Den uttjänta stolens självbiografi

 

Det blev ett slammer av stolsben när klockan ringde och frukostrasten var slut. De slitna spelkorten slängdes åt sidan när de skulle återgå till arbetet. Stolar slogs mot varandra, benen skrapades mot golvet och någon vältes till och med omkull. Själv var jag en hårsmån ifrån att falla baklänges när jag stod på bara bakbenen men jag lyckades återfå balansen och landade på alla fyra till slut.

Plötsligt var alla arbetare borta och de flesta av oss stolar stod huller om buller och ibland ganska långt ifrån bordet. Bara ett fåtal hade lyfts varsamt tillbaka till sin plats vid bordet där vi alla borde ha stått.

Några var nedskvätta med kaffe och vi hade bröd, ost och skinkrester både på oss och under oss. Det var ingen angenäm doft att vistas i. Ingen av oss kunde göra så mycket åt eländet, det var så här vårt liv såg ut. Vi var arbetarstolar, besuttna av smutsiga arbetsbyxor

Visst hade man väl haft drömmar ibland om ett glamorösare liv. Det hände att jag fantiserade om hur det skulle kännas att bli tvättad och insmord med möbelolja, kanske bli utrustad med en mjuk sammetskudde och placerad i en vacker sal med kristallkronor och stuckaturer i taket, med vackra målningar på väggarna och mjuka orientaliska mattor på golvet, där mina ben skulle placeras med omsorg.

Att få bjuda vila åt en vacker flicka som  bredde ut sin balklänning runt mina stålrörsben medan hon smuttade på champagnen i kristallglaset och stråkorkesterns mjuka toner smekte luften mellan henne och den frackklädda kavaljer som hon så blygt log emot.

Naturligtvis visste jag hela tiden att något sådant aldrig skulle hända mig, jag hade ju inga rokokosvarvade ben, men det kändes ändå skönt att få drömma sig bort till ett annat liv än det här triviala.

Mellan rasterna såg vi inte så många människor. Det hände att en och annan smög in för att ta sig en extra kopp kaffe och någon kikade in i kylskåpet och stal mackan som någon annan sparat till nästa rast. Det var den kunskapen jag kunde samla på men jag kunde aldrig berätta sanningen för den som behövde få veta.

För övrigt hörde jag mycket skvaller och elaka kommentarer, fräcka historier och råa skratt. Jag vet inte om det kanske är sådant som människorna tar till för att orka med sin gråa vardag. Det är väl inte alltid så roligt för dem heller, de har väl också sina orealistiska drömmar som de vet aldrig blir besannade.

Städpatrullen brukade rusa över lunchrummet ganska snabbt. Golvet torkades mest i gångarna. Under oss stolar och under borden blev mycket skräp liggande kvar och surnade och diskbänken torkades med en illaluktande trasa. Det var i alla fall så det såg ut i vanliga fall men en dag hörde jag dem prata om att koncernchefen skulle komma på besök, ett möte skulle hållas i lunchrummet som var den största samlingssalen. Nu blev städarna noggrannare, vi stolar lyftes upp på borden och golvet skrubbades noggrant, det började dofta gott omkring oss.

Det här ska bli intressant tänkte jag, vi ska få uppleva något så spännande som ett möte med en koncernchef men strax innan det stora mötet skulle gå av stapeln kom platschefen in och synade städarnas verk. Han pekade genast på mig och några till och befallde städpersonalen att flytta ut oss. 

- De där mest slitna stolarna kan vi naturligtvis inte ha kvar här inne, konstaterade han och så åkte vi ut i ett mörkt förråd och jag har inte en aning om hur en koncernchef ser ut eller vad som hände på det där mötet.

Jag tappade tidsbegreppet medan vi stod i den mörka skrubben så jag vet inte hur länge det varade men så småningom hämtades vi i alla fall och ställdes tillbaka och då märkte jag att det redan hade börjat bli smutsigt och sjabbigt igen så de hade nog klarat sig utan oss ett bra tag.

När vi kom tillbaka hörde jag hur det pratades om att koncernchefen ville satsa på just vår fabrik så nu skulle det avsättas medel för renovering. Snickare kom och tog mått, det skulle bli nya skåp, väggar skulle målas om, fönster bytas ut och allt skulle bli som nytt. Jag började glädja mig igen. Kanske jag skulle få uppleva någon slags glamour innan mina dagar var slut. 

Under renoveringen ställdes vi i ett hörn, jag stod rätt bra till så jag kunde följa arbetet. Jag tyckte om det jag såg och gladde mig åt det fina liv som väntade oss men en en dag kom en varuleverans med nya möbler. Samtidigt som de bars in och fick våra platser så bars vi ut och lastades på ett lastbilsflak. Målet för vår färd var soptippen fick jag veta. Inte trodde jag väl att slutet skulle komma så abrupt men livet är ju så, vi vet så lite om den tid vi ännu inte fått.

