jag grät inombords när jag hörde människor runt omkring mig hälsa på varandra. Jag var ensam i en ny stad, det var ingen som hejade på mig, ingen som ens såg mig.

En grå rastlöshet blev min ständiga skugga och jag blev inte tillfredsställd någonstans, trots min antagna fasad av säkerhet. Det var svårt att fullfölja det jag tog mig an och jag upptäckte så småningom att jag var en ”nästanmänniska”. Jag lyckades bra i början med allt jag företog mig men jag nådde aldrig fram. Jag blev nästan bra på så många områden men tröttnade när jag insåg att jag inte kunde bli bäst, hade nog fått för mig att det bara var de perfekta, de som var lyckade som blev älskade.

 

I min jakt på bekräftelse kom jag en dag förbi Roslyckan, ett gammalt pensionat beläget på en lummig höjd med utsikt över en  förtrollande vacker sjö. Det var när jag såg skylten ”Till Salu” som mina visioner började väckas.

Tänk om man kunde driva ett pensionat med inriktning på hälsa för kropp och själ. Hälsosam kost, promenadslingor runt sjön, enklare träningspass på morgnarna. Intressanta föreläsare inom områden som hälsa, välmående och självinsikt. Om jag lyckades med det kunde trasiga människor av min sort komma hit på rekreation och finna sin förmåga att älska både sig själva och andra. Borde jag inte själv uppleva harmoni om jag kunde hjälpa andra att finna den, tänkte jag.

Tankarna malde, den ena idén avlöste den andra, men snart började Realisten inom mig höja sin röst. Hur skulle jag kunna få de lån som krävdes? Hur skulle jag ha råd att anställa rätt personal?…och vad skulle hända om jag bara nästan lyckades? Jag var bekant med Realisten vid det här laget, han kunde ta död på drömmar, han hade gjort det förr. Men jag tänkte att om Realisten är så verklig så att han kan hindra mig så är väl Gud så verklig så att han kan hjälpa mig.

Bakom min självsäkra attityd poppar ibland ”söndagskolguden” upp i mina tankar. När jag vill uppnå drömmar kan jag inte låta bli att be en bön till Gud och det gjorde jag nu också. Sedan lät jag Realisten och Gud överta diskussionen så att jag kunde fortsätta drömma. När dagen för husvisningen var inne smög jag dit. Huset var fullt med folk som trampade runt och synade varenda vrå. Jag upplevde det nästan som att de skändade det speciella hus som hade varit mitt i den vackra saga jag drömt.

Jag började förstå att drömmen var slut nu när jag såg presumtiva kunder knacka på fönsterkarmar och slita upp limmade mattor i hörnen. Med så många spekulanter skulle priset trissas upp och jag kunde förmodligen inte ens få lån till utgångspriset.

Jag gick ändå runt och synade alla rummen och hänfördes av husets charm och den förföriska utsikten. När jag kom ut i trädgården och såg alla välskötta rosenrabatter, syrenbersåer och till och med ett stort magnoliaträd kände jag ett stort lugn. Jag slog mig ner på en gjutjärnssoffa  under den nyutslagna magnolian och andades in stillheten som vilade över området. Men det förtrollade ögonblicket gick snart över i vemod. Det var i den här idyllen som min vision hade kunnat fullkomnas men jag måste se sanningen i vitögat som så ofta förr. Stora drömmar blir sällan verkliga.

De andra besökarna började försvinna och jag drog mig långsamt in igen för att ta en sista titt och lämna besked till mäklaren att jag inte kunde vara med i budgivningen.

Huset var tömt på folk, bara Bob fanns kvar. Jag stötte på honom i köket där han just inspekterade spisen och fläkten. Han såg ut som att han visste vad han gjorde.

- Behöver den bytas ut, frågade jag.

- Nej, den här spisen är prima för matlagning i stor skala, avgjorde han.

Jag förstod att han var kock så jag frågade honom vilken typ av mat han föredrog att laga.

- Nyttokost eller små konstverk på stor tallrik, undrade jag. Han tittade på mig på ett sätt så jag insåg att jag ställt en felaktig fråga.

- Mat ska vara både nyttig, vacker och god, om man inte kan kombinera det ska man inte syssla med mat, ansåg han. Kroppen var välbyggd och han utstrålade en karisma som gav tyngd åt orden. Honom skulle jag ha anställt som kock om det här projektet hade varit möjligt att genomföra tänkte jag sorgset.

- Vad ska vi tro om det här stället då, ska du lägga ett bud, undrade han plötsligt. Min första tanke var att inte svara alls. Inte ska väl spekulanter diskutera budgivning med varandra, tänkte jag, sådant ska gå genom mäklaren. Förvånad över min egen öppenhet började jag ändå berätta om mina spolierade drömmar. Eftersom mitt projekt började kännas som ett luftslott tyckte jag att han kunde få del av min plan. Det kändes skönt att i alla fall få berätta för någon om den vackra tanke jag hade haft.

En försiktig hostning hördes i dörren och vi förstod att mäklaren gärna ville låsa och åka vidare så vi räckte varandra och mäklaren handen och drog oss ut till bilarna.

Bob låg efter mig på grusvägen som ledde ut till den större vägen. Jag såg honom i backspegeln, han höll bra avstånd men plötsligt ökade han farten, körde förbi och stannade med varningsblinkers på. Han ville förstås att jag skulle stanna, jag dividerade med mig själv om han var pålitlig. Medveten om att mäklaren snart skulle komma samma väg beslöt jag mig för att stanna, Jag bromsade in och vevade ner rutan när Bob kom gående emot mig på vägen.

- Förlåt mitt konstiga beteende men jag har fått en idé, sade han. Kan vi diskutera den över en bit mat på min restaurang.

Realisten inom mig försökte höja sin röst och tala om hur oförnuftigt det var att följa med en människa vars existens jag inte ens visste om för en kvart sedan, men jag hade ju överlåtit åt Gud att föra diskussionen med Realisten så jag hade ingen plikt att vara förnuftig nu.

-Det skulle vara trevligt att få se din restaurang, hörde jag mig själv svara.

Det var ett mysigt ställe med hemtrevlig inredning, levande blommor, ljus och linneservetter.

Maten höll gourmetklass och stämningen var fin. Ingen tvekan om att han hade förmåga att skapa atmosfär.