Jag hamnade överst på lasset, några rep slängdes slarvigt över oss som skulle hålla oss på plats medan bilen körde men den nonchalante chauffören märkte nog inte att jag hamnade vid sidan om så i vinddraget när bilen accelererade efter en sväng föll jag obarmhärtigt i diket. Det gjorde ont men när jag känt efter att ingenting var brutet tänkte jag att det kanske är bättre att ligga här och ha ont än att hamna på soptippen. 

Jag kände inte att jag var riktigt färdig, jag hade velat få ut lite till av livet, hade velat se lite mer men ännu hellre hade jag önskat att få ge lite mer, att få betyda något för någon.

Medan jag låg där och funderade kände jag att någon smekte mina ben, jag blev upplyft och buren till en lada.

Mot en röd vägg där solen värmde skönt placerades jag men sedan hände inte så mycket på ett tag. Ibland regnade det, ibland värmde solen. Min rygg började bågna men blommor växte runt mina ben, de spred en behaglig doft som jag njöt av men Ensamheten blev ändå tung, vi var övergivna ladan och jag. Ladan hade fått lagra mycket gröda genom åren och varit till stor nytta men nu behövdes inte sådana längre. Jag kände det fortfarande som att jag inte fått betyda något för någon och började inse att det här var nog mitt meningslösa slut. En stols liv var över och den hade aldrig placerats där den borde ha fått stå.

I just den stunden kom en värmande solstråle och lyste både på mig och blommorna. Jag tyckte om känslan och sträckte nog på mig en aning. Då såg jag ett par vandrare som passerade förbi. En kvinna och en man. Kvinnan som bar en kamera i handen lät sin blick vila på mig hela tiden medan de gick förbi. 

Synd att underbart är kort tänkte jag, det var ju skönt att någon såg mig, det hade varit roligt om de stannat ett tag.

Då tog kvinnan ett par steg bakåt, lyfte kameran och fotade mig. Jag som var gammal, utsliten och utslängd kände att jag hade fått ett värde. Någon tyckte att jag var vacker, att jag var värd att förevigas.

Det var nog tack vare att jag tog emot den där mjuka solstrålen. Resten av mitt liv vill jag samarbeta med ljuset. Jag tror att vi tillsammans kan sprida lite glädje. Vi har ju en historia att berätta.

 

 

 

 text och foto © Margit Klehn

 

   

Skräckens natt.

 

Vattnet är så blankt, horisonten så mörk och himlen så hemlighetsfull när den blandar orange och lila på sin stora palett. Solen sjunker sakta och målar en blodgata i vattnets släta yta.  Inga ljud hörs, inte en fågel som kvittrar, ingen humla surrar, inga kvistar bryts i den stilla kvällen, inte ens en mygg som stör dem.

Det är bara pappa och hon som står där på klippan och ser ut över vattnet. Ingen av dem säger någonting, de bara står där som mörknande silhuetter alltmedan solen sjunker djupare och djupare ner i  blodgatan. Hon tar pappas hand och önskar att hon alltid fick stå så nära honom. Tungan leker med den sista lösa mjölktanden, hon hoppas att den snart ska trilla ut. Hon vill få nya, vuxna tänder men hon är rädd för blodet som rinner när de gamla trillar ut. Blodgator är skrämmande.

- Vi måste gå nu så vi hinner hem innan det blir mörkt, säger pappa när solen sjunkit så djupt att blodgatan börjar försvinna och vattnet övergår alltmer i en mörk, nästan svart nyans.

De vänder sig om och börjar gå. Skogen möter snart klipporna, den är tät och mörk och stigen är smal, det finns inte utrymme att gå jämsides så pappa går först och hon försöker hålla sig tätt efter. Det knakar i grenarna ibland. Hon vet inte om det är hon eller pappa som trampar på en gren eller om det finns flera i skogen, kanske djur, kanske människor.

Skymningen faller fort nu, det börjar bli svårt att urskilja var stigen går. Om man tittar uppåt ser man kvardröjande stråk av solnedgångens orangeilla himlafärg mellan de höga trädkronorna men om man tittar ner på stigen ser man bara mörker. Hon skyndar på stegen för att inte komma för långt efter pappa, det känns tryggt att höra hans andning och känna hans doft.

En kort sträcka leder stigen dem ut över en äng, där upplevs mörkret inte riktigt så kompakt, det är som om det ljusnade lite men stämningen är ändå skrämmande. Hon hör skratt och ser levande ljus längst ner där ängen möter vattnet. Skratten är råa, det låter inte som en vanlig kvällspicknick. Hon upplever det som hånskratt när ekot bär fram ljudet till henne i den annars så tysta kvällen.

En spöklik stämning överumplar och paralyserar henne när hon stirrar på de fladdrande ljusen. Hon blir stående tyst lite för länge och inser plötsligt att hon måste skynda vidare, hon hör inte pappas andning längre. När hon vänder blicken mot stigen igen känns den ännu mörkare efter att ögonen vant sig vid de fladdrande ljusen.

Med de spöklika skratten bakom sig och pappa allt för långt framför börjar hon småspringa i mörkret för att hinna ikapp. Avståndet känns större och större.

Plötsligt är hon nära att falla, hon snubblar på något, det känns mjukt som en männsika.

- Förlåt, jag såg inte, mumlar hon och hör att rösten inte riktigt bär.

Någon stönar och försöker gripa tag om hennes fotled men hon sliter sig loss och springer. Fortare och fortare.

- Pappa, ropar hon men får inget svar. Varför stannar han inte undrar hon. Nu hör hon tydligt haltande steg och svaga stönanden bakom sig. Hon måste springa lite fortare ändå. Stigen verkar ha blivit bredare nu, Hon besväras inte längre av rivsår från utstickande grenar.

-Skönt, tänker hon, då kan jag gå jämsides med pappa och hålla hans hand, hon kan ana hans kontur framför sig igen, och nu går benen fortare än hon visste att hon kunde. Äntligen är hon framme och sticker sin hand i hans. Konstigt, han har mjuka skinnhandskar på sig, det brukar han aldrig

ha.

- Pappa, varför har du skinnhandskar på dig, frågar hon men får inget svar. Det är alldesles tyst förutom rasslet som hörs vid deras steg. Det är ett konstigt underlag de går på nu, det liksom slirar för varje steg de tar och det rasslar och gnisslar så konstigt. Hon är säker på att det varken är grus eller kvistar de går på.

- Pappa, varför svarar du inte, frågar hon. Nu hjälper det inte längre att hon är en modig tjej, hon erkänner för sig själv att hon är rädd. Riktigt rädd.

- Var är vi? Varför är det så långt hem och varför sjunker fötterna så djupt när vi går?.... och varför luktar du inte pappa längre? lägger hon till efter en stunds tystnad. Rösten vibrerar och har en konstig hes ton märker hon.

- Vill du veta? Äntligen får hon ett svar och då hör hon att det inte är pappas röst. Hon rycker åt sig handen.

- Var är min pappa? Hon skriker så högt hon kan, men vet inte om hon lyckades forma några ord. Ekot som vänder åter med hennes röst låter mera som kråkors kraxande.

Den handskklädda handen läggs över hennes mun och en ficklampa tänds. I skenet ser hon att mannen ler men det är inget vänligt leende, det är elakt och hånfullt, och dessutom tandlöst. Innan lampan släcks hinner hon också se att de står på ett berg av tänder, ett berg av gulnande tänder som hela tiden rör sig så att det rasslar och gnisslar. Hon får en bestämd känsla av att även tänderna flinar åt henne. När det rasslande ljudet tilltar glider hennes tunga som så många gånger förr till den lösa tanden, och nu är den borta. Hon känner blodsmak i munnen och ser att det har droppat blod ner på hennes hand.

De haltande stegen och stönandet kommer närmare och närmare men plötsligt blir det alldesles tyst.

- Du ska få som du vill lilla lipsill, skrockar den handskklädda mannen och så tar han henne i ett fast grepp och går i väg så fort att det bildas en tandlavin bakom dem.

Hon hör bildörrar öppnas och stängas och i nästa ögonblick tar någon tag i henne, lyfter henne och kastar ner henne i ett svart hål. Att det är ett bagageutrymme förstår hon först när hon hör luckan stängas med en skräll.

Det vibrerar sakta när bilmotorn startar, hon tänker att ljudet hörs mycket mera här än när man sitter inne i en bil. Konstigt att man funderar på sådana saker när man är livrädd hinner hon tänka innan hon känner igen den välbakanta lukten. Hon rullar sig bakåt och märker att det är ganska trångt. Ett hjärta slår precis intill hennes öra.

- Pappa, är det du? viskar hon.

- Mmm, pappa kan inte prata. Hon sträcker ut sin hand och rör vid honom. Fingrarna följer örats fördjupningar och hon är säker nu, det är pappa, men varför pratar han inte.

Bilen skumpar och hoppar, det går nog väldigt fort och det är inga asfalterade vägar de kör på. Plötsligt kränger det till våldsamt, det känns som bilen tvärvände i snabb fart, en stund senare står den helt still. Hon hör röster som pratar men uppfattar bara enstaka ord.

- Vägspärr, bilkontroll och körkort, hör hon att de säger men uppfattar inte mer.

Plötsligt slits luckan upp och en stark lampa lyser rakt i ansiktet på dem. Hon blir så bländad så hon vänder ansiket mot pappa och då ser hon att han är bunden och att han har tejp för munnen. Hon vill genast slita loss den men när hon sträcker ut handen för att göra det är det någon som lyfter upp henne och bär iväg henne.

- Pappa, skriker hon igen, jag måste hjälpa min pappa.

- Lugn, säger en mjuk kvinnoröst. Vi ska ta hand om både dig och din pappa och de människorna som har gjort det här mot er.

- Vi åker till polisstationen nu och när vi har klarat av rapporten skjutsar vi hem er.

Hon blir buren till en polisbil och placerad i baksätet, där lämnas hon ensam och skakande av rädsla. Händerna darrar och hon biter ihop sina tänder så det gnisslar som det gjorde på tandberget, hon vill fly men vågar inte. När hon har suttit där och darrat en evighet öppnas dörren och pappa hoppar in. De har tagit av honom tejpen och lossat repen.