- Är det något i stil med det här du vill skapa på Roslyckan, undrade jag när vi hade ätit en stund utan att han nämnt ett ord om sin idé.

Han tittade hemlighetsfullt på mig medan han torkade sig om munnen med den eleganta servetten.

- Du har en lysande idé som du inte har råd att genomföra och jag har en brinnande längtan att få fullfölja den. Hur skulle det vara om vi slog oss ihop, undrade han.

- Ja, jag menar förstås rent affärsmässigt som kompanjoner, tillade han när jag blev knäpptyst.

Han väntade spänt på mitt svar medan jag i tanken tackade Gud för att han hade vunnit över Realisten, det verkade som om det omöjliga kunde bli möjligt.

- Det är en lysande idé fick jag ur mig till sist.

Efter maten åkte vi tillbaka till Roslyckan och medan vi promenerade runt sjön tog våra planer form. Vi skulle satsa hälften var och lägga ett bud. Om vi sålde våra lägenheter och placerade pengarna i verksamheten skulle banken säkert ge lån till resten. Bob kunde bo i Annexet och för mig räckte det att disponera ett par rum i den östra flygeln. Han skulle ansvara för restaurangdelen och jag för pensionat och programplanering.

 

Planerna gick i lås, vi fick lån, vårt bud antogs och efter en hektisk tid var vi redo att starta verksamheten.

Det var inte fullbelagt från början men vårt koncept visade sig hållbart. Vi blev snabbt kända i allt vidare kretsar och tempot blev högt även om vi anställde mer och mer personal.

Bob var ett lyckodrag. Det var inte bara det att hans matlagningskonst var omtalad, han hade också en naturlig charm och utstrålning som kunde vinna en hel värld. Så snart han fick en stund över lämnade han grytorna och gick ett varv i matsalen. När han pratade och skojade med gästerna höjdes stämningen och det kändes att alla trivdes. Han ägde förmågan att bjuda på sig själv och få folk att trivas.

Jag försökte också vara öppen och hjärtlig mot gästerna. Jag visade mitt intresse för det liv de levde, jag log och pratade med dem men jag kände att det fattades något inom mig. Gästerna upplevde mig nog som den hängivna, utgivande värdinna jag hade bestämt mig för att vara, det var bara jag som visste att det saknades något.

Jag log mot dem, jag sträckte ut mina armar mot dem, mina ögon lyste uppmärksamt på dem men när jag stängde dörren om mig på kvällen kom verkligheten ifatt mig.

De ser inte min oförmåga att älska, de ser inte väggen som finns mellan mig och dem, de har inte känt kylan från isen som uppfyller mig än. Hur länge kan jag lura dem?

Upplevelsen av att jag svek Bob var svårast att bära. Ibland kände jag som om han såg rakt igenom mig, hade han förstått att min öppna attityd var ett spel?

Inför gästerna strävade jag efter att dölja min kyla med spelad värme men inför Bo kändes det tvärtom. Den värme som fyllde mig när jag såg honom, och som kunde ha fått mina inneboende isblock att smälta, förträngde jag.

 

Under hela den här processen gnagde  också mitt dåliga samvete gentemot mamma. I uppbyggnadsfasen av vår verksamhet hade jag tagit mig alltför lite tid för henne. Hon satt ensam i sin lägenhet med en sjukdom som snabbt bröt ner henne. Jag tröstade mitt samvete med att jag i alla fall hade tagit mig tid att följa med henne till lasarettet på alla undersökningar, men några förtroliga samtal över en kopp kaffe blev det aldrig tid till. Det hade kanske varit nyttigt för oss båda men det var en hög tröskel att ta sig över.

- Varför flyttar du inte hit henne, undrade Bob en dag när jag hade berättat att hon blev sämre och sämre. Du kan placera henne i rummet närmast din lägenhet så kan du titta till henne varje dag.

I hans generösa värld fanns det enkla lösningar på allt. När jag tänkt över hans förslag insåg jag hur klokt det var men när vi hämtade hennes saker och flyttade över henne kände jag bävan, skulle vi, två trasiga kvinnor från två generationer klara av närheten till varandra?

Nu kunde jag i alla fall titta till henne flera gånger om dagen och det kändes bra eftersom hennes hälsa snabbt försämrades. Vi talade om väder, vind och hennes hälsa när jag var hos henne men de flortunna silkestrådarna understödde fortfarande distansen mellan oss.

 

När hon nått sina dagars slut satt jag vid hennes sida. Fönstret stod öppet, det var

försommar och det doftade skirt från syrenerna, hennes kropp hade blivit lika späd och

skröplig som den kärlek hon hela livet dolt med silkestrådar.

Jag hade kramat och smekt många människor men aldrig min mamma. Min hand darrade när jag sträckte ut den för att smeka hennes fårade kind. Kanske var det just i den stunden hon slutade spinna silkestrådar, hennes hand, som jag minns som sträv av allt arbete, hade blivit silkesmjuk. Jag kände det när hon sträckte ut den för att möta min. I ett ögonblick av samförstånd var allt förflutet glömt.

Munnen var torr och rösten sträv när hon försökte tala men jag ville inte bryta förtrollningen med något så trivialt som att ge henne vatten. Efter ett par försök tystnade hon och när handen sjönk ner såg jag en underskön fjäril slå ett par lovar runt oss innan den flög ut genom fönstret och landade i syrenbersån.

Impulsivt ville jag sträcka ut handen och fånga den men insåg genast att man fångar inte en fjäril som längtat så länge och äntligen blivit fri.

 

Det märkliga var att just i den stunden började isen smälta, den rann som stora droppar nerför mina kinder och jag kände att jag var mogen att släppa kravet på att själv bli älskad och därmed var jag också fri att älska och visa min omgivning generositet. 

 

text och foto © Margit Klehn

 

Två tomma hål.

 

Mamman var hysterisk.

- Ta bort henne skrek hon som om en det var en orm som slingrade sig på hennes barn. I ena handen viftade hon med en mobiltelefon där man kunde höra att någon förvånat ropade : Vad är det som händer... I andra handen höll hon en nedbrunnen cigarett, den långa korviga askan hotade att träffa vem som helst av oss. Hennes himlande ögon for runt i vida cirklar, det var omöjligt att få kontakt med henne.