- Vi är räddade nu säger han och kramar om henne, då rinner tårarna sakta utför hennes kinder och djupa eftersnyftningar går som konvulsioner genom hennes lilla kropp.

På polisstationen ställer de en massa frågor och pappa svarar, hon sitter som i en dimma och hör bara rösterna avlägset. Hon ser munnar som formar ord och lägger märke till att det finns tänder i munnarna men hon hör ingenting. Hon vill hem, hem, hem. Till slut när alla frågor är uttömda och till och med poliserna börjar se trötta ut kommer en polisman och visar dem vägen ut. På polistrappen ser hon sin stad i gatlyktans sken och vet att det bara är ett par kvarter hem, hon börjar slappna av.

När polismannen öppnar dörren för dem stiger de tacksamma in. De sitter bak så att pappa kan hålla om henne. Hon behöver det men det behöver nog han också. De vill prata med varandra, det finns så mycket att fråga om men de blir sittande tysta och bara tittar på varandra. Efter en stund inser hon att de inte kör vägen hem. De borde ha varit hemma för länge sedan. Hon tittar ut genom bilrutan men det finns inga gatlyktor längre, de är långt utanför staden. Hon hickar till och tar ett hårt grepp om pappas hand när hon ser en svart handske på ratten. Var är polismannen som följde dem ut? Det är inte han som

kör. Mannen vänder sig om och visar sitt tandlösa, hånfulla leende just innan han bromsar in och stannar vid en stor grind. Dörren öppnas och de tvingas stiga ur. När de sätter sina fötter på marken tänds en strålkastare och de ser att de står vid en inhägnad med stängsel som är så höga att hon har svårt att se var de slutar.

Grinden har stora handtag på utsidan men inga på insidan och i strålkastarljusets sken ser hon skaror av barn vars ansikten är rutiga av skuggorna från stängslet och när de ler ser hon att ingen av dem har några tänder.

- Här bor ni nu. Det här är ert hem säger mannen med ett hånflin över hela ansiktet.

Det är nu hon bestämmer sig. När mannen öppnar grinden tar hon pappas hand.

- Kom med mig, viskar hon och så tappar deras fötter kontakten med marken. De lyfter högre och högre, hennes hår fladdrar i den lätta brisen. Barnen som står där nere och mannen med hånleendet stirrar

uppåt med gapande munnar.

- Hur gjorde du? undrar pappa.

- Man måste tro, svarar hon. Man måste tro att man kan det man vill, att ingenting är omöjligt. Man kan inte låta andra bestämma åt en, då blir man aldrig fri.

Pappa tittar beundrande på henne. Vilken klok flicka jag har, tänker han. Varför har jag aldrig förstått det som hon redan förstår.

- Vi ska hem till mamma nu, säger hon men jag glömde en sak, vi måste vända och så sjunker de ner mot marken igen.

- Öppna bagageluckan och släpp ut polismannen, kommenderar hon pappa. Själv går hon fram till grinden och öppnar den på vid gavel framför de gapande barnen. När den hanskklädda mannens steg hörs intill henne vänder hon sig om, tar pappas hand och så hinner de precis lyfta innan han når fram till dem.

- Ta emot friheten ropar hon och vinkar till barnen. Se uppåt! Tro att det det är möjligt och lämna er fångenskap. Skapa er egen framtid som ni vill ha den! Ni kan börja om, ni kan förändra era liv om ni vill. Glöm inte att se uppåt och tro på er förmåga och era möjligheter.

En lätt bris smeker hennes kind, hon ler mot pappa och ser att horisonten långt borta börjar ljusna. Det är morgon och skräckens natt är över.

text och foto © Margit Klehn

 

Den gamla ekens saga.

 

I hundratals år hade den gamla, stadiga eken stått på sin plats i skogens utkant. Älskande par, lekande barn och gamlingar, stödda på varandra, hade passerat på den väl upptrampade stigen under den väldiga trädkronan. Stormar och skyfall hade dragit fram som slitit i lövverk och grenar men eken stod tryggt och stadigt rotad och lät sig inte störas

av vädrets eller historiens framfart.

Trädkojan som de sju flickorna bodde i var liten men vacker. Målad i färger som stämde fint med den gamla eken där den var placerad. I maj månad när trädkronan slog ut i sin fulla prakt kunde man inte ens se kojan. Det var bara fåglarna som ibland pickade på dess tak som visste att den fanns där, och så förstås pojkarna som en gång byggt den. Det var tack vare deras iver och skaparlust som kojan blivit så speciell, men nu hade de glömt den. Det sägs att den dagen då andra intressen tog över och fantasin dog i pojkarnas sinnen blåste en vind som skakade trädets krona och i susningen som följde när vinden mojnade föddes de sju små flickorna.

Det är ingen som vet om det har gått kort eller lång tid sedan den dagen men eftersom flickorna inte vet något om tid så har de fortsatt att kalla sig för flickor. Till det yttre var flickorna små, knappt en meter höga ens men på insidan fanns en storhet som mänskliga ögon inte kunde överblicka. Deras rymliga själar var som stora landskap med oändliga vidder inåt. Där växte godhet som blommor på soliga slänter och kärlek som mogna frukter på frodiga träd. Sällsynta arter som Tacksamhet, Omsorg, Ödmjukhet och många andra livgivande frukter som mognat i det gynnsamma klimatet vajade för vinden på själarnas solbelysta fält.

Deras lilla koja saknade både fönster och dörrar men vad betydde det när alla sju dörrarna till flickornas själar ständigt stod vidöppna. Därifrån strömmade både solljus och frisk luft in och uppfyllde hela rummet där de bodde. De kunde vandra ut och in i varandras själar i en värld som inte hade något slut.

Genom en lucka i golvet fanns möjlighet att ta sig ut, men ingen av dem ville utnyttja den möjligheten. En enda gång hade de gläntat på luckan av ren nyfikenhet och mötts av en så unken stank från världen därutanför att de lovade varandra att aldrig någonsin göra om det. Det tog lång tid innan de fick kojan genomvädrad med sina själars friska luft så att de kunde sova gott igen. Sängarna var placerade på den ena väggen. De var så listigt placerade att den enas säng fungerade som trappsteg till den andres, den andres till den tredje och så vidare. Hela väggen var fylld med sängar. På det viset hade man hela golvytan fri och bättre plats att röra sig på. Vid varje säng fanns också en hylla där man hade placerat en blomma. Blommor fanns det för övrigt gott om. Rosalie som var äldst (om man nu kan tala om ålder i det här fallet), klokast och husligast av de sju skötte blommorna med omsorg och kärlek. De frodiga, välväxta, rikblommande krukväxter som prunkade här kunde få vilken trädgårdsmästare som helst att rodna av avund. När Rosalie fick beröm för sina vackra blommor skrattade hon och slog ifrån sig.

- Dumbommar, sade hon, det är ju bara solljuset ni sprider som får dem att svälla av tacksamhet.

Rosalie ansågs vara den klokaste av de sju. I henne porlade vishetens källa. Efter varje måltid då alla var samlade runt bordet i kojans mitt passade de andra flickorna på att be henne om råd och undervisning. I timmar kunde de sitta och blicka in i hennes själ, där de såg hur vishetskällan bubblade upp mellan stenar och strandväxter och gav dem svar på alla frågor de hade.

Efter en sådan stund var flickorna fyllda av energi och gick ivriga till sina uppgifter. Var och en av dem ägde en speciell talang som de ständigt utvecklade. Poeseja till exempel kunde blanda Rosalies visdom med sin egen känsla och författa underbara dikter till uppmuntran och glädje för alla de andra.

Hennes tvillingsyster som hette Prosa satt ofta med en drömmande blick. Det såg ut som att hon inte gjorde någonting men i själva verket vandrade hennes blick på sällsamma vandringsleder med utsikt över systrarnas spännande själslandskap. Med de erfarenheter hon samlade kunde hon sedan bli sittande i lika många timmar med papper och penna och

författa både sagor och noveller som grep de andras hjärtan därför att de kunde identifiera sig med både personer, handling och omgivning. Hela kojans bokhyllevägg fylldes av alster som tvillingarna hade skapat.

Musiella ägde också en unik förmåga att återge det hon såg och upplevde omkring sig men hon var inte så rik på ord. Hennes rikedom bestod av toner som hon kunde kombinera till undersköna melodier. Hon satt ofta på sin säng och knäppte på gitarren. Då och då hände det att Poeseja kom uppkrypande till henne med sina nyskrivna dikter och genast blev det en melodi till dem.

En av flickorna skiljde sig från de övriga när det gällde klädseln. Hon hade nog haft en lika gräsgrön kolt som de övriga från början men nu var den prickig i regnbågens alla färger.

Konstance var bildkonstnär. När hon plockade fram penslar och färg för att fånga allt hon upptäckte i dessa ständigt växande landskap sprutade färgerna omkring henne. Två hela

väggar i kojan uppfylldes av hennes konst. Det fanns ett djup i hennes motiv som påminde om flickornas själar, man fick lust att vandra in i dem. Man förstod att hon var en verklig konstnär när man såg porträtten hon gjort av sina systrar. Det var inga avbilder av deras yttre utseende, sådant var ointressant i den här världen. Här gällde det att fånga stämningen, och det hade hon lyckats så bra med så man kände igen var och en av flickorna fastän det inte fanns en enda näsa eller mun målad. Hon hade fångat deras själars ljus och färg. Det yttre är ju så ointressant när man ser vad som finns inuti.

Två av systrarna ägnade sig mest åt att iaktta och lära sig allt som de andra åstadkom för när kvällen kom, och de druckit sitt kvällste, blev det deras tur att träda fram. Tona och Aktrissa var gruppens underhållare. Tona sjöng med sin mjuka, töjbara röst. På ett känslofullt sätt visade hon att hon förstått precis vad Poeseja ville uttrycka med sina dikter och Musiellas toner studsade lätt ut i de öppna landskapen.

Mellan sångerna steg Aktrissa fram, ibland för att läsa någon av Prosas sagor eller noveller, ibland för att dramatisera dem. Vilket hon än gjorde blev det så verkligt att tårar rann på flickornas runda kinder den ena stunden och skratten ekade ut över nejden däremellan.