Det kändes pinsamt. Allt gick så fort, jag hann inte stoppa Rutan. Plötsligt stod hon bara lutad över sittvagnen och log mot barnet, men vad var det egentligen som var så farligt? Hon log mot ett barn. Kunde barnet ta skada av det? Min Rut hade alltid arbetat med barn och älskade barn. Vi hade planerat att få mycket tid med barnbarnen när vi blev pensionärer. Vi skulle resa, upptäcka nya saker och njuta tillsammans med dem, men ingenting blev som vi tänkt. I stället hamnade Rutan på ett hem för senildementa och min rutin blev att gå och besöka henne varje dag mellan frukost och lunch.

Hon ville alltid att vi skulle gå till den här blommande parken invid dagbarnhemmet. Där brukade vi sitta på en blåmålad bänk, bredvid statyn av stans grundare. Varje dag såg vi föräldrar som skyndade sig för att hinna lämna in barnen på dagis utan att komma för sent till sina jobb. Många hade jobbet i huvudet redan på vägen dit. De flesta pratade i sina mobiltelefoner, en del hade proppar i öronen, förmodligen för att ha händerna fria att gestikulera med samtidigt som de rullade vagnen framför sig. Om de inte pratade gick de och knappade på sina mobiler, de kanske läste i kalendern eller skickade SMS.

Nu kände jag spänningen i Rutans kropp, hon var stel som en pinne när jag lade armen om hennes axlar och varsamt försökte leda bort henne.

Hon tyckte inte om att jag hade bett den unga mamman om ursäkt för beteendet.

- Jag gjorde rätt, sade hon när vi satt på bänken igen och såg mamman skynda vidare. hon puttade vagnen framför sig med magen medan hon tände en ny cigarett och klämde fast mobilen mellan örat och axeln.

- Men Rutan lilla, man kan inte bara rusa fram så där vet du väl. Jag försökte tala lugnande till henne, hela tiden med armen om hennes

axlar. Jag hade lärt mig att det var bästa sättet att känna när hon slappnade av och blev lugn igen. Fortfarande var hon som en spänd sträng.

- Det var bara två tomma hål, muttrade hon och jag förstod ingenting men det hade jag börjat vänja mig vid. Det var inte så mycket av det

hon sade som jag förstod numera.

- Jaså menar du det, svarade jag bara. Jag brukade försöka hitta ett allomfattande svar så att vår samvaro ändå på något sätt skulle kännas som ett meningsfullt utbyte. Jag ville verkligen förstå och ibland tyckte jag mig ana vad hon menade, vi hade ju varit ett par i 50 år och jag visste vilka hennes hjärtefrågor var och hur hon brukade tänka.

Jag älskade fortfarande Rutan trots muren som sjukdomen långsamt byggde upp emellan oss. För mig var hon inte en senil lolla. Jag såg henne fortfarande som den hon var när vi träffades. Hon var skarpsint och hade en lite annorlunda torr humor. Förmågan att sätta sig in i andra människors livssituation och visa förståelse var nog hennes allra starkaste sida, och kanske fanns det något kvar av den sidan hos henne fortfarande. Hennes tillstånd varierade från dag till dag, vissa dagar kunde vi känna kontakten som förr och andra dagar var hon helt borta, men hon var fortfarande vacker och hon hade inte tappat känslan för att vårda sitt yttre. Sina smycken ville hon ha på varje dag och hon valde alltid de smycken som passade bäst till kläderna för dagen. När hon tittade sig i spegeln gled händerna automatiskt upp för att rätta till de hårtestar som fallit snett och hon knöt fortfarande halsduken med samma finess som hon alltid gjort.

Flera föräldrar passerade förbi med sina barn, mer eller mindre stressade och jag kunde märka på Rutans kroppsspråk att hon spände sig mer när vissa gick förbi och slappnade av när andra passerade.

En ung pappa som vi hälsade på varje morgon brukade nynna visor och läsa rimmande ramsor med sin son. Det glittrade i pojkens ögon när de tittade på varandra och hans skratt lät så kluckande gott. De brukade alltid göra en paus i sina ramsor och hälsa på oss. Då kunde jag märka att Rutan mådde bra. Hela hon log mot pojken och han log tillbaka.

- Du lilla Rutan, tänk om jag kunde tränga in i din tankevärld och höra vad du tänker, jag är säker på att du har något klokt och viktigt som du vill få sagt men vi kan inte höra vad du menar. Jag drog henne närmare intill mig och kände att hon sakta slappnade av i mina

armar.

(-Förklara och förklara. Vårdpersonalen tjatar om hur jag tänker, de lägger ritblock framför mig och ber ber mig uttrycka vad jag vill och de pratar jollrande med mig som till ett barn och nu börjar Bert också. De tror att jag har blivit tokig men det är ju bara så att jag lever i en annan värld. De orden de använder finns inte i min värld. Jag använder en del av deras ord ibland för att göra dem nöjda men då skakar de bara på huvudet som om de inte fattar någonting.

Jag ser saker som människor i den stressade världen inte kan se men jag kan inte förklara det eftersom det inte finns några ord för det. Vem som helst borde väl kunna se att barn far illa när föräldrarna inte har tid att titta på dem. De har sina barn framför sig när de går men de tittar inte på dem, de pratar inte med dem, de ler inte ens mot dem. De pratar hela tiden i sina mobiler, de viftar med händerna och himlar med ögonen åt alla håll, i himlen, på trädtopparna, på vägen och allt omkring men de ser inte barnet. Det är klart att barnens ögon blir stora tomma hål. Föräldrarnas blick skulle ju tränga in där, den skulle nå ända in till själen och värma dem, den skulle fylla deras blick med kärlek.

I dag kände jag att jag måste ge det stackars barnet lite uppmärksamhet och visa att det fanns någon som såg henne men oj vilket väsen det blev. Barn ska skyddas från ”farliga tanter”. De ska ha skyddsutrustningar och bo i bevakade fästningar. De ska omhändertas av välutbildade pedagoger och vistas i rum utan sköna detaljer. Det får inte finnas någonting i deras omgivning som kan skada dem och man ska aldrig behöva säga aj, aj, för att det finns saker som kan gå sönder eller skada. Allt detta är viktigt men vanlig hederlig kärlek och omsorg det är inte alls viktigt. Tänk jag tror att barn mår bättre av att ha lite skrubbsår, de klarar det om det bara finns ett knä att krypa upp i och en varm blick som kan förenas med deras hungrande blickar.

Hur säger man det här med orden som används i deras värld?)

En pappa cyklade förbi med ett sovande barn som hängde över kanten på cykelsadeln och ett barn cyklade själv bredvid på en cykel med stödhjul och en hög flagga längst bak. Bägge barnen var utrustade med hjälm men av någon anledning var inte pappan det. Även hans mobil ringde strax efter att de passerat oss, han började gräva i fickan för att hitta den och var nära krocka med en mötande cyklist men lyckades väja i sista stund och var nära att vingla på sin egen son.

- Deras själar måste utrustas med hjälmar, skyddsglasögon och knäskydd! Hon tittade uppfordrande på mig och jag märkte genast att hennes magra kropp stelnade till i min famn.

- Kanske det, svarade jag medan jag grubblade på hur i hela världen hon tänkte. Jag kände att det fanns en tråd i hennes funderingar men kunde inte nysta upp den.

Jag reste mig upp och tog henne i handen.

- Det är dags för oss att gå tillbaka nu. Om vi går genast hinner vi ta en kopp kaffe tillsammans, vad säger du om det Rutan. Jag lyckades avleda hennes tankar, hon reste sig, stack sin arm under min och följde med.

- Jag ska rita en hjälm och ett par skyddsglasögon nästa gång de ger mig ett ritblock. Hon suckade nästan förnöjt.

- Tror du att de förstår det?

- Absolut, svarade jag men förstod inte alls.

När vi kom tillbaka till ”hemmet” hann jag precis hälla upp var sin kopp kaffe åt oss innan föreståndarinnan bad att få prata med mig. Hon vinkade åt mig att följa efter in på hennes kontor. Det verkade bråttom så jag insåg att det var lika bra att låta kaffet kallna. Hon var noga med att stänga dörren så fort jag hunnit innanför. Med en gest visade hon mig att jag kunde sitta ner i den slitna besöksstolen.

- Vi har fått problem, suckade hon.

- Jaså, svarade jag och hur kan jag hjälpa till?

- De har ringt från Stadparkens barndaghem och bett oss se till att Rut inte sitter i parken på morgnarna. Skulle du vilja vara snäll och se till att ni tar era promenader någon annanstans, annars kan vi inte låta Rut gå ut ens i ditt sällskap. 

Jag, som annars är av den lugna sorten kände svetten sippra fram i pannan, jag visste att Rutan inte ville gå någon annanstans än till den blå soffan.

- Av vilken anledning? frågade jag.

- Föräldrar har upplevt obehag av att hon stör dem och så kan vi naturligtvis inte ha det, eller hur?

- Är det mer än en förälder, undrade jag.

- Det har ingen betydelse. Upplever de det störande så måste vi samarbeta. Hennes ton blev skarpare.

- Naturligtvis, var det något annat?

- Nej, jag hoppas du förstår situationen. Hon öppnade dörren och jag gled ut så lugnt jag kunde utan att visa hur upprörd jag var.

Rutan hade inte rört sitt kaffe när jag kom tillbaka. Hon satt och grät. Jag hällde ut både mitt och hennes kalla kaffe i en jättelik monstera som stod i hörnet, sedan smekte jag henne på kinden och ville trösta henne men då kom personalen och ledde henne till matsalen så jag fick lämna henne och gå, ingen av oss mådde bra.

När jag kom hem slog jag på Rutans dator. Jag skämdes över att överskrida den tysta integritetsöverenskommelse som vi följt under alla år men jag kände att jag måste försöka förstå vad det var som var så viktigt för henne.

Hon hade skrivit dagbok där men den öppnade jag inte, någon måtta får det ändå vara tänkte jag.

Jag sökte vidare och upptäckte till min förvåning att hon jobbat på en avhandling och hade hunnit med att skriva drygt 300 sidor. ”Barns emotionella utveckling”. Det hade hon aldrig berättat för mig. Vid sidan om sin lärartjänst hade hon tagit flera distanskurser vid universitetet men jag trodde mest att hon gjorde det för skojs skull, som ett tidsfördriv.

...vi får inte glömma att det är dagens barn som styr världen om 30- 40 år. Om barnen inte tillåts utveckla sin empatiska förmåga riskerar vi skapa en kylig atmosfär för kommande generationer... barnets öppna ärliga blick måste få ett gensvar från de närmaste som når ända in i själen. Endast trygga människor kan skapa en trygg värld...

Allt föll på plats. Det här var naturligtvis det som rörde sig i hennes hjärna fortfarande.

Hon satt helt apatisk i sin fåtölj när jag kom nästa dag. Blicken vilade på golvet framför hennes fötter.

- Nu ska vi ta vår morgonpromenad Rutan. Jag försökte låta hurtig fast jag var  besviken över att möta henne i det skicket. Jag hade gått hemifrån upprymd och förväntansfull. Det skulle bli spännande att se om hon kunde ta in att jag hade hittat en väg in i hennes tankevärld.

- Du behöver jacka och halsduk för höstvinden börjar bli sval men det är skönt ute. Jag pladdrade på medan jag plockade fram hennes kläder. Hon tittade upp men blicken var likgiltig.

- Vi kanske ska hitta en ny promenadväg i dag, fortsatte jag och försökte knyta halsduken på henne. Då reste hon sig upp och tittade sig i spegeln. Naturligtvis fick hon lov att rätta till halsduken.

- Kom ihåg vårt samtal i går, sade föreståndarinnan när vi passerade hennes dörr. Jag låtsades inte höra. Man hör ju inte så bra när man är pensionär, eller hur?

Ute på trappen tog jag Rutan under armen och pekade åt motsatt håll mot vad vi brukar gå.

- Jag skulle vilja visa dig skogsdungen där borta med alla underbara höstfärger. Jag hade stålsatt mig för att klara hennes protester men inget av mina argument behövdes. Hon följde snällt med och hennes blick började sakta livas upp när hon såg de brinnande buskarna.

Bänken var inte blå och det fanns ingen staty och inga stressade barnfamiljer som skyndade förbi men vi slog oss ändå ner och beundrade lönnen som bredde sin stora krona över oss.

- Vem skyddar barnen nu? Hon tog ett orangerött lönnlöv och smekte

sig själv på kinden med det.