Det blev nästan alltid mycket sent innan de kom i säng eftersom de hade det så gemytligt och trevligt tillsammans. Men sömn behövde de inte så mycket av, när de äntligen kom i säng sov de så gott och så djupt att det räckte med några få timmars sömn. Allt efter som de somnade fördunklades ljuset i kojan eftersom deras själars dörrar gled igen. När den siste hade somnat blev det alldeles tyst och mörkt. Bara några svaga susningar kunde upplevas.

Tona var alltid den som vaknade först på morgonen. Sakta lät hon dörren till sitt inre glida upp och ett svagt sken började sprida sig i rummet. De andra tyckte det var skönt att det

redan var ljust när de vaknade. Så hade det alltid varit och flickorna trodde att det alltid skulle förbli så men en morgon var allting annorlunda.

När Rosalie vaknade var det mörkt. Hon rynkade på näsan och snusade in luften, den var inte fräsch. Någonting var på tok. Kojan var fylld av mörker och unken lukt. För första gången i sitt liv greps hon av oro. Det var en ovanlig situation och själens dörr kändes tung att öppna. Mödosamt gläntade hon på den så att ett svagt ljus kunde leda henne. Med ett skutt var hon nere i Tonas säng och såg med förfäran att den var tom. Tona fanns inte där. Hon kunde omöjligt finnas i kojan. Någon hade flyttat det tunga bordet och öppnat luckan i golvet. Rosalie suckade tungt och utdraget. Hon upplevde en ny känsla som var svår att beskriva. Rädsla, rådvillhet och ångest hade inte funnits i hennes ordförråd tidigare. Deras trygga värld var raserad.

Hennes röst hade förlorat klangen när hon i förtvivlan skrek ut Tonas namn om och om igen. Men trots hennes rop syntes ingen Tona till. Det enda som hände var att de övriga flickorna vaknade och övermannades av samma maktlöshet som just hade tagit Rosalie i sitt våld. Det blev inte riktigt ljust i kojan den här morgonen. I dunklet satt sex yrvakna, ängsliga flickor och överlade med varandra om vad som borde göras. Med tungt sinne enades de om att ge sig ut i världen därutanför och leta. Det var ett svårt och tungt beslut att ta men det var deras enda möjlighet.

Med bävan öppnade de golvluckan och tittade ut. Repstegen som brukade ligga hopvirad på en trädgren hängde ner och dinglade i den unkna vinden. Deras onda aningar var besannade men varför hade Tona gett sig av? En efter en klättrade de ner för att följa i hennes spår.

Under eken gick en upptrampad stig som de följde. Sex små huttrande flickor tog sig fram på darrande ben genom skogen. Den här dagen upplevde de mycket som de varken ägde ord, toner eller färger till. De hade aldrig förut varit frusna, ängsliga eller oroliga och deras lungor hade aldrig tagit in så här mycket unken luft. Det var som att se på främlingar när de såg på varandra, här kunde de bara se varandras utsida och den var ganska ointressant i deras ögon. Det var ju själens insida de kände igen varandra på. De gick två och två och höll varandra i handen, med den andra handen höll de för näsan när de illamående traskade vidare.

- Tona, Toona, Tooona…… ekade deras röster genom skogen.

Med rosiga kinder och vild blick kom Tona skuttande på väg från sta´n där hon hade gjort ett studiebesök. Hon ville veta hur man levde i världen utanför deras lilla koja. Det var mycket hon hade fått se som hon inte hade en aning om. Många nya intryck fyllde hennes sinne och allt det här ville hon berätta för sina systrar. För ett ögonblick saktade hon av på farten och slog ner blicken.

- Tänk om det var fel av mig att ge mig iväg, mumlade hon tyst för sig själv. Nu är de förstås oroliga därhemma, men det kan de gärna vara, fortsatte hon att tänka och sträckte på sig. Ingen av dem förstår hur jag har det. De kan skapa någonting allihop. Jag kan bara använda mig av det som de har skapat. Hon rös så hon skakade i hela kroppen, det var första gången en avundsjuk tanke tog plats i hennes hjärna. Det kändes skrämmande och hon förstod att någonting var galet men det var för sent att ändra på det nu, hon måste stå för det hon gjort. Hon började skutta och hoppa på stigen igen för att karska upp sig.

- Tona, Toona, Tooona……, hon hörde rop på avstånd, rösterna var bekanta.

- Bra, då är de redan ute i den unkna världen, då blir de lättare att övertala, sade hon för sig själv och rusade dem till mötes.

Rosalie, Poeseja, Prosa, Musiella, Konstance och Aktrissa stannade upp och blev stående med händerna hängande utefter sidorna och gapande munnar när de såg sin syster hoppa fram så lätt i den tunga luften. Ännu mer förvånade blev de när hon öppnade sin mun.

- Vi kan inte bo kvar i vår trånga koja flickor, började hon. I världen här ute bor inte flera människor i samma rum, dessutom är vi vuxna allihop och borde ha eget boende med eget hushåll.