- Det tror jag att din avhandling ska göra, svarade jag. Förlåt mig, men jag har öppnat din dator och läst den. Jag satt uppe till två i natt. Jag är fascinerad, du har gjort ett fantastiskt jobb. Jag tror att den skulle kunna utges i någon form, skulle du vilja det?

Hon log och lutade sig mot mig på samma trygga sätt som hon brukade göra innan hon försvann in i sin egen värld.

- Jag ska ge några exemplar till Stadsparkens förskola också, lovade

jag.

- … Förr var barnet centrum i föräldrarnas värld när de promenerade, deras blickar förenades och de log mot varandra och samtalade om allt de såg omkring sig. Det var en stund av samförstånd, men med dagens teknik och tilltagande effektivitet blir promenaderna bara en transportsträcka där föräldrarna inte hinner uppmärksamma barnet. Barnet sitter ensamt medan föräldrarna redan har börjat sin arbetsdag gående. Vad kommer den här utvecklingen att få för betydelse för barnets psykiska hälsa och trygghet...

Jag citerade hennes egna ord som jag kunde minnas dem. Hon sträckte sig mot mig och lät lönnlövet hon hade i handen smeka min kind.

Jag hade nått in i hennes värld.

 

 

 text och foto © Margit Klehn

 

 

 

Smultron och timotej  (2:a pris i Skrivarsidans novelltävling 2015)

 

Vindarnas stråkar ven i sommarljumma dungar. Småfåglarnas lätta pizzicatotoner dansade över ängarna. I dikeskanten vid nyslagen äng gick flickan med sitt timotejstrå.

Knästrumporna korvade sig vid anklarna, den röda hemstickade koftan var felknäppt och hårrosetten gled sakta nedåt vid varje guppande steg. Då och då böjde hon sig ner, plockade ett smultron och trädde upp det på stråt. Hon sög in doften från mogna bär och torkat hö och njöt. Med tre fyllda strån vände hon om och gick hemåt..

 

Drömbilderna var klarare och verkligare för henne än den starrbeslöjade verklighet hon såg genom fönstret. Här vid fönstret brukade hemtjänstpersonalen placera hennes rullstol när de hade microvärmt och serverat henne en av de sju plastförpackade maträtterna som varje måndag ställdes i hennes kylskåp. Tårar rann stilla nerför kinderna och en genomskinlig droppe hängde från näsan. Hon hade en näsduk i handen men ägde inte längre förmågan att lyfta handen och använda den.

Klockan tickade taktfast på väggen bredvid henne, den var stor och anskrämlig men barnen hade förärat henne den i all välmening. Med så stora siffror kunde hennes skumma syn tyda tidens gång.

Två timmar skulle det dröja innan någon skulle komma och snyta henne. Blicken gled långsamt förbi pelargoniorna, som dottern Py så omtänksamt placerat på hennes fönsterkarm. På en stubbad åker låg vita, plastinpackade höbalar placerade, en joggare med hörlurar i öronen och svettband i pannan kämpade sig taktfast fram i värmen. Allt det här var overkligt för henne, hon gled långsamt fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Vilket som var vilket kunde hon inte längre avgöra.

 

..därhemma stod fönster och dörrar öppna, tyllgardiner smekte pelargonior och streptokarpus när de fladdrade i vinden. Det doftade nybakat så mamma kunde inte vara långt borta.

Hon gick in, drog en köksstol till bänken, klättrade upp och tog en tallrik. När hon tömt sina bär på tallriken fyllde hon på med gräddmjölk. Tallriken tog hon med sig ut och satte sig på kökstrappan. Medan hon blundade och njöt av smultronsmak och solvärme kom huskatten och strök sig mot hennes bara ben..

 

Tårarna på kinden hade torkat, hon log vid tanken på en smekning. Det var inte så ofta hon kände någon beröring numera, de verkliga drömmarna som kom och gick blev en befrielse i tristessen.

Hur länge var det sedan någon besökte henne sist? Tidsbegrepp hade börjat bli svåra att hantera, trots den påträngande klockan de hängt på hennes vägg, dagar och nätter som kom och gick flöt in i varandra. Middagslur eller nattsömn? Vilket som var vilket betydde inte så mycket längre.

Py var det nog som besökte henne sist. Hon var snäll men verkade alltid stressad. Känslan av att vara ett personifierat problem som måste lösas snabbt, infann sig nästan alltid när dottern kom på besök.

Bo var mer avslappad, han hade inte den där effektiviteten som sin syster men hade i stället problem med att komma sig för med saker. Det var väl därför han kom så sällan. De två barnen var olika.

Hon kom ofta på sig själv med att sitta och längta speciellt efter att få se Bo. Den där joggaren hon såg nyss påminde om honom men det kunde inte vara han, då skulle han ha kommit in. När hon satt där vid fönstret och drömde hände det ofta att önsketänkanden formade dem hon såg till dem hon längtade efter att se.

Nu föll blicken på en spräcklig katt som smög över gräsplanen, det ryckte i fingrarna, hon längtade efter att smeka.

 

..varsamt smekte hon katten och skrattade lätt åt hans högljudda spinnande, mjölken som blev över på tallriken, när hon mosat de aromrika bären mellan tunga och gom, ställde hon ner på marken. När hon reste sig och gick hörde hon kattens lapande ljud bakom sig.. 

 

- Har du besökt mamma på länge? Bo kände sig nedklubbad av Pys uppfordrande röst. Du vet jag har många möten den här veckan, vi är en man kort på jobbet och jag måste hinna ordna båten och handla det som behövs innan semestern. Mamma frågar alltid efter dig när jag är hos henne, det är som att hon inte märker att jag finns där. Telefonen glödde som en örfil mot hans öra. Hon hade nog rätt, det var länge sedan. Det var så mycket som tog hans tid

- Jo, jag har tänkt att jag ska titta in till henne i kväll men jag måste ta min joggingrunda först, har fuskat lite för mycket på sista tiden och det går inte nu när grillkvällarna närmar sig. Tvätta bilen måste jag också göra men sedan...

 

Hon hörde ljud i trapphuset, kunde det vara någon av barnen som kom? Hon väntade ivrigt men stegen passerade hennes dörr och fortsatte till nästa våning. Öronen som förberett sig på att ta emot nya intryck fortsatte söka i etern efter nya ljud men det var bara tystnaden som ekade mellan klockslagen.