- Vad menar du? utbrast alla de andra, skulle vi inte bo ihop?

- Nej, det är inte ett människovärdigt sätt att bo, hävdade Tona bestämt. Jag har tittat på ett radhusområde där vi skulle kunna köpa var sitt hus.

- Men vi är inte vanliga människor, invände de andra, vi är småfolk. Vi vill bo på ett småfolksvärdigt sätt.

- Struntprat, svarade Tona. Vi är inte mindre människor än någon annan i den här världen och det ska vi bevisa nu. Hon började berätta med stor iver om hur bra ordnat allting var i den här världen.

- Alla är produktiva, förklarade hon. De börjar jobba på morgonen och slutar framåt kvällen. För det får de pengar så att de kan köpa hus, bilar, assistenter och robotar som sköter jobbet åt dem så att de får tid att gå på kvällskurser. Jag har också sett stora scener där sångare, musiker och aktriser kan uppträda, tillade hon och himlade med ögonen.

- Du försöker fånga en skugga och jaga en vind, suckade Rosalie sorgset, men flickorna hörde henne inte.

Bedövade av världens unkna lukt gick flickorna med på Tonas förslag. Samma dag traskade sju små flickor in på stans arbetsförmedling och talade om vad de dög till.

- Får jag se på era papper, sade en man med myndig röst.

- Vilka papper? undrade flickorna.

- Ja, CV förstås, med betyg från utbildningar och arbetsplatser. Referenser, rekommendationer och så vidare grymtade mannen.

- Det har vi inga. Flickorna sneglade på varandra, underligt ställe och underlig man de hade råkat ut för.

- Utan papper blir det naturligtvis svårt. Det vill säga att ni inte kan någonting men vi kanske kunde ordna något tillfälligt industrijobb, på en handikappanpassad fabrik.

- Varför skulle den vara handikappanpassad? Flickorna förstod ingenting.

- Ja, så små som ni är kan ni givetvis inte arbeta på en vanlig fabrik, svarade han utan att lyfta blicken från sina papper.

Flickorna tittade frågande på varandra. De tyckte att det var precis tvärtom, det var ju han som var liten. Han hade så liten själ att inte en enda blomma rymdes där. Konstigt tyckte de också det var att de med alla sina talanger inte skulle kunna någonting bara för att de inte hade några papper. Men de förstod att de måste rätta sig efter den värld de hamnat i så de neg, tackade för hjälpen och rusade vidare för att ordna resten.

Snart bodde de i var sitt hus, jobbade från sju till fyra och använde kvällarna för att inhandla alla nya saker de behövde.

Så småningom började de också gå på kvällskurser och eftersom de blev stinna och tunga av all snabbmat de åt blev de också tvungna att ägna ett par kvällar åt motion. Blev det någon tid över sjönk de ner framför Teven för att ensamheten inte skulle kännas så tung. Det var verkligen tråkigt att bo ensam. Av tristess och trötthet tappade de all skapande inspiration. Rosalies blommor slokade, Poeseja skrev inga dikter mera, hon var uppslukad av sorgmod. Prosa kunde inte heller skriva, hon såg aldrig något som var värt att skriva om och fick aldrig tillräckligt med tid för eftertanke. Så snart en tanke dök upp i hennes hjärna kom det ett eller annat krav och jagade bort den. Musiella saknade sin gitarr som låg kvar i kojan men vad skulle hon ha den till, det fanns ju inga dikter att tonsätta och inga sånger att sjunga. Vad det här betydde för Tona och Aktrissa säger sig självt. De hade ingenting att förmedla. Constance hade köpt ett staffli men det stod i en garderob. Hon såg inga motiv värda att måla längre. Själarnas vyer hade krympt, det fanns inte mycket kvar.

Deras kroppar, däremot, hade växt så till den grad att de hade tvingats lägga av sina små gröna koltar för länge sedan. Nu köpte de kläder i sta´ns modebutiker och såg mera till det

yttre hos varandra än till det inre. De hade helt enkelt börja tänka som de jäktade människorna gjorde i den här världen.

- Det här är för bedrövligt, sade Rosalie till sina slokande blommor. (Det var de enda hon hade att tala med) en dag när hon kom hem från jobbet. Alltsedan vi började leva på det här sättet har vi inte hunnit träffas en enda gång. Hon var inte nöjd med att de bara såg skymten av varandra på fabriken ibland. Hon plockade upp sin smartphone och började leta i kalendern efter en ledig kväll. Nog skulle hon väl kunna slopa någon aktivitet för att få tid att träffa sina systrar. Systrarnas kalendrar var lika fullspäckade, förstod hon när hon ringde dem, men alla var eniga om att de borde träffas. Med näsorna i sina kalendrar kunde de till sist enas om att det kunde passa om fyra veckor. Lång tid, tyckte Rosalie, men nu har vi ju valt att leva i den världen så vad annat kan man vänta sig?

Fyra veckor senare var det feststämning i Rosalies hus. Hon hade jobbat kvällar och nätter för att ordna en trevlig fest, helt enligt de ideér hon läst om i tjusiga magasin. Trots det var stämningen dyster när alla hade samlats. De iakttog varandra och var inte nöjda med förändringen. Fastän de var sminkade, friserade och moderiktigt klädda kunde de inte låta bli att lägga märke till skavanker hos varandra som de aldrig sett förut.