 

..Tankfylld gick flickan mot stranden. Hårbandet guppade fortfarande taktfast vid varje steg. Rosetten hade lösts upp och nu hängde de två ändarna som vissna strån. Vågorna kluckade mot stenarna. Sjögräset följde vågornas gång fram och tillbaka. Hon fortsatte framåt, hoppade från sten till sten. Hårbandet tappade sitt grepp och föll i vattnet, hon böjde sig ner för att fånga det men vågorna förde det längre och längre bort, hon sträckte sig för att nå det..

 

Hon såg ljus, kände sol och värme, doft av hö och smak av smultron. Hon hörde vågor klucka och stråkar som ven över ljummet sommarlandskap. Hemtjänstpersonalen fann henne framåtlutad i rullstolen med ett leende på läpparna.

- Vi får ringa läkare men det är nog för sent, hon har ingen puls. Jag tar läkaren om du ringer hennes barn. Två unga flickor hade det här arbetspasset, osäkert följde de sina instruktioner.

- Ska man inte ringa polis också när någon dör i sitt hem?

- Varken dottern eller sonen svarar.

- Läkaren kommer snart.

Bo hörde samtalet när han klev in i hallen.

- Vad har hänt?

- Vi tror att hon är död.

Han gick fram till sin hopsjunkna mamma och tog hennes hand, den var sval men inte kall, det kunde inte vara länge sedan det hände.

- Jag joggade förbi här för en stund sedan, hon kanske levde då. Tänk om jag hade gått in. Nu får hon ingen glädje av de här. Han plockade upp ett timotejstrå med smultron och lade det i sin mammans döda hand. Jag ville överraska med hennes favoritdofter men kom för sent. Rösten lät ynklig. Han tittade bedjande från den ena flickan till den andra och sedan fastnade blicken på den hånfulla väggklockan men tiden gick inte att vrida tillbaka.

- Din syster svarar inte i telefon, upplyste flickorna honom om.

Han tog upp sin mobil och skickade ett sms.

- Du måste ställa in ditt möte i kväll! Mamma finns inte mer.

När Py kom låg mamman placerad i sängen. I händerna som var placerade på bröstet låg ett smultronträtt timotejstrå.

Py tände ett ljus på det lilla spetsduksprydda bordet. Bo iakttog henne när hon tyst mumlade bönen som mamma brukade läsa för dem vid sovdags.

 

Det går en ängel runt vårt hus

hon bär på två förgyllda ljus

Hon har en bok uti sin hand

Så somnar vi i Jesu namn.

 

 

Mamman hade fortfarande ett mjukt leende på sina läppar och det doftade svagt av smultron och timotej.

 

 

text och foto © Margit Klehn

 

 

 

 

 

Vunnit pris i ALLERS STORA NOVELLTÄVLING 1997 På den tiden skrev jag under pseudonym

 

Där Daggkåpan blommar. (av pseudonymen Git Engmar.)

 

Jag kan fortfarande inte begripa, vad det var som hände den där sköna försommardagen när jag skulle gå ut och hämta posten. Solgäntan, som min röda stuga kallas, där jag har bott i femtiofem år, allt sen Ivar och jag var nygifta, ligger en liten bit från stora vägen, så jag brukar alltid ta käppen med när jag går till postlådan. Jag har fått det besvärligt med höfterna på sista tiden, därför är det är skönt att ha någonting att stödja sig på. Min dotter Irma, som är lite överbeskyddande har skaffat mig en rullator som hon vill att jag ska använda, men jag tycker att den är mest till besvär, den går trögt på grusgången.

Som vanligt var det bara en räkning och lite reklam i lådan, så jag kommer ihåg att jag var lite sur, när jag slängde igen locket, men det gick över när min blick följde grusgången upp mot huset och jag såg att den kantades av försommarens alla härliga blommor.

Fast mina ögon börjar bli lite skumma, kunde jag tydligt avgöra att både Humleblomster, Mandelblom, Liljekonvaljer och Violer fanns där redan, men Daggkåpan som alltid varit min favorit var lite svårare att urskilja, bland allt det andra gröna. Det var väl antagligen för att förvissa mig om att Daggkåpan fanns där i år också som jag gick olovligt långt ut på kanten och när jag sträckte ut käppen för att böja undan lite av det långa gräset, tappade jag balansen. Jag kände en skärande smärta som rusade ifrån höften ner genom benet. Antagligen svimmade jag av en stund. Jag minns att jag vaknade av att någonting kittlade mig på näsan. När jag försökte vifta bort det, som om det hade varit en mygg, märkte jag att det var en daggkåpa som vajade i vinden. Jag blev glad, fastän jag hade en fruktansvärd värk i höften. Med armarnas hjälp försökte jag släpa mig mot huset. Medan jag kämpade på, kände jag smärtan, inte bara i kroppen utan ännu mer i själen. När min otympliga kropp krossade

både Humleblomster och Daggkåpor under sig, kände jag instinktivt att jag också höll på att krossas. Snart skulle Irma komma, det visste jag, hon tittar in på lunchrasten varenda dag. Hennes första ord skulle bli, ”Lilla, älskade mamma Flora, nu måste vi ordna en plats på Servicehemmet åt dig.”

Jag ville inte varken till sjukhuset eller ”Hemmet”. Dumt namn för resten. Hemmet, det är Solgäntan, min egen röda stuga, där Ivar och jag har kämpat tillsammans. Där har vi varit lyckliga och älskat, där har vi fött och fostrat våra barn. Där har vi gnabbats och gnällt i fattigdom och svårigheter. Fast jag var irriterad på en del av Ivars egenheter ibland, så blev det tomt när han gick bort. Jag ville inte lämna stugan där hans atmosfär fortfarande

fanns kvar. Solgläntan och jag hörde ihop, precis som Ivar och jag hade hört ihop, precis som Humleblomster och Daggkåpa hörde ihop.