Rosalies hud var skör och rynkig, Poesejas näsa var alldeles för stor, Prosa hade underbett, Musiella hade en märklig fot som pekade åt fel håll och gjorde att hon gick stelt, Konstance hade utstående öron, Tonas ögon var väldigt små och Aktrissa hade ett födelsemärke på kinden.

Det här var inget nytt, de hade alltid sett ut så men nu var själarna så förkrympta att det inte längre fanns någon utsikt där och då kunde de plötsligt reta sig på oväsentligheter.

- Jag längtar tillbaka till kojan, utbrast Konstance, när de hade ätit färdigt och började duka av.

- Vem gör inte det, instämde de andra.

- Ska vi gå tillbaka?

- Det är inte möjligt att lämna allt det här, vi måste sköta våra arbeten, hus, trädgårdar, bilar och allt annat, ansåg Musiella. De diskuterade fram och tillbaka medan Rosalie serverade kaffe. Den fina chokladtryffeln hon serverade passade fint efter en god middag.

- Vet ni vad, vi kan väl gå och titta hur det ser ut i kojan i alla fall, sade Tona och hennes små ögon lyste av längtan.

Bra ide´ tyckte de andra. Alla reste sig från bordet samtidigt och så travade de iväg, i samma ordning som de lämnat kojan. Tona först och de andra tätt efter. Hon nynnade till och med på en sång medan de gick, en av de få hon ännu kunde minnas. Stämningen började faktiskt ljusna något. Det var som att den rodnande, nedåtgående solen log mot dem genom tunna moln och vinden lekte lätt i deras hår.

Alla kände att de drogs tillbaka till sitt gamla liv och ingen ville längre göra motstånd. Den gamla eken sträckte välkomnande ut sina armar mot dem när de närmade sig och det kändes som om stigen puffade på dem så att stegen blev fjäderlätta. Allt kändes självklart, det var ju här de hörde hemma. Men när de stod vid den grova ekens stam och tittade upp

i kronan där kojan fanns drog ett stråk av besvikelse över deras ansikten. Ingen hade tänkt på att de hade vuxit kolossalt till det yttre sedan de lämnade det här livet. Det var helt enkelt inte tänkbart för dem att komma in i kojan, de kunde inte ens passera den lilla luckan i golvet.

Snopna stod de där och såg ena stunden på varandra och andra stunden på kojan. Det gjorde ont i eras förkrympta själar som om en plog drog fram för röja ny mark. Smärtan var olidlig men ändå upplevde de tacksamt att det var något som renade dem invärtes.

En vind svepte fram och skakade ekens blad och plötsligt hördes toner. Musiella trodde att hon drömde, det lät precis som om någon spelade på hennes gitarr, det ljudet var speciellt,

hon kände igen det. När hon såg på de andra förstod hon att de hörde samma sak. Mjuka toner sjönk som frön i själarnas nyplöjda mark. Efterhand blev tonerna starkare och intensivare som ett vårregn över nysådden.

Omtumlade och svaga sjönk flickorna ner invid trädet. Lutande mot stammen föll de i djup sömn och sov mycket länge alltmedan musiken fyllde dem. Sin vana trogen vaknade Tona först. Det tog en stund innan hon mindes var hon var men när hon hörde musiken, som nu också fylldes ut med sång, mindes hon allt. Hon gnuggade ögonen och såg sig omkring, hon gnuggade en gång till för att vara säker på att hon inte drömde. Det gjorde hon inte, det hon såg var verkligt. Flickornas yttre hade krympt under sömnen, de hade gått tillbaka till sin vanliga storlek. Hon såg på sig själv och förstod att samma sak hade hänt med henne. När de andra flickorna började vakna märkte hon också med förundran att nya landskap

började ta form i deras inre med en ännu intensivare skönhet än någonsin förr. Ljuset som strömmade mot henne när flickorna vaknade var varmt och livgivande. Alla sju flickorna såg på sig själva och på varandra. De såg förändringen men förstod inte hur det hade gått till. De visste ju inte att sju små pojkar föddes i kojan den stunden de övergav den.

När de tittade uppåt såg de att repstegen dinglade från stammen där den alltid suttit. Någon hade sänkt ner den till dem. De förstod att de var välkomna och en efter en klättrade de upp och vände tillbaka till sitt hem.

Sedan den dagen har ingen sett de sju fabriksarbetande flickorna, men eken brukar berätta sin saga för dem som tar sig tid att promenera den smala stigen under dess omfångsrika grenar,

Det sägs att när vinden leker i ekens blad så kan man höra både bröllopsmusik och barnjoller, om man tar sig tid att stanna upp en stund, invid den grova, trygga stammen.

Naturligtvis har kojan har blivit ännu rymligare och ljusare nu, när det finns så många flera rymliga själar, som alltid har sina dörrar vidöppna.

 

text och foto © Margit Klehn

 

(Den här skrev jag någon gång på 80-talet)