Det gick som jag trodde, Irma kom och handlingskraftig som hon är, så dröjde det inte länge förrän både ambulans och läkare var inblandade. Jag undersöktes både på längden och tvären men hur de än försökte så kunde de inte hitta något brutet. Mina utslitna höfter värkte litet mer än vanligt, det var allt. Skönt tänkte jag, då får jag åka hem igen, men Irma tillsammans med mina pojkar Kjell och Arne, och läkaren var envisa och hur de bar sig åt vet jag inte, men de lyckades hitta en ledig plats på Servicehemmet och dit skulle jag föras, vare sig jag ville eller inte.

- Det blir bara ett tag,lilla, älskade mamma Flora, tills du blir bättre” lovade Irma. ”Du förstår väl att vi gör det här,för att vi älskar dig.”

Jag gav upp, jag log mitt vackraste leende och bedyrade att jag älskade dem allihop för deras omsorg. Det var ju det de ville höra, men innerst inne tänkte jag, att de är nog inte ens så intresserade av mig, så att de ser min oförmåga att älska. De vet inte att mina älskarceller är döda och har klumpat ihop sig till en torr askhög någonstans i mitt djupaste djup. Det enda som skulle kunna liva upp dem igen var livet tillsammans med Humleblomster och Daggkåpor, men när jag skulle anses färdigbehandlad och skulle få komma tillbaka till Solgläntan var nog deras tid förbi.

Irma och mina sonhustrur hade varit hemma och plockat ihop lite kläder och saker åt mig som de tyckte att jag kunde behöva på servicehemmet. De ville packa upp åt mig också men det tillät jag dem inte att göra, jag ville få iväg dem så att jag fick vara ensam med min sorg. När de motvilligt hade dragit sig undan, med ytterligare bedyranden om att de älskade mig, började jag packa upp. De hade inte tagit med några av mina vardagskläder

som jag trivdes allra bäst i, bara fina klänningar som jag sällan använder. Jag skakade dem försiktigt för att släta ut alla skrynklor, innan jag hängde in dem i garderoben och när jag gjorde det, kändes det som om sorgen,som jag hade tagit för vana att skrynkla in bakom mina skrattgropar, också slätades ut. Plötsligt blev den för stor för att få plats där bakom, den blev större och större, steg uppåt och pressades ut genom ögonen. Stora

våta droppar rann i hudens torra fåror, jag kunde inte se vad jag höll på med längre och förresten värkte höften så illa, så jag lämnade allt i en hög på golvet och sjönk ner på sängen. Det dröjde inte länge förrän jag somnade.

När jag vaknade hörde jag underbar violinmusik, en fridfull stämning vilade över rummet, jag trodde nästan att jag hade passerat gränsen men så kände jag värken i höften och förstod att det inte var så. Långsamt började jag vakna till. Jag drog mig till minnes vad som hade hänt och förstod varför jag befann mig i ett främmande rum med en klädhög på golvet, men varifrån kom violinmusiken? När jag lade örat mot väggen hördes det tydligare. Det verkade nästan som ett välkomnande, vem kunde det vara som visste att jag tycker så mycket om Mats Pålssons ”Visa vid vid vindens ängar”.

Försiktigt satte jag mig upp på sängkanten. Med viss möda lyckades jag resa mig och ta några haltande steg.Utan att kunna kontrollera mig själv drogs jag mot dörren och öppnade den.

Det är tur att Irma inte ser mig nu, tänkte jag när jag stod ute i korridoren och hade bestämt mig för att knacka på hos violinisten. Hon har ärvt Ivars kärva sinnelag och tycker inte att man ska besvära folk i onödan. Om hon såg mig nu skulle hon nog i viskande ton börja tala om senilitet.

När jag knackade på dörren tystnade musiken och en mansröst svarade ”Kom in”. Jag började känna mig litet osäker i det här skedet, rent av fånig till och med, men gjort var gjort, nu var jag tvungen att fullfölja det. Långsamt tryckte jag ner handtaget och lät dörren glida upp.

På en karmstol med högt ryggstöd satt en stilig man med fiolen vilande i knät. Jag blev förvånad, han såg inte alls ut som jag hade föreställt mig att ”servicehemsinvånare” skulle se ut. Hans byxor var välpressade och helt klart av fin kvalitet. När han lyfte upp det ena benet över det andra kunde man se en liten Musse-piggfigur på hans strumpa och till det bar han Aristokratskor. Fast det var mitt på blanka vardagen hade han slips på sig, på den fanns minsann samma lilla Musse-piggfigur som på strumporna. Det såg lustigt ut på en så förhållandevis gammal man men det lättade upp stämningen på den i övrigt strikta klädseln, med blå-vitrandig skjorta och V-ringad tröja. Håret var välkammat, bortsett från en liten test som uppenbart var van att göra som den ville.

Jag tror att det var den lilla hårtesten, tillsammans med hans spjuveraktiga blick,som genast fick mig att förstå att jag stod framför en humoristisk man.

Plötsligt vaknade jag upp och insåg att jag hade stått och stirrat på en främling en lång stund utan att ha sagt ett endaste ord. Vad skulle karln tänka om mig? Instinktivt började jag känna att jag ville göra intryck på den här mannen. Jag skänkte min dotter och mina sonhustrur en tacksamhetens tanke för klänningarna de packat ner, jag kanske skulle använda dem ändå. Men inte framstår man som någon intressant person genom att knacka på någons dörr och sedan stå och tiga.

- Goddag, jag heter Flora Persson och är din nya granne, fick jag ur mig till sist. Mannen reste sig upp och lade ifrån sig fiolen, försiktigt som om den var ett spädbarn som inte fick väckas.

- Jag heter Jakob Älvskog, sade han när han sträckte fram handen och hälsade. Han önskade mig välkommen till ”Hemmet” och bjöd mig att sitta ner i den stol där jag nyss sett honom sitta. Själv drog han ut en av pinnstolarna som stod runt bordet och satte sig på. När han gjorde det, föll min blick på bordet. På en välpressad duk stod en vas med Humleblomster och Daggkåpa. Jag började ana att jag mött en tvillingsjäl.

För att få en naturlig fortsättning på samtalet, talade jag om för honom hur mycket jag tycker om Mats Pålssons visor och hur glad jag blev när jag hörde honom spela.

- Det lät som en vind över vindens ängar, när du hanterade stråken, sade jag, och märkte för sent, att jag nästan fick en opassande inlevelse i rösten, men jag tror att han förstod vad jag menade.

När jag lyckades slita blicken från blombuketten på bordet och tittade upp på honom märkte jag att det glimmade till i hans ögon.

- Kan det vara så att vi har en gemensam förkärlek för poesi, musik och naturupplevelser, undrade han.

Vad skulle jag svara på det, jag kunde ju inte annat än hålla med honom, och utan att tänka mig för svarade jag ja, när han undrade om jag ville följa med honom,någon gång, på en av hans dagliga vandringar i ”björklövssalen” nere vid sjön. Inte förrän jag hade tackat ja, kom jag ihåg att jag ju faktiskt var i det närmaste invalid men Jakob lovade att ordna fram en rullstol. Han hade tumme med personalen påstod han och jag såg ingen anledning att tvivla på det.

Morgonen därpå väcktes jag tidigt av en solstrimma som letat sig in genom en springa i persiennen. Jag fylldes av en behaglig känsla och kände mig nästan ungdomligt upprymd när jag steg ur sängen. Värken i höften betraktade jag mera som en bisak.

Medan jag letade i garderoben bland klänningarna, som jag till slut hade lyckats få på plats, visslade jag ”vår” melodi. Jag bestämde mig för en prickig klänning med tillhörande enfärgad jacka. Jackan tog jag inte på direkt, den lade jag inom bekvämt räckhåll, på en stolskarm. Jag ville att den skulle vara lättåtkomlig, ifall att Jakob kom för att ta mig med ut redan i dag. Vädret var passande för en utflykt, jag kunde inte låta bli att hoppas.

När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningen, började jag pyssla lite. Jag ville att rummet skulle få lite mera av min prägel över sig, men det var inte lätt, jag saknade mina pelargonior och buketter med vilda blommor. Jag hade i alla fall en duk och ett par ljusstakar med, jag plockade fram dem och tog ett par steg mot dörren, för att se hur det tog sig ut. Då hördes en försiktig knackning på dörren.

Som jag hade hoppats stod Jakob där. Han log mot mig med sin spjuveraktiga blick.

- Limousinen är framrullad, sade han och gjorde en gest mot rullstolen som stod bakom honom.

Gruset knastrade under hjulen när Jakob körde mig i rullstolen, genom den herrgårdslika allén som ledde ner till en fint utsirad järngrind, höga grindstolpar av sten inramade den. Att det var så vackert på baksidan av servicehemmet, hade jag ingen aning om. Det här ser man inte alls när man kommer med bil till stora ingången.

Jakob berättade för mig att det här en gång varit en herrgård och att marken ner mot sjön, som nu var ängsmark en gång varit odlad. Han var född och hade bott det mesta av sitt liv på andra sidan sjön.

Den tunga grinden gnisslade och knarrade, när Jakob öppnade den. Morgonsolen som silat sitt ljus genom det sirliga mönstret och bildat en vacker skuggbild på grusgången, slog nu emot oss i sin fulla kraft, som om den ville visa, hur det vi vagt anar, kan bli vårt fullt ut om vi öppnar våra sinnen på vid gavel.

Framför oss bredde en bedårande vy ut sig. På ängarna som sluttade ner mot sjön, fanns ängsblommor av alla slag, daggkåpor och humleblomster trängdes i dikeskanten, precis som hemma vid Solgäntan. Vinden susade varsamt fram och förde blommornas doft till min känsliga näsa. Stigen var lätt gräsbevuxen nu, rullstolen gled tystare fram och vi kunde höra både fåglarnas och vindens musik. Ingen av oss ville störa den finstämda konserten, jag tror att vi båda kände vördnad inför det mästerverk som vi kunde uppleva med alla våra sinnen.

Inte förrän vi kom ner under björkarnas tak, nästan nere vid strandkanten, började vi samtala igen.

- Kom, sade Jakob och sträckte ut armen mot mig. Vi sätter oss på bänken här intill.

- Utsikten över sjön måste upplevas från den här bänken, förklarade han, medan han hjälpte mig ur rullstolen.

När vi satt där i björkarnas skydd och såg solen glittra i det lätt krusade vattnet, förstod jag precis vad han menade. Ett rofyllt kluckande hördes när vattnet gungade en roddbåt, som låg förankrad vid land.

- Jag har alltid suttit ensam på den här bänken förut, förklarade Jakob, även när min Olga levde. Hon hade svår astma, jag kunde aldrig dela min kärlek till naturen med henne. Jag kunde aldrig ens plocka med en bukett blommor hem för att visa henne, men jag brukade samla vackra stenar till henne i stället, i olika former och färger, det uppskattade hon.

Jag berättade för honom om min Ivar som inte hade öga för det underbara i skapelsen. När jag plockade in en bukett ängsblommor och arrangerade dem vackert, i en vas på köksbordet, flyttade hans stora murarhänder genast undan den för att få plats med korsordet. Och ändå, hur konstigt det än låter så är det nog tack vare honom som jag älskar daggkåpor och humleblomster. I hans närhet lärde man sig att det anspråkslösa, som inte gjorde något väsen av sig, kunde ha en väldig inneboende styrka och i stället för att framhäva sig själv, lyfta fram storheten i det omgivande.

Vi upptäckte snart att tiden rann undan allt för snabbt, när vi började minnas och öppna våra livsarkiv för varandra. Det var välgörande för oss båda, samtidigt som det var svårt att få tala så öppet om det som legat inbäddat i djupet så länge.

- Jag är så glad att få dela den här platsen med någon som förstår skönhetens språk, sade Jakob och lade sin hand över min.

- Jag hoppas att vi ska få uppleva många stunder tillsammans här.

Han lät fingrarna glida mjukt över mina upphöjda blodådror och jag kände hur värmen strömmade genom dem och forslades vidare genom hela kroppen. De celler som jag hade trott låg förkolnade i en askhög, någonstans i mitt innersta djup, började göra kullerbyttor inom mig.

Jag såg på morgonens daggdroppar som dröjt sig kvar i daggkåpebladen. De gnistrade som diamanter, när solens strålar bröts genom dem. Vinden vaggade dem stilla. I ljusreflexerna upplevde jag det som om någon blinkade till mig. Jag var rik, oerhört rik.

När jag vände blicken mot Jakob och mötte hans ögon, såg jag en likadan diamant längst in i hans ögonvrå och förstod att det här var en rikedom som vi delade med varandra.

Vi hade fått en andra chans.

 

text, foto och illustration © Margit Klehn